Miss Marples mysterier

Författaren till Miss Marples mysterier är naturligtvis Agatha Christie. I hennes tionde roman, Mordet i prästgården, är det för första gången inte Hercule Poirot som löser mysteriet utan en skarpsinnig äldre dam vid namn Jane Marple. Efter denna roman dröjde det 12 år innan hon återigen var huvudperson i en av Christies romaner, men sedan var hon huvudperson i 12 böcker. Men läsarna får redan ett par år efter prästgårdsmysteriet återigen stifta bekantskap med Miss Marple i en novellsamling, som bestod av 12 historier som Agatha Christie skrivit för en tidskrift + en trettonde nyskriven inför utgivningen. Detta är den novellsamlingen.

Några personer, bl a Miss Marple, bestämmer sig för att träffas och berätta om olika mysterier för varandra. Endast den som berättar känner till lösningen och de andra ska gissa sig till lösningen. Det behöver väl knappast nämnas att Miss Marple är överlägsen på detta.

Jag har inte läst särskilt många böcker av Agatha Christie (och det var länge sedan), men jag gillar dem faktiskt. Den typen av deckare, där man får ledtrådar och själv får en chans att lösa brottet uppskattar jag eftersom de får mig att känna mig intelligent. Därför gillade jag den här novellsamlingen, för de fick mig att tänka till.

Den här boken är lätt att läsa och eftersom den är uppdelad i tretton delar efter varje avslutat mysterium så är den också lätt att lägga ifrån sig. Jag tyckte dock inte att det var någon jättebra novellsamling och jag känner ibland en viss irritation över sådant som säkert var helt rätt i tiden då (den publicerades första gången 1933), som t ex att alla kvinnorna, inklusive Miss Marple, nedvärderar sig själva och säger saker i stil med att "jag är så dåliga på att berätta en historia" eller att "jag vet minsann ingenting om någonting förutom blommor". Men som avslappnande sommarläsning fungerar den här boken alldeles utmärkt.

Bröllopsnätter

Bröllopsnätter av Jonas Bonnier handlar om David Milos, som hör en kollega prata om en bok som hon anser vara erotisk och upphetsande. Eftersom boken Solfläckar av Knut Lengstrand varit Månadens Bok i bokklubben finns den hemma i Davids bokhylla och han slår på måfå upp ett stycke i boken och börjar läsa. Till sin stora chock och förvåning inser han att det är hans egen bröllopsnatt han läser om. Ord för ord. På några dagar förändras hans liv för alltid. Han får vara med om saker som han inte trodde var möjliga och han tvingas se på sig själv på ett helt nytt sätt och inser att hans egen verklighet är mycket tveksam.

Jag har tidigare läst romanen Saffranshjärtan av Jonas Bonnier och jag gillade hans sätt att skriva i den. Och det gör jag fortfarande. Den här romanen är väldigt välskriven och jag gillar språket, som är enkelt men ändå varierat. Jag gillar också idén med att David Milos får läsa saker ur sitt eget liv i en roman och i ett filmmanus. Jag gillar också att man får läsa lite mellan raderna och fundera lite på vad det är som pågår i David Milos liv.

Dock var den också lite förvirrande och jag är inte helt säker på att jag har greppat allt som hände. Men även om jag inte förstod riktigt allt så gillade jag ändå den här boken. Och jag är ganska säker på att jag kommer att läsa mer av Jonas Bonnier eftersom jag gillar hans sätt att skriva.

Underströmmar

Jag har återigen läst en gammal bok som stått oläst i bokhyllan ett bra tag, Underströmmar av Ridley Pearson. Den handlar om polisen Lou Boldt som jagar en mördare, som pressen kallar Korsmördaren. Korsmördaren har hittills dödat nio kvinnor och de enda spåret är en liten bit röd silkesfiber. Förutom att Boldt är upptagen med att försöka få fast en mördare så har han också problem i äktenskapet och han attraheras av den vackra psykologen Daphne, som har gjort en gärningsmannaprofil på mördaren.

På omslaget till den här romanen står att det är en thriller, men särskilt spännande tyckte jag inte att den var. I själva verket var den ganska förutsägbar, inte minst för att författaren underskattar sina läsare rejält och skriver ut rena självklarheter så att man inte ens får chansen att räkna ut någonting själv.

Dessutom är det en hel del som presenteras som självklarheter utan att författaren motiverar det på något vis och det irriterade mig ganska mycket. T ex så uttalar sig psykologen väldigt tvärsäkert om vissa saker om mördaren som jag tvivlar på att en psykolog skulle kunna dra några slutsatser om. För att ta ett exempel så säger psykologen att mördaren har joggingskor (hur drar man den slutsatsen?) och när ett spår efter en joggingsko hittas på en brottsplats vet man gensat att mördaren varit där (för det kan ju inte vara någon annan som också har joggingskor?) och när man på en annan brottsplats hittar skoavtryck från en känga så vet man att det inte är Korsmördaren (för det är ju alldeles omöjligt att en mördare kan ha flera par skor?).

Förutom detta så var boken också dåligt skriven. I stort sett alla meningar började med ett substantiv eller ett pronomen och meningarna var också väldigt korta eftersom författaren använder punkt istället för att varierar språket med olika bindeord och skiljetecken. Det gjorde att boken kändes extremt tråkig och på slutet hade jag faktiskt svårt att hålla mig vaken.

Tidsresenärens hustru

För något år sedan blev jag rekommenderad att läsa Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger och boken har legat i min bokhylla och väntat sedan minst ett halvår tillbaka. Men nu har jag kommit mig för att läsa den och det är jag glad för, även om jag i början inte hade så höga förväntningar på grund av den handlar om en person som reser i tiden.

Huvudpersoner i romanen är Henry, som lider av en genetisk åkomma som gör att han ofrivilligt reser i tiden, och Clare, hans hustru. De träffas första gången när hon är 6 och Henry 36 och gifter sig när Clare är 22 och Henry 30. På sina tidsresor kan Henry inte ta med någonting och därför hamnar han naken, pank och hungrig i ibland komiska och ibland farliga situationer medan Clare sitter hemma och väntar på att han ska komma tillbaka. Henrys hemlighet både svetsar samman dem och skapar en del problem. Kampen mot sjukdomen blir en kamp för att hålla fast tiden och livet.

På framsidan av romanen finns ett citat från Laholms tidning: 'Tidsresenärens hustru' går rakt in i hjärtat, en magisk historia du bara inte får missa. Och jag håller med. De första sidorna var i och för sig lite förvirrande; det tar ett tag innan man får kläm på det där med tidsresorna, men när man väl har gjort det är det inte särskilt svårt att hänga med. Det krävs i och för sig att man är uppmärksam när man läser, men jag upplevde i alla fall inte att den var krånglig eller svår. Romanen har två berättarjag, Henry och Clare, men det är inte svårt att veta vem som är jaget i just det avsnittet eftersom det tydlig anges i början av stycket. Även datum, år och huvudpersonernas ålder anges tydligt, vilket är bra.

Språkligt var romanen välskriven och det gick väldigt lätt att läsa den eftersom man hela tiden ville veta vad som skulle hända. Historien i sig är förstås inte särskilt trovärdig och det är som alltid när det gäller böcker och filmer om tidsresor omöjligt att undvika paradoxer. Dock tycker jag att det var färre paradoxer här än vad det brukar vara och författaren förklarar tidsresorna på ett sätt som ändå verkar ganska trovärdigt. Det är också intressant att själv fundera över detta med tid.

Men i grund och botten är ju detta egentligen en vanlig kärlekshistoria, om än under ovanliga förutsättningar, men det känns ändå på något vis nytt och fräscht. Precis som det står i citatet från Norra Västerbotten på baksidan så är detta En bok som är gripande, provocerande, lättillgänglig och humoristisk.

Macbeth

Nu har jag läst Den skotska pjäsen/The Scottish play. Det är naturligtvis Macbeth jag talar om; det anses ju ge otur att nämna pjäsens verkliga namn. Speciellt om man gör det på en teater eller är involverad i produktionen på något vis. Lyckligtvis är jag ju inte det så därför vågar jag i alla fall skriva pjäsens namn :-) Macbeth är en av William Shakespeares mest kända pjäser.

Pjäsen handlar om Macbeth, som av tre häxor får en spådom att han ska bli kung. Men för att skynda på det hela smider han planer på att döda Duncan, som nu är kung. Hans fru, lady Macbeth, hjälper till eftersom han tycker att mordet är obehagligt. Detta första mord leder till fler mord. Macbeth blir en tyrannisk kung och hans fru blir sinnessjuk och det hela slutar med att skogen tågar mot Dunsinane, Macbeths slott, och han dödas av en man som inte är född av en kvinna. Precis som de tre häxorna sagt.

Jag har läst den både på svenska och engelska. När höstterminen börjar är Macbeth det första vi ska läsa och jag tänkte förbereda mig lite. Eftersom jag inte fick tag i någon engelsk upplaga med kommentarer läste jag den på svenska också för att se att jag förstått den rätt. Min personliga åsikt är att den är mycket bättre på engelska, även om jag inte riktigt förstår allt (den skrevs ju trots allt någon gång mellan 1603 och 1606).

Det är faktiskt inte första gången jag läser Macbeth på engelska; vi spelade delar av den när jag gick på gymnasiet. Trots att det är väldigt länge sedan kommer jag faktiskt ihåg flera repliker, t ex min replik som Lady Macbeths hovdam: Since his majesty went into the field, I have seen her rise from her bed, throw her night-gown upon her, unlock her closet, take forth paper, fold it, write upon't, read it, afterwards seal it, and again return to bed; yet all this whild in a most fast sleep.

Men den roll (eller egentligen roller) som jag gillar bäst är häxornas. Jag gillar rytmen och rimmen, som i pjäsens inledning: Where shall we three meet again, in thunder, lightning or in rain?, och det magiska: Thrice to thine, and thrice to mine, and thrice again to make up nine, i deras repliker. Men det jag gillar mest är det lite morbida i det häxorna säger och gör, som i följande citat:
ALL: Double double toil and trouble
Fire burn and cauldron bubble

WITCH #3: Scale of dragon, tooth of wolf,
Witch's mummy, maw and gulf
Of the ravined salt-sea shark,
Root of hemlock digged i'th' dark
Liver of blaspheming Jew,
Gall of goat and slips of yew
Slivered in the moon's eclipse,
Nose of Turk and Tartar's lips,
Finger of birth-strangled babe
Ditch-delivered by a drab,
Make the gruel thick and slab;
Add therto a tiger's chaudron,
For th'ingredience of our cauldron

Jag gillade den här pjäsen, fast kanske skulle jag ha gillat den ännu mer om det inte hade varit så mycket mord och krig. Jag har tidigare läst En midsommarnattsdröm och Hamlet av Shakespeare (på svenska) och efter att ha läst om också den här pjäsen har jag blivit lite sugen på att läsa fler verk av Shakespeare, helst på engelska. Så det kommer nog att bli lite mera Shakespearepjäser i sommar.

Pjäser är förresten ganska underskattad litteratur. Det är faktiskt ganska lätt att läsa en pjäs; det är ju mest bara repliker, och därför går det också ganska fort att läsa. Det är också oftast mera "action" i en pjäs än i många romaner, eftersom teaterpubliken vill ha handling när de går på teater. Jag har läst en del antika grekiska pjäser och Shakespeare , men kommer jag nog också att försöka läsa några modernare pjäser under sommaren, för att bilda mig lite på det området.

Allt

Jag har nu läst Allt av Martina Lowden. Jag brukar ju börja med att berätta lite vad böckerna jag läser handlar om, men i det här fallet går det inte. Den här boken har nämligen ingen handling. Det är en sorts dagbok, som börjar måndag vecka 15 2003 och slutar söndag vecka 14 2006. Men "dagboksanteckningarna" är fragmentariska och består ibland bara av ett eller ett par ord, listor av olika slag, citat, annonser om bortsprungna katter m m.

För att ge några exempel:

Skulle sett fjäril.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Ord min mobila telfon lärt sig under de två veckor jag ägt den:
Rönnells
fontän
samtidsskildring
Fallada
Själin
mailar
göromål
dagdrivarliv
Cinemateket
sss
koncisa
pregnanta
klatschiga

Det urartar sig, sa avantgardisten

MIN KATT elivs
ÄR BORTSPRUNGEN
Han är RÖD
LÅNGHÅRIG
ID-märkt i örat
Snälla ring
Om du VET NÅGOT
eller SETT HONOM
Hittelön!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Min första känsla av den var att den var pretetiös och skriven bara för att författaren vill göra sig märkvärdig med sina djupa tankar och kunnande om litteratur m m. Och jag tycker fortfarande att den är pretentiös och andas kultursnobberi och författaren (som verkar vara synonym med bokens jag, om man nu kan tala om ett sådant) verkar vara en person som vill vara i centrum hela tiden.

Det är också ganska tråkigt att läsa listor på vad någon har på sitt skrivbord och annonser om försvunna katter. Jag uppskattar författarens sätt att leka med ord, men jag irriterar mig också lite på författarens sätt att klämma in en massa svåra ord, som i stort sett ingen människa använder eller vet vad de betyder.

Men då och då finns det faktiskt ljusglimtar som andas humor eller som får mig att tänka till lite extra. Jag gillade t ex att författaren lägger in meningar från bl a kända visor och litterära verk. Jag gillade också att hon hade skrivit om texten till en del kända sånger som t ex den här:

Det tärnas en stjärna bland brädade träd
I väster på Gärdet hon står
Hon läst över spädbarn och fäder och säd
I nära sjutusende år
Men kvällen är här och när den har värkt ut
Då tärnar man stjärnan och kärnan tas ut
Och då ve-et man
Att allt har ett slut

En annan stor fördel med boken var att den gick fort att läsa trots att den var över 600 sidor lång. Detta för att en det går ganska fort att läsa listor, enstaka meningar och lösryckta citat. Jag skulle dock inte rekommendera den här boken till vem som helst. Jag tror inte att man har så stor behållning av den om man inte har vissa kunskaper i bl a litteratur, filosofi, mytologi och psykologi. Jag har själv inte tillräcklig med kunskaper för att förstå alla hänsyftningar till författare och filosofer och de böcker som hon refererar till har jag sällan läst (och fick ingen lust att läsa heller) och det är kanske därför som jag är lite ambivalent till den.

Slutstationen

Slutstationen av Kennet Ahl (pseudonym för Christer Dahl och Lasse Strömstedt) är något så originellt som en svensk science fiction. Handlingen utspelar sig i Sverige hundra år in i framtiden (från 1980, då romanen skrevs). I denna framtid är Sverige ett nedgånget land med förslummade höghusområden och allmänt förfall. Religion och politik är ersatta med Läran, som bygger på doktriner av Åhman, Hedeby och Jonsson. Allt underklassen, treorna, har att leva för är Lyftet, som administreras av Tipstjänst och som går ut på att gissa i vilken sekund av matchen en boxare slår ihjäl den andre.

Huvudperson i romanen är trean Kalle Andersson, som är skötare i ett boxningsstall och han blir vän med boxaren Kennet Ahl (ättling till nutidens Kennet Ahl) som är motståndare till Läran och hur saker och ting är. Och någonstans i den radiaksmittade skogen finns också en motståndsrörelse.

Det är som sagt ganska originellt med en svensk science fiction, men i övrigt är den här romanen inte särskilt originell. Den påminner om i stort sett varenda science fiction-roman och - film jag läst och sett. Det är omöjligt att inte tänka på George Orwells 1984 när man läser den här romanen, men den för också tankarna till Stephen Kings roman/film Den flyende mannen och filmer som Mad Max och A Clockwork Orange (som jag i och för sig bara sett delar av). Den får mig också att tänka på den kanske lite mindre kända romanerna Hymn av Ayn Rand och Jennifer Government (finns inte utgiven på svenska, därav den engelska titeln) av Max Barry.

Jag tycker dock inte att det gör så mycket att den inte är unik och originell. Den handlar egentligen mest om dagens samhälle, eller rättare sagt samhället så som det såg ut 1980. Jag var visserligen bara 10 år när romanen skrevs, men jag känner igen åttiotalets rädsla för exempelvis kärnkraftsolyckor. Det nämns också vissa namn som jag känner igen från 80-talets nyhetssändningar.

Det var nog mest igenkännandet som gjorde att jag tyckte att den här romanen var rätt bra. Om man inte minns 80-talet har man nog inte samma behållning av den, för framtidsskildringen känns inte helt trovärdigt, speciellt som samhället inte har utvecklats på det sätt som det sägs i romanen. Men jag tyckte som sagt att den var ganska bra, om än inte på långa vägar den bästa science fiction jag läst.

Jungfrudansen

Nu har jag läst Stephen Booths andra roman, Jungfrudansen. Den handlar, precis som Svarta hunden, om Diane Fry och Ben Cooper, som här får ytterligare ett knepigt fall på halsen. Vid stensättningen De nio jungfrurna ute på Ringhamheden hittas Jenny Weston mördad. Hennes kropp har arrangerats så att det ser ut som att hon dansar. Några veckor tidigare blev en annan kvinna överfallen och knivskuren, men överlevde med både fysiska och psykiska ärr. Hon minns inget av händelsen, men nu blir det viktigt att få henne att minnas så att inte fler kvinnor ska falla offer för gärningsmannen.

Fortfarande tycker jag att Booths miljö- och karaktärsskildringar är bättre än själva kriminalhistorien. Jag gillar hans sätt att berätta och deras ganska komplicerade relation till varandra genom att egentligen inte säga så mycket om den. Det tyder på skicklighet hos författaren, men tyvärr är en det något som märks i själva kriminalberättelsen, som bitvis känns lite segdragen.

Det kändes som att författaren i den här romanen försöker lite för mycket att inte vara för förutsägbar. Det är visserligen bra att inte vara allt för förutsägbar, vilket jag tycker att de flesta romaner i den här genren är, men det går lite till överdrift. Det är lite för många trådar som ska knytas ihop i slutet. Vissa trådar tappar man nästan i härvan av helt eller halvt ihopknutna trådar. Visserligen lyckas författaren få ihop det, men i alla fall för mig blev det lite rörigt innan jag fattade vem som verkligen hade mördat Jenny Weston, eftersom det var så många lösningar av andra, löst sammankopplade, saker.

Trots det kommer jag nog att läsa fler romaner av den här författaren, främst på grund av att jag gillar hans huvudpersoner och samspelet mellan dem.

Svarta hunden

Svarta hunden av Stephen Booth är en engelsk deckarthriller, som utspelar sig i norra England. Detta är författarens debutroman och är den första boken om huvudpersonerna Diane Fry och Ben Cooper. En femtonårig flicka har försvunnit och polisen letar efter henne. När en gammal mans svarta labradortik hittar flickans ena sko hittas så småningom liket och jakten på mördaren kan börja. Men det verkar som att den gamle mannen med hunden vet mer än han berättar för polisen...

Det här tycker jag var alldeles lagom lättsmält sommarläsning. Det var inte någon otroligt spännande roman, men jag blev i alla fall engagerad i berättelsen redan från början. Miljöbeskrivningarna är mycket bra; det känns precis som den engelska landsbygden. Inte för att jag har varit där (än), men det är i alla fall så som jag föreställer mig det. För ovanlighetens skull när det gäller den här typen av roman så gillar jag också huvudpersonerna. Visserligen är de en aning sterotypa, men ändå så utvecklas och förändras de genom romanen. De är också lite mer komplexa än vad karaktärer i den här genren brukar vara.

Hundmänniska som jag är gillar jag också att en hund får spela en ganska stor roll. Jag får intrycket av att författaren faktiskt gillar hundar och vet en del om hundar. Jag blir inte förvånad om det förekommer hundar även i de följande romanerna om dessa två kriminalinspektörer.

Upplösningen på fallet känns dock lite trist och fantasilöst, men trots det så gillade jag historien och huvudpersonerna så jag kommer med all säkerhet att läsa fler romaner av denna författare (om inte annat så för att jag lånade hans andra roman på biblioteket samtidigt som jag lånade den här).

The Jane Austen Book Club

Efter att ha läst Urkällan, som var ganska tung och tankekrävande, ville jag läsa något lättsamt, lättläst och lättsmält. Jag valde därför The Jane Austen Book Club. Den handlar om fem kvinnor, Jocelyn, Sylvia, Allegra, Prudie och Bernadette samt en man, Grigg, som bildar en bokklubb där de diskuterar Jane Austens romaner. De är vanliga människor, varken lyckliga eller olyckliga, men med komplicerade liv och förhållanden. Under det halvår som de träffas en gång i månaden för att diskutera Jane Austens romaner händer olika saker i deras liv. Någons äktenskap sätts på prov, någon förlorar någon och någon blir kär.

Lättläst var den här romanen verkligen. Jag läste den på engelska och tyckte ändå att den var otroligt lättläst. Jag tror att jag stötte på ca fem ord som jag inte kunde. Det måste betyda att den var otoligt lättläst, eftersom jag läser rätt mycket på engelska och jag har t o m läst ungdomsromaner med ett mer komplicerat språk än denna. Och det är inte enbart någonting positivt...

Jag tyckte att språket i romanen var oerhört utslätat och karaktärerna var otroligt stereotypa. Det var ingen av dem som jag gillade, utom möjligen den vackra, lesbiska Allegra, och det var svårt att engagera sig och intressera sig för deras liv. Speciellt som romanen var så dåligt skriven. Först och främst undrar jag vem berättaren är. Romanen inleds med en beskrivning av de som är med i bokklubben och kapitlet avslutas med Our first meeting was at Jocelyn's house. Det antyder att berättaren är någon av de som är med i bokklubben, men så är det inte. Det är helt klart att berättaren är allvetande, vilket en av deltagarna inte kan vara. Romanen är dessutom skriven i tredje person, förutom på vissa ställen där berättaren refererar till "oss".

En annan sak som irriterade mig var att romanen var så upphackad och fragmentarisk. Varje deltagare i klubben får ett eget kapitel där deras favoritroman diskuteras. Detta tyckte jag var ett väldigt bra upplägg, men därefter faller det. Kapitlet handlar mest om vad som hänt personen i fråga tidigare i livet, varvat med några få kommentarer om Austenromanen i fråga. Men ingenting av det som händer, varken i det förflutna eller i nuet, kopplas till något som har med Jane Austens romaner att göra. Inte heller så mycket av det som hänt dem tidigare i livet har mycket att göra med det som händer dem i nuet.

Romanen är också full av lösryckta citat som inte alls kopplas till handlingen på något vis. Citaten är inte ens alltid från Jane Austen-romaner, vilket i alla fall hade känts lite logiskt, även om de inte kopplas till den övriga texten. Varje kapitel avslutas också med ett stycke om något som inte alls har med någonting att göra, som t ex en beskrivning av hur hundutställningar går till, en dröm som någon har haft, ett refuseringsbrev som Jane Austen fått, ett långt utdrag ur en science fiction-roman samt en baksida från en fiktiv roman som en bikaraktär i romanen håller på att skriva. Ett helt kapitel består av korta mail mellan Grigg's tre systrar, och fyller inte alls någon funktion i romanen förutom att göra det extremt tydligt för läsaren att Grigg är kär. Jag tycker inte om att underskattas som läsare på det viset...

Jag har endast läst två romaner av Jane Austen, Förnuft och känsla och Emma. Jag gillade ingen av dem och har aldrig haft lust att läsa fler. Man kanske behöver vara ett Jane Austen-fan och ha läst alla romaner för att kunna urskilja kopplingarna mellan denna roman och Jane Austens romaner, men jag lyckas i alla fall inte. Jag kan se likheter mellan Jocelyn och Austenkaraktären Emma och mellan Allegra och en av systrarna i Förnuft och känsla, men annars känner jag att den här romanens stora brist är kopplingen till Jane Austen.

Den här romanens största förtjänst är titeln, som verkligen känns lockande (till och med för en som jag, som inte ens gillar Jane Austen), men det känns inte alls som att romanen uppfyllde det löfte som anas i titeln. Jag är inte ens säker på att författaren gillar eller ens har läst Jane Austens alla romaner, utan att hon mest kom på en bra titel och försökte skriva någonting utifrån det. Tyvärr lyckas hon inte särskilt bra, trots att titeln och idén var bra.

Urkällan

En gång för länge, länge sedan när jag gick sista året på gymnasiet läste jag en roman som heter Hymn av författaren Ayn Rand. Jag tyckte väldigt mycket om den och trots att jag inte lyckats få tag på den för att läsa om den så minns jag den fortfarande ganska bra, trots att det var ca 15 år sedan jag läste den. I amerikanska filmer och TV-serier nämns den här författaren ibland, men verkar mest vara känd för en annan roman, The Fountainhead, så när jag såg den och en annan roman av samma författare i en ny utgåva på bokhandeln slog jag till. Och nu har jag då läst Urkällan, som den heter på svenska.

Den publicerades 1943 och handlar om arkitekten Howard Roark. Han relegeras från den främsta utbildningen för arkitekter för att han vill rita modernistiska hus. Han får hanka sig fram på diverse jobb och då och då får han möjlighet att rita någon modernistisk byggnad. Hans klasskamrat Peter Keating får ett toppenjobb hos en av de främsta arkitektfirmorna och snart tjänar han massor med pengar. Romanen handlar om Howard Roarks kamp att få skapa på sina egna villkor och om hans kärlek till den vackra Dominique och hans strid mot fiender som vill förgöra honom.

Romanen var väldigt lång, ca 800 sidor och arkitektur är inte något som direkt intresserar mig. Den var därför bitvis ganska långtråkig. När jag hade läst ca en fjärdedel av romanen hade jag bestämt mig för att jag inte gillade den särskilt mycket. Men det visade sig att när jag la den ifrån mig så återkom tankarna hela tiden till Howard Roark och hans liv. Jag drömde t o m om den på natten! Och när den var slut hade jag också svårt att släppa den ifrån mig. Jag misstänker att detta är en roman som jag kommer att minnas en väldigt lång tid, precis som Hymn.

Karaktärerna i romanen är ganska osympatiska och jag fastnade inte särskilt för någon av dem. Även huvudpersonen är rätt osympatisk och ofta tyckte jag att han är ganska dum i sin stolthet. Men hur det än är så fastnade jag ändå i den här romanen, även om jag inte vare sig gillade karaktärerna eller tyckte att handlingen var särskilt intressant och spännande.

Det som gjorde att jag gillade den var hennes beskrivning av mänskligheten. Det känns som att Ayn Rand faktiskt har fångat människans natur i den här romanen. Romanen handlar om kampen mellan individualism och kollektivism, mellan egoism och altruism. Den ideala människan är egoisten, som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor. Den goda människan är alltså egoisten, som här representeras av Howard Roark och inte Peter Keating, även om det vid en första anblick verkar som att det är han som är egoisten.

De som skapade var inte osjälviska. Det är hela hemligheten med deras makt- att den var självtillräcklig, självmotiverad och självalstrad. En yttersta grund, en energikälla, en 'orörd rörare'. Den som skapade tjänade ingen och inget. Han levde för sin egen skull.

En människa tänker och arbetar ensam. En människa kan inte råna, exploatera och härska- ensam. Rån, exploatering och härskande förutsätter offer. De förutsätter beroende. De tillhör andrahandsmänniskans område. /.../ Men människor har fått lära sig att se andrahansmänniskor- tyranner, kejsare och diktatorer- som representanter för egoismen. Genom detta bedrägeri fick man dem att förstöra jaget, sitt eget och andras.

Mycket av det Ayn Rand skriver är väldigt klokt och det märks tydligt att hon verkligen har funderat på människans sanna natur och att hon har formulerat teorier på området. Jag håller inte med henne om allt hon skriver, men det gör ju samtidigt att romanen blir ännu mer intressant och givande att läsa.

Fettpärlan

Guy de Maupassants Fettpärlan är en kort roman, eller lång novell, som handlar om ett ett sällskap som befinner sig på flykt från Rouen på grund av det fransk-tyska kriget 1870-1871. I sällskapet finns tre välbärgade äkta par, två nunnor, en ölälskande revolutionär och så Fettpärlan, en av Rouens populäraste prostituerade. På resan stöter de på förhinder i form av en tysk officer som vill ligga med Fettpärlan, som inte vill ligga med en fiende. Han låter dem dock inte resa vidare förrän hon gjort som han vill. Av de andra blir till slut Fettpärlan övertalad att göra honom till viljes och när hon gör det blir hon mycket illa behandlad av de övriga i sällskapet.

Några utdrag ur romanen:
Egentligen är det vedervärdigt att hålla på och slå ihjäl folk, antingen de sen är preussare, engelsmän, polacker eller fransmän, inte sant? - Om man tar hämnd på någon som har handlat orätt mot en, så är det fel, eftersom det är straffbart, men när våra pojkar blir jagade och utrotade som villebråd, då skulle det alltså vara rätt, eftersom det ger medalj åt den som förstör mest?

Just som man skulle slå sig ner vid matbordet, uppenbarade sig herr Follenvie på nytt och sade med sin skrovliga röst:
- Den preussiske officern låter fråga, om fröken Elisabeth Rousset inte har ändrat sig ännu.
Fettpärlan stod där alldeles blek; plötsligt blev hon blossande röd och var så nära att kvävas av vrede, att hon inte kunde få fram ett enda ord. Till sist utbrast hon dock:
- Hälsa det där kräket, det där svinet, det där aset till preussare, att jag aldrig kommer att göra det. Aldrig, aldrig, aldrig, hör ni det!
Den tjocke värdshusvärden gick ut. De andra samlades kring Fettpärlan och bönföll henne att avslöja hemligheten med denna begäran. Först var hon ovillig, men snart rycktes hon med av raseriet.
- Vad han vill? Vad han vill? Han vill ligga med mig! skrek hon.

Vi ska väl inte behöva dö av ålderdomssvaghet här! utbrast fru Loiseau. Eftersom det där fnasket har till yrke att göra ”det där” med alla karlar, så tycker jag inte att hon har rättighet att neka den ene mer än den andre. Jag ska tala om för er att hon låg med vem som helst i Rouen, till och med med kuskar, ja, grevinnan, med landshövdingens kusk. Det vet jag säkert, för han köper vin hos oss. Och nu, när det gäller att hjälpa oss, börjar hon sjåpa sig, den slynan! Jag tycker för min del att officern har uppfört sig riktigt hyggligt. Han har kanske varit utan kvinnor en lång tid, och vi är ju tre stycken här som han utan tvivel skulle ha föredragit. Men han nöjer sig med den som tillhör alla. Han respekterar gifta kvinnor. Tänk på att det är han som är kommendant här. Han skulle bara behöva säga: "Jag vill!", och så kunde han våldta oss med hjälp av soldater.

Den här novellen skrevs 1880 och är Guy de Maupassants mest kända novell (han skrev ca 300) och den är mycket välskriven. Den är heller inte svår att läsa fast den skrevs för så länge sedan. Temat i den kan man också lätt känna igen sig i, även om tiderna är annorlunda idag. Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen just för att den ger så mycket att tänka på. i alla fall hos mig väckte den en hel del upprörda känslor.

Eskort

Jag har läst ungdomsromanen Eskort av Christina Wahlden och den handlar om Ebba som pluggar på gymnasiet inne i stan. Hennes kompisar kommer alla från välbärgade familjer och Ebba har aldrig råd att köpa lika fina kläder och saker som de. En dag läser hon en artikel i en kvällstidning som handlar om hur ungdomar prostituerar sig på Internet. Hon bestämmer sig för att prova; det handlar ju inte om att ligga med någon utan bara att visa upp sig på nätet. Lättförtjänta pengar kan man ju inte tacka nej till och hon kan ju sluta när hon vill. Men det ena leder till det andra och snart har Ebba tappat kontrollen.

Jag har tidigare läst ett antal ungdomsromaner av Christina Wahlden, t ex Kort kjol, Cell grön, Heder och Ingen behöver veta. Alla hennes romaner tar upp något aktuellt ämne som rör ungdomar, t ex våldtäkt (av både pojkar och flickor), veganism och kulturskillnader. Denna handlar alltså om ungdomsprostitution, vilket också är ett aktuellt fenomen.

Jag tycker att det är bra att hon tar upp sådana viktiga, men känsliga saker. Jag kommer absolut att använda mig av hennes romaner i mitt framtida arbete som svensklärare, just för att de erbjuder massor med diskussionsmöjligheter om ämnen som är viktiga.

Försvinnanden

Jag har nu läst Försvinnanden av Jodi Picault. Den handlar om Delia Hopkins som är moderlös, men har haft en idyllisk uppväxt tillsammans med sin pappa. Med sin blodhund Greta jobbar hon med att söka efter försvunna personer och hon har en fästman och en liten dotter. Men plötsligt en dag knackar polisen på dörren och en hemlighet som får Delias hela tillvaro att falla samman avslöjas. Delia måste nu försöka pussla ihop sanningen om sig själv och om människorna omkring sig, och detta väcker också en del minnen.

Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.

Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.

Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.

Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.

The remains of the day

The remains of the day av Kazuo Ishiguro läste jag också som en skoluppgift, men det kändes absolut inte så när jag läste den. Jag fastnade för den nästan med en gång och det var en njutning att läsa den.

Den handlar om Mr Stevens, som är butler på Darlington Hall. Han åker på en liten semesterresa och under denna resa minns han tillbaka på sin tid som butler på Darlington Hall. Mr Stevens är väldigt proper och korrekt och en mästare på att dölja sina känslor. Han är också mycket stolt över sitt arbete.

Romanen är mycket välskriven och jag älskade språket i den. Det lite högttravande språket passade så perfekt in på Mr Stevens och hjälper till att skapa en bild av hur han är som person. Hela romanen är skriven med ett underbart språk, så det är svårt att peka ut ett speciellt ställe så jag väljer ett slumpmässigt utdrag ur romanen:

I realize that if one looks at the matter objectively, one has to concede my father lacked various attributes one may normally expect in a great butler. But those same absent attributes, I would argue, are every time those of a superficial and decorative order, attributes that are attractive, no doubt, as icing on the cake, but are not pertaining to what is really essential. I refer to things such as good accent and command of language, general knowledge on wide-ranging topics such as falconing and newt-mating- attributes none of which my father could have boasted.

I stort sett hela romanen består av Mr Stevens minnen, d v s hans inre resa, och bara en mycket liten del om den verkliga resa han företar sig. Detta är också det intressanta med romanen. Man får veta att hans förre arbetsgivare, lord Darlington, var involverad i utrikespolitiken under andra världskriget och sympatiserade med nazisterna. Romanen innehåller också en kärlekshistoria, som snarare är antydd än bekräftad. Allt detta får man bitvis veta mer om genom Mr Stevens minnen och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta mer om lord Darlington och hans affärer och om hur kärleken mellan Mr Stevens och Miss Kenton ska utveckla sig, även om man på den senare punkten redan från början vet lite om hur det kommer att gå.

Jag verkligen älskade den här romanen och jag är helt säker på att jag kommer att läsa om den någon gång. Jag kommer också att läsa mer av den här författaren, även om det i och för sig är denna roman som anses vara hans bästa. Det kanske låter tråkigt att läsa om en gammal butlers minnen, men det är det inte alls. Jag rekommenderar verkligen den här romanen!

Cat's eye

Jag har läst Cat's eye av Margaret Atwood inför en uppgift i skolan. Den handlar om Elaine, som kommer tillbaka till Toronto, där hon växte upp. Återkomsten till staden innebär att hon börjar tänka tillbaka på sin barndom och främst då på Cordelia, som var både vän och mobbare. Resan tillbaka till Toronto blir också en resa för att göra upp med det förflutna.

Jag har tidigare läst andra romaner av Margaret Atwood, t ex Oryx och Crake och Tjänstekvinnan och dem gillade jag väldigt mycket. Den här tycker jag inte var i klass med de andra jag läst. Den var visserligen intressant och mycket välskriven, men jag tycker att tempot är för lågt. Bitvis händer det inte särskilt mycket, ens i hennes tankar.

Det känns också ibland svårt att engagera sig i Elaines tankar, kanske beroende på att hon verkar vara en ganska osympatisk person. Samtidigt är det svårt att inte bli intresserad av hennes förflutna. Romanen tar också upp flera viktiga teman, inte minst mobbing, vilket gör att den också är tankvärd. Det är dock knappast någon roman som jag kommer att använda mig av i undervisningen, annat än möjligen i korta utdrag, just för att den är lång och ganska händelselös. Men jag gillar fortfarande Atwoods sätt att skriva så det är mycket sannolikt att jag kommer att läsa fler romaner av henne.

Äcklig

Äcklig av Constance Briscoe är verkligen en äcklig historia. Och vad som är ännu äckligare är att den är sann. Romanen har undertiteln En sann berättelse om en mors grymhet, och det är precis vad den handlar om. Constance, som inte ens vet att hennes namn är Constance; hon kallas Clare av alla (för att hennes mamma kallade henne Clear för att hon kunde se rakt igenom henne och det blev senare till Clare).

Clare blir både fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mamma. Hon utsätts regelbundet för slag, mest på brösten, och hon tillåts ibland inte att äta. Men det som orsakar henne mest smärta är ändå avsaknaden av kärlek. Mamman behandlar nämligen inte alla sina barn på samma sätt; det är bara Clare som misshandlas. Enligt mamman är anledningen till detta att Clare är sängvätare, men det förstår ju vem som helst att det bara är en undanflykt, ett svepskäl.

När Clare är tretton år flyttar hennes mamma och hennes nya man samt de yngsta barnen till ett nytt hus, men Clare och två av hennes systrar lämnas ensamma kvar i det gamla huset, utan värme och el. Systrarna är välkomna hem till mamman, men inte Clare. Clare börjar jobba och kämpar för att orka med skolan också. Hon växer upp och lyckas bra i skolan, studerar vid universitetet och med tiden blev hon också Storbitanninens första svarta domare.

På baksidan av boken står Fruktansvärt, brutalt ärlig och ändå upplyftande och det tycker jag sammanfattar den här boken väldigt bra. Jag fastnade omedelbart i den här boken och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Pojken som kallades Det och de två uppföljarna till den, men den här skiljer sig ganska markant från dem. Främst för att den är mycket mer välskriven, men också för att den känns ärligare. Dessutom tycker jag hemskt illa om Dave Peltzers predikande om Gud, i alla fall i de två uppföljarna, och det var den här boken härligt befriad från. Dessutom känns den här betydligt mer distanserad än Pojken som kallades Det m fl, som om Constance Briscoe lyckats lämna allt bakom sig när hon blev Constance Briscoe istället för Clare när hon började på universitetet.

Tätt intill dagarna

Under praktiken bildade några av lärarna en bokcirkel och den roman som skulle läsas var Tätt intill dagarna av Mustafa Can. Den är i stort sett en biografi om Mustafa Cans mamma Güllü. Mustafa Can är journalist och det hela började när han var sommarpratare i radion. Han berättade då om sin mamma, som fött femton barn och förlorat sju av dem. Familjen utvandrade från Kurdistan och flyttade till Sverige. Romanen handlar dock inte bara om Mustafas mamma, utan också om hans pappa, om hembyn i Kurdistan, om relationen mellan föräldrar och barn, om motsättningen mellan traditionellt och modernt, om skamkänslor, främlingsskap och sorg.

Güllü Can talade aldrig om sig själv och när hon drabbas av levercirros och ligger för döden vårdas hon av sin man och sina barn i hemmet. Mustafa vill inte att hans mor ska dö som en främling så på dödsbädden försöker han lära känna henne. Den här boken är självutlämnande och kan inte ha varit lätt att skriva, men den känns trots det inte riktigt äkta. På något vis känns det som att Mustafa Can vill berätta sitt eget livs historia, men gör det under förespeglingen att berätta sin mammas.

Jag är lite ambivalent till det språkliga i boken. Mustafa Can skriver på ett vackert, poetiskt sätt som jag i vanliga fall gillar. Men i just den här boken känns det lite fel. Speciellt dialogen känns mycket tillgjord, för ingen människa pratar så som han formulerar replikerna.

Något som dock känns mycket autentiskt är beskrivningen av moderns sjukdom och om hur de vårdar henne i hemmet. Mustafa Can använder inga förskönande omskrivningar, utan berättar precis som det var. Det var gripande och påminde mig väldigt mycket om när min mormor låg på sjukhuset, döende i magcancer. Ändå kan jag inte komma över känslan av att boken är ett mycket förskönande porträtt av modern. Jag är säker på att Güllü Can var en god människa, mor, hustru och vän, men så god som hon framställs här kan ingen människa vara.

Tyvärr hann min praktik ta slut innan alla hade läst ut romanen, så jag hann aldrig vara med på någon diskussion om den. Men det hade varit mycket intressant att höra de andras åsikter om den. Min egen åsikt är att även om Mustafa Can uppenbarligen är en duktig skribent så räckte det inte riktigt till för att jag skulle gilla det här. Berättelsen om hans mor skulle säkert ha varit intressant om den verkligen hade handlat om henne, men det gör den inte eftersom det inte verkar som att någon verkligen kände henne, vilket i sig är mycket sorgligt.

Saffranshjärtan

Saffranshjärtan av Jonas Bonnier handlar om Anki och Kelly, som föds på samma dag. De lever dock väldigt olika liv. Anki är dotter till en bensinmacksägare och hon är ensam och annorlunda. Kelly är det yngsta barnet i en stor och välbärgad bokförläggarfamilj. Hennes liv blir framgångsrikt med äktenskap, barn och karriär. Läsaren för följa Anki och Kelly, utan att de har med varandra att göra, under deras första fyrtio år i livet.

Den här romanen är mycket välskriven och det jag uppskattar mest med den är att författaren lyckas med att berätta saker utan att skriva vad som händer rakt ut. Man får liksom läsa mellan raderna. Jag gillar också att romanen är uppdelad i 1960-tal till 1990-tal. Varje "årtionde" är också uppdelat i kortare kapitel, vilket bidrar till känslan av att romanen är lättläst. Det är också ett visst mått av nostalgi, eftersom man kan känna igen sig i mycket av det som händer under 70-90-talet (själv levde jag ju inte på 60-talet, så där känner jag inte igen mig).

Det som var lite jobbigt var att det var så många bipersoner som fick plats i romanen i egna kapitel. Det var ibland svårt att hålla reda på vem de är och eftersom vissa bara förekommer i ett enda kapitel känns det också lite onödigt att blanda in dem i handlingen. De korta inblickarna i folks liv gör att romanen ibland känns lite förvirrande; det hade varit enklare med färre personer.

Men på det stora hela så gillade jag den här romanen. Den var som sagt lätt att läsa och jag blev snabbt nyfiken på att läsa vidare om Anki och Kelly. Jag har aldrig läst något av den här författaren förut, men han har tydligen skrivit ett antal romaner och jag är sugen på att läsa något mer av honom, så det kommer jag säkert att göra när jag får tillfälle.

Fjärilsjakten

Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne handlar om Grace, som på sin födelsedag får en tavla av sin pojkvän. Det märkvärdiga med detta är att pojkvännen varit död i två år. Grace känner igen huset på tavlan från sin barndom och blir intresserad av konstnären Forbes. Letandet efter Forbes leder henne till den gamla kvinnan Louisa, vars liv påminner om Graces liv.

Romanen är uppdelad i ganska korta kapitel och det framgår tydligt när det är Grace och när det är Louisa som berättar. Även om det är nutid eller dåtid framgår väldigt tydligt. Det är därför inte svårt att hänga med i den här romanen. Språket är också ganska enkelt och rakt.

Jag tyckte dock att Louisas livsöde var betydligt intressantare än huvudpersonen Graces. Kanske beror det på att jag inte tror så mycket på den enda stora kärleken. Jag tycker inte att det verkar trovärdigt att man blir kär i någon som sextonåring och aldrig kommer över den kärleken trots att man inte träffas på 20 år. Och att man då inleder ett förhållande med den personen, trots att denne är gift och har barn, och upprätthåller det förhållandet under 6 år och sedan tar hand om honom när hans fru tröttnar på honom för att han är döende i cancer.

Den här romanen var dock inte direkt dålig, men heller inte direkt bra. Snarast var den medelmåttig. Men det kändes i alla fall som en stunds lagom tidsfördriv att läsa den eftersom den ändå var lättläst och okomplicerad.

Dockorna

Jag fortsättar att läsa de gamla böcker jag har stående i hyllan och har nu läst Dockorna av Evelyn Anthony. Den handlar om Harry Oakham, en av många arbetslösa spioner. När det kalla krigets dagar är över finns det inget behov för spioner. Harry bestämmer sig för att samla ett gäng andra gamal spioner så att de kan använda sina färdigheter i en mer lönsam bransch. Hotell Dockskåpet- The Doll's House Manor- en anrik tudorherrgård i Suffolk, blir en täckmantel för deras illegala verksamhet. Den handlar också om Rosa Bennett, som jobbar på utrikesdepartementet och som får i uppdrag att åka till Hotell Dockskåpet för att avslöja Harry Oakham och hans affärer.

Jag tyckte faktiskt inte att den här romanen verkade särskilt lockande, eftersom jag inte är särskilt förtjust i agent- och spionromaner, men det stod också att en gammal legend kastar långa och ondskefulla skuggor över Hotell Dockskåpet. Det tyckte jag lät i alla fall lite spännande. Men det visade sig vara vilseledande information. Det nämndes i början att det fanns ett stort dockskåp inbyggt i väggen på herrgården och att det fanns någon historia eller legend förknippat med detta, men det blev som inget mer av det. På något vis kändes det som att författaren glömde bort den delen av historien.

Det hände inte särskilt mycket i den här romanen och det som hände var inte särskilt spännande. I själva verket är jag inte ens säker på att jag förstod vad den handlade om. Jag tror att det var så att Harry Oakham och hans spionvänner köpte hotellet för att i hemlighet hålla konferenser, träningsläger ochliknande för andra spioner och terrorister. Men vid sidan om detta höll de på med ännu hemligare affärer, nämligen att lönnmörda folk på andras begäran. Och samtidigt försöker de också driva ett helt vanligt hotell med vanliga gäster. Inget av detta kändes förnuftigt för mig och därmed har jag också svårt att engagera mig i handligen.

Rosa Bennett var en intressantare karaktär, i alla fall i början, och det fanns lite inslag av spänning när hon spionerar på Harry och gästerna och blir avslöjad av en rysk spion. Men det räcker inte riktigt till. Dessutom hade jag mycket svårt att intressera mig för kärlekshistorien mellan henne och Harry, eftersom jag inte kan begripa hur hon kan vara så blåögd. Det är helt enkelt bara irriterande.

På det stora hela tyckte jag att den här romanen var jättetråkig och det fanns i stort sett inget som var trovärdigt i handlingen.

Födelsedagen

Födelsedagen av Ulla Isaksson är ännu en av de gamla böcker jag håller på att läsa. Den är skriven 1988 och handlar om Olga i Sjöö och om hennes tre döttrar. Romanen utspelar sig under en enda dag; Jonasdagen, den 29:e mars, som är både namnsdag, födesledag och minnesdag. Olga får inte träffa sina tre vuxna och utflugna barn den här dagen, men de möts i alla fall i minnet.

Jag tror inte att jag någonsin läst något av Ulla Isaksson, även om hon tydligen är en ganska känd författare vars romaner till och med filmatiserats av Ingemar Bergman. Hon skriver mycket bra och språket är lite poetiskt och inte alltid rakt på sak. Jag gillar när man ibland får gissa sig till vad som hänt och hur människor känner.

Känslan i den här romanen är ganska dyster och jag har lite svårt att identifiera mig med någon av huvudpersonerna. Visst känner jag lite medlidande med Olga, men jag tycker samtidigt att hon är en ganska osympatisk person. Döttrarna har jag också svårt att identifiera mig med och tycka om, fast på olika sätt. Men förhållandet mellan mor och döttrar är väldigt realistiskt skildrad och karaktärerna känns komplexa och levande.

Lite kul tycker jag att det är att den 29:e mars är en bemärkelsedag för mig också på så sätt att det är en födelsedag och namnsdag (Myrrhas födelsedag, Jonas namnsdag), men den har inte alls så stor betydelse för mig som för huvudpersonerna i romanen. Men jag hade ändå lite svårt att engagera mig i den här romanen. Visst var den välskriven och realistisk, men den var också ganska dyster och eländig och slutet var dessutom mycket förutsägbart. Den var absolut inte dålig heller, snarare medelmåttig, och jag tror knappast att jag kommer att vilja läsa något mer av Ulla Isaksson.

Ökenflickan

Jag fortsätter att avverka de gamla böcker jag har ståendes i bokhyllan och nu har jag läst ut Ökenflickan av Madeleine Brent. Den handlar om Mitji, som växt upp i en stam aboriginier (eller urinvånare som det står i boken) där hon alltid betraktats som ett missfoster eftersom hon har vit hy och rött hår. Hon bestämmer sig för att lämna stammen och hittar folk som liknar henne själv. Men det är inte lätt att anpassa sig till nya seder och bruk. Dessutom visar det sig att någon är ute efter hennes liv.

Det mest intressanta med den här romanen, skriven 1986, är nog författaren. På insidan av omslaget kan man läsa att författaren tillhör den absoluta toppen bland underhållningsförfattare, men vem som döljer sig bakom pseudonymen är en väl bevarad hemlighet. Men några saker har i alla fall förläggaren avslöjat- hon är född i London 1924, är gift och har två vuxna barn. Hon har skrivit för tidningar, radio och TV och har som chifferexpert för engelska krigsmakten rest över i stort sett hela världen, men bor nu i Kent med sin man. Numera vet man dock att det är Peter O'Donnell, författaren till Modesty Blaise, som döljer sig bakom pseudonymen. Därför har också Madeleine Brent samma initialer som Modesty Blaise.

Jag tyckte inte speciellt mycket om den här romanen. Den var på något vis alldeles för ytlig och det var alldeles för mycket osannolika händelser och sammanträffanden. Till exempel tror jag att det är högst osannolikt att en person kan ha så fint luktsinne att hon kan lukta sig till om någon varit ute på gården eller inne i hennes rum. Inte ens en person som växt upp hos aboriginer, även om de möjligtvis kan ha bättre luktsinne än vita (dock tvivlar jag på att det finns någon väsentlig skillnad). Men jag undrar varför en vit person som växt upp hos dem skulle ha ett bättre luktsinne, för det är knappast något som man kan utveckla i någon högre grad. På det stora hela så tycker jag att Mitji/Meg är alldeles för duktig, på många saker. Historien kändes helt enkelt inte trovärdig.

En studie i skräck

Nu har jag återigen börjat läsa de gamla böckerna i bokhyllan och nu har jag läst En studie i skräck av Ellery Queen, som skrevs 1966. Den handlar om författaren Ellery Queen som får ett gammalt handskrivet manuskript som verkar vara en hittills okänd Sherlock Holmes-roman. I denna bok löser Sherlock Holmes och hans medhjälpare doktor Watson mysteriet med Jack the Ripper (eller Jack Uppskäraren som han kallas på svenska, men jag tycker att det låter så fånigt). Handlingen i En studie i skräck växlar mellan Ellery Queen i nutiden och Sherlock Holmes London (till största delen). I slutet lyckas Ellery Queen räkna ut varför manuskriptet förblivit opublicerat under alla dessa år.

Till en början blev jag förvirrad av att författaren heter samma sak som bokens huvudperson, men efter att ha googlat lite grann så fick jag reda på förklaringen. Ellery Queen är en pseudonym för de båda kusinerna Frederic Dannay och Manfred B Lee. I början avslöjade de inte vilka de var, utan när Ellery Queen framträdde offentligt hade han alltid en svart mask som någon av kusinerna dolde sig bakom.

Den här romanen var ganska intressant läsning och jag tycker att författarna har lyckats rätt bra med att återskapa en Sherlock Holmes- roman. I alla fall tror jag det, för jag har nog bara läst Baskervilles hund och någon bok, vars titel jag inte minns, där en liten apa utförde mord på någons kommando. Det är också en klar skillnad i språket mellan Elllery Queens nutid och Sherlock Holmes-manuskriptet.

Något som dock irriterar mig ganska mycket är att författarna här behandlar Holmes och Watson som verkliga historiska personer, vilket de ju inte är. Dessutom säger Sherlock Holmes Men det är ju elementärt, min käre Watson; något som han faktiskt aldrig sa i någon roman (uttrycket kommer från filmatiseringen).

Vanligtvis är jag ju inte särskilt förtjust i deckare, men det finns en typ av deckare som jag brukar gilla och det är pusseldeckare som exempelvis Sherlock Holmes och Agatha Christie. En studie i skräck når förstås inte riktigt upp till deras nivå, men erbjöd ändå en stunds skön avkoppling.

Parfymen

Jag har hört mycket gott om Parfymen av Patrick Süskind och eftersom den nu har kommit på film så ville jag läsa romanen före jag ser filmen. Romanen har undertiteln Berättelsen om en mördare och den handlar om Jean-Baptiste Grenouille som föds under en fiskslaktarbänk i 1700-talets Paris. Det unika med honom är att han saknar kroppslukt, vilket gör att andra människor känner avsmak och olust inför honom, även om de inte är medvetna om varför. Han har också ett otroligt luktsinne som gör att han aldrig glömmer en lukt och han kan spåra upp en person på flera kilometers avstånd. Han blir parfymör och besatt av att framställa en parfym av doften av unga, oskuldsfulla kvinnor.

Språket i den här romanen var mycket fint och jag upplever det som att författaren är mycket skicklig. Till exempel så byter han stil för ett tag mitt i romanen för att få fram vissa saker och det lyckas han väldigt bra med. Jag tycker också att det är kul att någon använder långa och fina ord, även om jag ärligt talat inte förstod alla ord (dock inte så att jag inte förstod vad som menades av sammanhanget).

Miljöbeskrivningarna var också mycket bra. Redan i början av romanen fick jag en klar och tydlig bild av 1700-talets stinkande Paris av denna beskrivning: På den tiden som vi talar om rådde i städerna en stank som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om. Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg; de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga bolster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnen kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, sjäve kungen stank, som ett rovdjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.

Själva handlingen i romanen var dock inte lika bra. Den kändes alltför osannolik och påminde mest om en skröna eller rövarhistoria. Men på sätt och vis hade det sin charm och jag tror att det är det enda sättet att berätta en historia som denna på. Men trots att hela historien känns som en fantasifull lögn så har den också ett djupare budskap om kärlek och acceptans. Grenouille får aldrig känna på kärlek som barn och därför strävar han omedvetet efter att bli omtyckt och älskad hela livet. Med olika parfymer lyckas han också få människor att känna på olika sätt inför honom, men istället borde han kanske ha försökt att acceptera sig själv. För om man inte älskar sig själv kan man heller inte förvänta sig att andra ska göra det.

Jag tyckte rätt bra om den här romanen, fast bitvis tyckte jag att den var lite långdragen och tråkig. Jag har också lite svårt för det där som känns alldeles för otroligt, som t ex att det skulle gå att utvinna parfym ur människokroppen. Men att den var språkligt välskriven och djupet i den uppvägde ändå detta.

Det som förvånade mig lite grann var att romanen faktiskt är skriven 1985. Då hörde jag aldrig talas om den, men jag antar att de efter att ha bestämt sig för att göra film av den också såg till att romanen fick ett uppsving så att filmen ska gå bättre. Filmen ska jag se inom en snar framtid, så jag får väl uppdatera det här inlägget med ett omdöme om filmen lite senare.

The curious incident of the dog in the night-time

Jag har länge funderat på att läsa The curious incident of the dog in the night-time av Mark Haddon efter att en föreläsare på universitetet rekommenderat den och nu har jag gjort det. Den handlar om Christopher, som är femton år och lider av Aspergers syndrom, en lätt form av autism. Han vet väldigt mycket om matte, men väldigt lite om människor. En kväll blir grannens hund Wellington dödad och Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som har dödat honom. Detta detektivarbete leder honom till att utvidga sin tidigare mycket trånga värld.

Detta var en väldigt lättläst roman, som dessutom lättas upp av teckningar, listor och diagram. För Christophers värld är lite annorlunda än andras och att sätta upp listor och leva efter strikta regler och tidsscheman gör det lättare för honom att handskas med världen. Men i och med hans detektivarbete tvingas han att bryta gamla invanda mönster och att ta kontakt med andra människor.

Det känns som att detta är en mycket trovärdig beskrivning av en autistisk persons tankar och inre liv, även om själva handlingen inte känns direkt trovärdig. Men den är ändå mycket läsvärd, just för att den ger en inblick i en annorlunda värld. Men även om Christopher är väldigt annorlunda kan man också känna igen sig i väldigt mycket. I alla fall jag känner igen vissa tankar och beteenden och då och då undrade jag om jag kanske inte också har vissa autistiska drag.

The curious incident of the dog in the night-time kan kanske ses som en ungdomsroman, men jag tror att man kan ha stor behållning av den även om man är vuxen (vilket bekräftas av att den på biblioteket finns både på ungdoms- och vuxenavdelningen). Om man inte vill läsa den på engelska som jag gjorde (och den är lättläst även på engelska) kan man läsa den på svenska. Då heter den Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag rekommenderar den verkligen; den är på en och samma gång originell, rolig, tankeväckande och sorglig .

Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda handlar om Camille, som jobbar natt som städerska och bor i ett litet iskallt vindsrum. Till slut blir hon sjuk av kylan och räddas av sin granne, den stammande ädelsmannen Philibert Marquet de La Durbellière. Hon får flytta in hos honom och hans lägenhetskompis Franck, mästerkocken som jobbar nästan jämt. Franck beter sig väldigt otrevligt, vilket beror på att han har skuldlkänslor för att ha satt sin mormor på ålderdomshem. Till slut börjar förälskelsen spira mellan Camille och Franck.

Det var ett tag sedan jag läste en roman som var så intressant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, men denna roman var en sådan. Visserligen är huvudpersonerna ganska underliga och ibland till och med osympatiska, men man fastnar ändå väldigt snabbt i handlingen och man vill veta hur det ska gå för Camille, Franck och Paulette. Philibert är väl den person som man inte riktigt får lära känna och som mest blir någon sorts utfyllnad. De är alla trasiga individer som har problem med sina relationer till föräldrarna och andra människor, men tillsammans lär de sig att bygga relationer till varandra.

Språket är lätt och även om jag inte kan franska känns det som att översättningen lyckas fånga originalets text på ett bra sätt. Jag upplever det också som att romanen speglar det franska samhället på ett bra sätt, även om det är väldigt mörkt och dystert. Karaktärerna känns också väldigt franska, även om de förstås också har egenskaper som är universiellt mänskliga så att man kan känna igen sig i dem. I och för sig har jag lite svårt att identigiera mig med Camille, vars självsvält har gjort henne mager och plattbröstad eller med Philibert, som lever mest i det förflutna genom sitt intresse för historia, men det gör inget. Detta är ändå en varm och mysig historia om kärlek, vänskap och relationer.

Den är romanen påminde lite grann om filmen Amelie från Montmartre och även en del om Joanne Harris romaner, som jag tycker mycket om. Jag tyckte därför också att den här romanen var väldigt bra och jag kommer helt säkert att läsa mer av den här författarinnan.

Catherines dröm

Så har jag läst ännu en roman av Sidney Sheldon. Denna heter Catherines dröm och handlar om Catherine Alexander som efter ett mordförsök lider av minnesförlust. Hon befinner sig i ett kloster i Grekland och nästan varje natt drömmer hon att någon försöker dränka henne. Hon vet inte varför, men hon förstår att dem måste ha något med hennes förflutna att göra. Constantin Demiris, en rik grekisk skeppsredare utger sig för att vilja hjälpa henne, men i själva verket är han ute efter hämnd.

Precis som Tracys hämnd är denna roman fylld med action och händelser. Men det känns inte alls som att historien håller ihop. Först och främst är hela handlingen allt för osannolik. Dessutom retar det mig att Catherine, som ju ska föreställa huvudperson i romanen, är en av de personer som förekommer minst i romanen (bortsett från alla bipersoner då förstås). Hela historien känns mycket konstruerad och inte särskilt trovärdig. Jag har svårt att finna något engagemang för någon i romanen, eftersom de som förekommer mest är kriminella män, som inbördes hämnas på varandra på olika sätt.


Författaren lyckas inte särskilt bra med att skildra tidsandan. Romanen utspelar sig 1948-1949, men det kan man inte tro när man läser den (förutom att det står förstås). Det känns inte särskilt tidstypiskt med herionsmuggling, kvinnor i framstående positioner på företag, skilsmässor och lösa sexuella förbindelser. Även om jag tror att sådant förekom i viss utsträckning så känns den här romanen alldeles för modern. Om årtalen inte hade funnits där hade man aldrig reagerat på att den inte utspelar sig i nutid (om man antar att nutid är 1990, då romanen skrevs). Därför känns det helt onödigt att ens låta handlingen utspela sig i en annan tid.

Jag tyckte heller inte att den här romanen innehöll särskilt mycket spänning, även om det i och för sig hände saker hela tiden, och i slutet är det alldeles för förutsägbart vem det är som är utsänd för att mörda Catherine. Det kändes mest som att läsa en film; en känsla som bekräftades i romanens sista meningar: I nästa ögonblick flög de ut över stupet, bilen snurrade runt i luften i en behagfull dödens piruett, innan den störtade rakt ner i havet. Det hördes en våldsam explosion, följd av en djup evig tystnad. Det var över. Jag skulle tro att det är mycket sällan som bilar exploderar av att köra ner i havet i verkliga livet, men i filmer är det ju rätt vanligt.

Språket i den här romanen var likadant som i Tracys hämnd och även den här romanen var bedrövligt översatt. Men i Tracys hämnd kändes det i alla fall som att språket flöt och att det verkligen berättades en historia. I den här romanen hackas texten upp av avsnitt som känns nästan direkt tagna ur turist- och informationsbroschyrer, som t ex följande avsnitt: Grekland har sju stora hamnar- Thessaloniki, Patras, Volos, Igoumentsa, Kavala, Irakleion och Pireus. Pireus ligger en knapp mil sydävst om centrala Aten och är inte bara Greklands största hamn utan även en av de största i Europa. Hamnkomplexet består av fyra hamnar, tre av dem för nöjesbåtar och och oceangående fartyg. Den fjärde hamnen- Herakles- är reserverad för lastfartyg med lastluckor som fälls ner direkt på kajen.

Jag började läsa den här romanen med utgångspunkt att jag skulle gilla den, eftersom jag tyckte att Tracys hämnd var rätt bra. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var rätt dålig. Språkligt skilde de sig inte åt särskilt mycket, så jag drar slutsatsen att skillnaden måste ligga i handlingen. Den här romanen hade helt enkelt inte en handling som var tillräckligt engagerande.

Tracys hämnd

Jag fortsätter att läsa de olästa gamla böckerna som står i min hylla och nu har jag läst ut Tracys hämnd av Sidney Sheldon. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte läst den här romanen tidigare, för jag minns att många av mina klasskompisar läste den i gymnasiet (boken kom ut 1985) och älskade den. Jag har dessutom sett den som film eller miniserie på TV och tyckte att den var väldigt bra (vilket borde ha lett till att jag ville läsa boken också).

Men nu har jag i alla fall läst den. Den handlar, som man förstår av titeln, om Tracy. Hon blir oskyldigt anklagad för ett brott och hamnar i fängelse. Där bestämmer hon sig för att hämnas på dem som är ansvariga för att hon hamnat i fängelse och när hon lyckas komma ut i förtid sätter hon sina planer i verket.

Rent språkligt är detta inget mästerverk och översättningen är dessutom usel. Men handlingen är spännande och man blir intresserad redan från början. Det händer en massa saker hela tiden och man vill veta hur det ska gå för Tracy. Det känns nästan som att läsa en film (vilket kanske beror på att jag faktiskt har sett den filmatiserad, även om jag inte direkt minns något av den).

Det som dock irriterar mig lite grann är att Tracys hämnd bara utgör en väldigt liten del av romanen. Det mesta handlar om hennes tid som juveltjuv, vilket i och för sig inte gör så mycket. Titeln Tracys hämnd är förstås den svenska titeln; den engelska titeln If tomorrow comes antyder inget om hämnd. Men det retar mig i alla fall att den svenska titeln är vilseledande. Men allra mest retar jag mig på att hon inte hämnas på en av de hon bestämt sig för att hämnas på, sin före detta fästman. I och för sig hade han inte gjort så mycket, men någon liten hämnd kunde väl författaren kunnat snickra ihop.

På det stora hela tyckte jag om den här romanen. Den var lättläst och spännande, om än ganska ytlig med stereotypa karaktärer. Den var också rätt kul att läsa en roman som är så pass gammal och få en liten bild av hur världen såg ut i mitten av 80-talet. T ex gör författaren en ganska stor sak av att Tracy, innan hon hamnar i fängelse, jobbar med data på en bank. Då var det säkert rätt ovanligt, men idag är det ju inte särskilt märkvärdigt.

Den andra tiden

Den andra tiden av Jonas Brun är en väldigt kort roman, bara ca 125 sidor i ungefär A5-format. Den handlar om en sommar i pojken Fredriks liv. Han och hans mamma tillbringar sommaren hos mormor i ett hus med veranda och naturen inpå knuten. De får också besök av moster Nina och åker till en badort i Danmark. Det händer med andra ord inte så mycket i den här korta romanen, men som det står p baksidan så handlar den om "vad som händer när något redan har hänt."

Även om det inte hände så mycket i den här romanen så tyckte jag om stämningen i den. Den skapade en känsla som påminde mig om somrarna hos min mormor, och också om min barndoms somrar rent allmänt. Det var helt enkelt en sommarkänsla över den här romanen. En annan fördel med den är att den känns väldigt tidlös. Det faktum att de åker bil till mormor placerar den väl i och för sig i en viss tid, men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal som 2000-tal.

Romanen var väldigt välskriven och det märks att författaren också är poet. Jag tyckte om att han lyckas väldigt bra med att förmedla vad som har hänt tidigare utan att egentligen skriva vad som har hänt. Man får helt enkelt lägga ihop små detaljer till en helhet.

Jonas Brun debuterade med den här romanen för två år sedan och har sedan dess också gett ut en diktsamling, som jag faktiskt är lite sugen på att läsa trots att jag egentligen inte brukar läsa särskilt mycket poesi. Och jag hoppas att han kommer att skriva fler romaner, för jag skulle gärna läsa mer av honom.

Flickan i källaren

När jag var på biblioteket igår hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att låna den trots att jag egentligen hade tänkt läsa alla gamla böcker jag har här hemma först. Flickan i källaren av Allan Hall och Michael Leidig är berättelsen om Natascha Kampusch, som blev bortförd när hon var tio år och som lyckades fly från sin kidnappare åtta år senare. Medan polisen letade efter henne satt hon inspärrad i källaren i ett bostadsområde i Wien. Hennes försvinnande var ett mysterium och hennes oväntade återuppdykande har inte gjort det till mycket mindre av ett mysterium.

Boken är skriven av två journalister som har följt historien ända sedan kidnappningen. Boken bygger dels på Natascha Kampusch eget vittnesmål, intervjuer med föräldrar, släktingar, skolkamrater och vänner till familjen och dels på samtal med kollegor, vänner och grannar till kidnapparen Wolfgang Priklopil. Författarna har också använt sig av polisens utredningsmaterial, specialistutlåtanden och kontakt med sjukvårdsteam som nu har hand om Natascha.

Natascha Kampusch själv har inte uttalat sig så mycket om fallet, så det som är hennes eget vittnesmål är det brev som hon skrev till allmänheten + en TV-intervju. Det skulle kunna ses som en brist att boken inte egentligen är Natascha Kampusch berättelse, men jag ser det inte så. Visst skulle det vara intressant att höra hennes egen, personliga historia, men jag tycker också att det är intressant att läsa om historien ur en annan synvinkel.

Jag var inte särskilt insatt i historien sedan tidigare, eftersom jag av någon anledning inte läste särskilt mycket om henne i tidningarna när hon lyckades fly 2006. Det mesta var därför nytt för mig. Därför tyckte jag att boken var mycket intressant. Jag hade ibland svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville läsa vidare. Det som mest intresserade mig var det psykologiska. Jag tycker att det är väldigt intressant att Natascha blev så fäst vid sin kidnappare och jag tycker till och med att det är förståeligt. Jag tycker också att det är mycket intressant att det verkar finnas kopplingar mellan kidnapparen och Nataschas föräldrar och att hon verkar ha utsatts för någon form av övergrepp redan innan hon fördes bort.

Jag tycker också att det är intressant att få en liten inblick i hur Wolfgang Priklopil fungerade. Jag är efter att ha läst den här boken inte helt säker på att han är en pedofil- jag tror att hans syfte med att kidnappa Natascha var att kunna forma en ung flicka till en perfekt kvinna, så som han ville ha henne. Delvis lyckades han också med detta eftersom Natascha Kampusch idag hävdar att det förhållande de hade var helt frivilligt (vilket jag i och för sig starkt motsätter mig med tanke på maktsituationen och ålderskillnaden).

En av de intressantaste delarna i boken var de fotografier som tagits av huset där hon hölls fången, bilder och ritningar av hennes cell och av hennes kidnappare. Men i stort sett tyckte jag att hela boken var väldigt bra. Det är möjligt att de journalister som skrivit boken gett en rättvisande bild av vad som hände, men jag kände i alla fall att den var ganska objektiv. Fast jag kan också förstå den upprördhet som den väckt hos Nataschas anhöriga, även om författarna inte på något vis anklagar dem för något.

Boken var välskriven och man kan tydligt avgöra när det är författarna som skriver och när de citerar någon. Möjligtvis blev det ibland krångligt att hålla isär alla personer som de intervjuat för det är väldigt många namn. Men det finns ett namnregister längst bak i boken som man kan använda om man blir förvirrad (vilket jag i och för sig inte upptäckte förrän jag hade läst ut boken). Den är också uppdelad i tydliga avsnitt. Det enda som jag irriterade mig lite på var att många saker upprepades flera gånger, fast i olika kapitel. Det kändes lite som att författarna försökte dryga ut boken lite grann genom att upprepa sig. Men på det stora hela tycker jag att boken var både intressant och läsvärd (bara man inte tar detta för hela och den enda sanningen).

Klassträffen

Jag har fortsatt att läsa de gamla böcker som jag har stående i bokhyllen och nu har jag läst Klassträffen av Rona Jaffe. Den är skriven 1979 och jag vill minnas att den var väldigt populär i början av 80-talet.

Klassträffen handlar om fyra flickor som bodde bredvid varandra på college på femtiotalet. Romanen handlar om deras liv- på college och efter college. Annabel är livlig och får dåligt rykte, Chris är den intelligenta men lite oattraktiva och Daphne är skönhetsdrottningen och Emily är den ängsliga judinnan. Romanen handlar också om deras Harvard-män snygge Max, den gåtfulle Alexander, svärmorsdrömmen Ken och den gifte Richard. Tjugo år senare möts Annabel, Chris, Daphne och Emily igen på en klassträff.

Språket i romanen var inte mycket att hurra för, men jag uppskattar uppdleningen i prolog och epilog, i vilka kvinnorna befinner sig på klassträffen, och 50-tal och 60-tal. Kapitlen var heller inte så långa och det varierar vilken person som är i fokus i kapitlen.

Den här romanen var väldigt lätt att ta sig igenom. Det händer saker i stort sett hela tiden och det som driver läsningen framåt är att man vill veta hur det ska gå för dessa flickor/kvinnor och deras män. Men det märks att den är rätt gammal, för vissa saker kan man inte riktigt identifiera sig med, som t ex att en kvinna avråds från att bli läkare och att det var ovanligt med skilsmässor. Visst vet jag att det var så på femtio- och sextiotalen (och även till viss del på sjuttiotalet), men det känns ändå lite främmande. Men romanen gjorde kanske en viss nytta i kvinnofrigörelsen, eftersom kvinnorna i den faktiskt själv bestämmer över sina liv.

Fast den känns ändå lite förlegad och det känns ibland som att en kvinnas enda roll är att vara vacker och att hitta en snygg och rik man att skaffa barn med (detta eftersom faktiskt alla kvinnorna i romanen gifter sig med snygga, rika män), även om det faktiskt visar sig att den perfekta ytan inte alltid är så perfekt.

Romanen kanske inte är något litterärt mästerverk, men den var i alla fall skön och avkopplande att läsa. Den innehöll också vissa tänkvärda bitar, som säkert fyllde en funktion i början av åttiotalet, och som tål att funderas på även idag. Så på det stora hela gillade jag faktiskt den här romanen.

Den engelske patienten

Just nu håller jag på att läsa en del gamla böcker som mer eller mindre länge stått olästa i min bokhylla och nu har jag avverkat Den engelske patienten av Michael Ondaatje. Den handlar om den kanadensiska sjuksköterskan Hana, som stannar kvar i det sönderbombade klostret San Girolamo, som fungerade som fältsjukhus, för att ta hand om en svårt bränd patient som inte kan flyttas- den engelske patienten. En dag kommer också Caravaggio, en man som varit vän med Hanas pappa, dit. Senare dyker också Kip, en ung sikh som kommit dit för att rensa området från minor, upp. Hana och de tre männen berättar sina livshistorier för varandra. I fokus står dock den engelske patienten som berättar om forskningsexpeditioner i öknen och om en kärlekshistoria med en kollegas fru. Men frågan är vem den engelske patienten egentligen är.

Jag vill minnas att den här romanen blev rätt populär när den kom och den har också filmatiserats, men jag har faktiskt inte sett filmen heller. Jag kan inte heller säga att jag blev särskilt imponerad av den här romanen. Språket i den var väldigt poetiskt, troligtvis på grund av att Michael Ondaatje också är poet, och det är bitvis mycket vackert. Men jag tycker att det ibland går till överdrift och det är svårt att följa historien genom luddiga och drömlika, om än ofta vackra, formuleringar. Jag uppskattade dock att romanen var luftigt uppdelad, dels i tio olika kapitel och dels i kortare avsnitt inom kapitlen. Det underlättar läsningen väldigt mycket.

Historien i sig skulle kunna vara väldigt intressant, men jag tycker inte riktigt att det blir någon verklig röd tråd genom berättelsen. Visst, den engelske patientens historia är en sorts röd tråd, men den tappas då och då. Jag är också av den oromantiska typen som inte uppskattar att läsa om sådan där högtravande, storslagen kärlek som den mellan den engelske patienten och kollegans fru. Det känns mest bara löjligt, om jag ska vara ärlig. Kärlekshistorien mellan Hana och Kip är då betydligt intressantare enligt min mening.

Genom att läsa den här boken fick jag dock lära mig ett nytt ord, sappör, som jag aldrig hade hört förut. Det är inte ofta jag tvingas slå upp ett ord, men det här fick jag faktsikt slå upp. En sappör är en ingenjörssoldat för befästnings- och skansbyggnadsarbeten (och minröjning, som i den här boken). Den här romanens stora förtjänst är just språket, men det är också den stora nackdelen med den. Jag blir inte vidare sugen på att läsa fler romaner av Michael Ondaatje, men jag gillar honom som poet. The cinnamon peelers wife är en dikt som jag gillar väldigt mycket. Inte för att jag läst mycket poesi av honom, men jag kan gott tänka mig att läsa fler av hans dikter, för det är där jag tror att hans språk kommer mest till sin rätt.

Sommarlägret

Jayne Anne Phillips heter författaren till Sommarlägret, som handlar om ett flicklscoutläger den varma sommaren 1963. Fyra olika berättarperspektiv kompletterar och ibland överlappar varandra. Det är femtonåriga Lenny, hennes tolvåriga syster Alma, en främmande man vid namn Parson och Buddy, kokerskans åttaårige son. I början händer det inte så mycket, utan det handlar mest om de dagliga rutinerna i lägret. Men man får samtidigt veta mycket om huvudpersonerna, t ex att Lennys och Almas mamma haft ett förhållande med Almas bästa kompis pappa, som dock nyligen tagit livet av sig. Kokerskans pojke lever lite i en fantasivärld och är ständigt rädd för sin "pappa" som utnyttjar honom sexuellt. Pappan, som egentligen inte är pojkens biologiska pappa, har hemska upplevelser i Koreakriget bakom sig och har dessutom suttit i fängelse. Parson, den mystiske främlingen, är djupt religiös eftersom han växt upp på väckelsemöten, eftersom hans styvfar var predikant. Han anser sig ha fått i uppdrag av gud att döda Carmody, Buddys "pappa", eftersom han är djävulen personifierad.

Tempot i den här romanen var alldeles för långsamt och dessutom var den ganska förutsägbar. Jag gillade inte heller de mystiska inslagen; de hade ingen plats eller funktion i den här berättelsen och gjorde bara att den blev konstig och nästan obegriplig på vissa ställen.

Jayna Anne Phillips använder sig väldigt mycket av metaforer och liknelser i sitt sätt att skriva och det är något som jag vanligen brukar uppskatta. Men i den här romanen tycker jag att det blev alldeles för mycket av det. Det kändes som att författaren ansträngt sig i överkant för att hitta på så många metaforer och liknelser som möjligt. Och det funkar förstås bara om läsaren kan förstå vad som menas med dem, men jag tyckte att några av metaforerna var alldeles för långsökta och ibland obegripliga, t ex Han känner hur han själv spolas med och flyter iväg. och sedan kommer något som låter som en trumvirvel och luft så frisk att han öppnar munnen för att insupa den, och de röster han slutligen hör sänker sig genom vatten och skiljer de vita lakanen åt.

Jag tycker dessutom att det blir nästintill löjligt när till och med tolvåriga flickor talar i metaforer, som i följande exempel: "Nå" upprepade Cap. "Alma och Delia är två bruna möss, och plötsligt har Delia den här stora, stora historien, som någon stor ost full med hål som de båda kryper omkring i."

Vad författaren däremot lyckas med är att skapa en stämning; en hotfull och förebådande stämning. Redan från första sidan känner man den ödesmättade stämningen och den skapar naturligtvis också en förväntan på att något ska hända. Och visserligen händer något, men jag upplever det inte som vare sig överraskande eller särskilt spännande.

Den här romanen är rätt gammal och jag köpte den på en utförsäljning på biblioteket. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men på insidan av omslaget står att hon anses som en av de intressantaste och mest lovande amerikanska författarna. Hon har dock inte skrivit särskilt många romaner, men de hon har skrivit är rosas av kritikerna. Och det är möjligt att de andra böckerna hon har skrivit är bra, men denna är dock inte särskilt bra.

En märklig affär

En märklig affär är skriven av Peter Robinson. Den handlar om polisen Alan Banks, som är sjukskriven efter en eldsvåda. Helt oväntat ringer hans bror, som han inte har så mycket kontakt med, och behöver hans hjälp. Men innan han hinner ta reda på vad saken gäller försvinner brodern. Samtidigt hittar hans kollego en ung kvinna, skjuten i huvudet, i en bil. I bakfickan har hon en adress- Alan Banks adress. Det visar sig snart att det finns ett samband mellan mordet och broderns försvinnande.

Jag har tidigare läst en roman av Peter Robinson, I ondskans spår. Den tyckte jag rätt bra om, så därför valde jag att läsa den här romanen också. Dock tyckte jag att I ondskans spår var betydligt bättre än den här. Till viss del kan det dock bero på att jag inte läst alla böcker; det är två böcker som egentligen kommer före denna. I och för sig var jag medveten om detta när jag lånade den på biblioteket, men det brukar inte spela så stor roll med denna typ av litteratur. Jag är heller inte säker på att det spelar så stor roll i den här heller, fast det var rätt många referenser till boken innan.

Språket i romanen är varken bra eller dåligt, snarare intetsägande, och jag hade lite svårt att engagera mig i handlingen. Alan Banks är heller ingen huvudperson som jag känner för. Han är en man i övre medelåldern, skild med vuxna barn, ensam och med lätta alkoholproblem. Känns stereotypen igen? Personligen har jag aldrig fascinerats av såna karaktärer (som ju är rätt vanliga i denna genre). Övriga karaktärer är också väldigt stereotypa, vilket gör att jag inte egentligen känner för någon av karaktärerna. Utom möjligen Carmen, vars livsöde jag gärna hade velat veta mer om. Eftersom handel med människor var ett tema i romanen tycker jag att författaren hade kunnat fokusera lite mer på det, som t ex Börge Hellström & Anders Roslund gör i Box 21.

Då och då undrar jag varför jag envisas med att läsa deckare, eftersom det är mycket sällan jag råkar på någon som jag verkligen gillar. Men jag antar att det beror på att jag hoppas att råka på en bra deckare varje gång jag läser en, för en bra och välskriven deckare är en mycket bra bok. Synd bara att de ska vara så sällsynta.

Reaper man

Reaper man är en bok i Disc world-serien av Terry Pratchett. Man skulle kunna kategorisera dessa böcker som science fiction-humor. Just den här boken handlar om Döden, som helt plötsligt försvinner. Detta leder förstås till kaos. Under tiden, omedveten om detta kaos, får en lång, mager främling jobb på en gård och han visar sig vara mycket duktig på att använda en lie.

Jag har tidigare läst Mort från samma serie och var väl måttligt förtjust i den. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på den här boken heller, men jag tyckte faktiskt att den var bättre än Mort. Ändå tyckte jag inte precis att den var bra. Den är väldigt rolig på många ställen, men för det mesta tycker jag att handlingen är lite väl barnslig och innehållslös. Jag har verkligen svårt att bli fångad i den och känner därför inte heller något driv i läsningen.

Jag ogillar också starkt att boken inte är indelad i kapitel. Kapitelindelning hade underlättat läsningen mycket, eftersom man då får naturliga ställen att ta pauser från läsningen. Som det är nu känns det svårt att komma in i den igen när man slutar, även om det finns blankrader som markerar olika avsnitt från varandra.

Men som sagt så tyckte jag bättre om den här och på vissa ställen skrattade jag högt. Faktiskt redan på första sidan där det står ... urban humans whose only connection with the cycles of nature is that their Volvo ran over a sheep. Jag tycker också att det var vansinnigt kul med broder Ixolite som delar ut lappar på vilka det står OoooEeeeOoooEeeeOoooEeee. Detta på grund av att ...brother Ixolite is probably the only banshee in the world with a speech impediment, so instead of sitting on roofs and screaming when people are about to die he just writes them a note and slips it under the door-.

Powerbook

Jag köpte Powerbook av Jeanette Winterson på bokrean och titeln till trots är den inte på engelska. Enligt baksidestexten handlar den om Ali, som är författare och skriver berättelser på beställning via mail. Villkoret är att man är beredd att själv kliva in i berättelsen. Man kan bli hjälte i sitt eget liv. Den här boken utspelar sig olika tider och på olika platser och på olika platser, som t ex Paris, Capri och cyberrymden. Material hämtas från sagor, myter och populärkultur. Detta är en tidlös historia om kärleken.

Men jag får inte riktigt baksidestexten att hänga ihop med handlingen. Visst handlar den om Ali som är författare, men jag får uppfattningen att berättelserna skrivs för en enda person, Alis älskarinna. Vilket kön Ali själv har är lite tvetydigt, men jag tycker ändå att det tydligt framgår att hon är kvinna.

Den röda tråden i romanen är det trassliga kärleksförhållandet mellan Ali och hennes älskarinna. Men tyvärr måste jag säga att den röda tråden är lite svår att följa ibland; man tappar den lätt i berättelserna om fosterbarnet i Sophuset, tulpansmuggling och bestigningen av Mount Everest. Handlingen är dock inte heller särskilt originell.

Jag uppskattade dock kapitelindelningen som Öppna hårddisken, Nytt dokument, Sök, Visa som ikon, Töm papperskorgen o s v. Kapitlen var också korta och texten var väldigt luftig. Därför var den här romanen också mycket lättläst. Den språkliga stilen var precis i min smak. Några smakprov:

Kvällen sträckte på sig. Dagens muskler hade börjat slappna av.

Fakta berättar aldrig sanningen. Till och med de enklaste fakta är missvisande.

Det finns ingen Natscape Navigator som kan hjälpa mig att hitta vägen genom livet.

Jag har aldrig hört talas om den här författarinnan tidigare, men efter att ha googlat lite så vet jag att hon har skrivit flera andra romaner. Även om den här romanen kanske inte är en av de bästa jag läst så gillade jag stilen i den och jag hoppas att hon utvecklar den i andra romaner. Därför kommer jag att försöka få tag på någon eller några andra romaner av Jeanette Winterson (dock inte än på ett tag eftersom jag har massor med böcker liggandes här hemma som väntar på att bli lästa).

Once were warriors

Once were warriors av Alan Duff handlar om Beth Heke, en maorikvinna vars familj håller på att falla samman. Hennes man super och misshandlar henne och hon har själv också alkoholproblem. Hennes äldsta son är medlem i ett gäng, den näst äldste sonen blir omhändertagen av myndigheterna och hennes äldsta dotter begår självmord efter att ha blivit våldtagen av pappan.

Det är med andra ord ingen munter läsning. Romanen är mycket realistiskt skriven och den tar upp väldigt tunga ämnen. Den är också väldigt tungläst rent språkligt. Författaren använder sig av hopskrivningar av ord som "whatsit", "atim" och liknande. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men det är lite mer tidskrävande. Det finns inte heller någon vanlig dialog i boken, utan allt som sägs skrivs direkt i texten, utan talstreck eller annat som markerar att det är dialog. Det kan därför ibland vara knepigt att hålla reda på vem som säger vad.

Men även om jag tycker att boken var tung att läsa på grund av språket beundrar jag författaren för att han lyckats med något annorlunda. Jag tycker också att den tar upp mycket viktiga ämnen och eftersom författaren lyckats skildra problemen så realistiskt får man verkligen en känsla för hur svårt livet kan vara för vissa människor.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte mycket om innehållet i romanen, men tyckte mindre om språket i den. Jag tror också att författaren hade tjänat på att skriva en roman med ett så viktigt budskap på ett mer lättåtkomligt sätt. Fast nu har ju romanen också filmatiserats (filmen heter Krigarens själ på svenska) så jag antar att budskapet ändå nått ut till en bredare publik.