Ökenflickan

Jag fortsätter att avverka de gamla böcker jag har ståendes i bokhyllan och nu har jag läst ut Ökenflickan av Madeleine Brent. Den handlar om Mitji, som växt upp i en stam aboriginier (eller urinvånare som det står i boken) där hon alltid betraktats som ett missfoster eftersom hon har vit hy och rött hår. Hon bestämmer sig för att lämna stammen och hittar folk som liknar henne själv. Men det är inte lätt att anpassa sig till nya seder och bruk. Dessutom visar det sig att någon är ute efter hennes liv.

Det mest intressanta med den här romanen, skriven 1986, är nog författaren. På insidan av omslaget kan man läsa att författaren tillhör den absoluta toppen bland underhållningsförfattare, men vem som döljer sig bakom pseudonymen är en väl bevarad hemlighet. Men några saker har i alla fall förläggaren avslöjat- hon är född i London 1924, är gift och har två vuxna barn. Hon har skrivit för tidningar, radio och TV och har som chifferexpert för engelska krigsmakten rest över i stort sett hela världen, men bor nu i Kent med sin man. Numera vet man dock att det är Peter O'Donnell, författaren till Modesty Blaise, som döljer sig bakom pseudonymen. Därför har också Madeleine Brent samma initialer som Modesty Blaise.

Jag tyckte inte speciellt mycket om den här romanen. Den var på något vis alldeles för ytlig och det var alldeles för mycket osannolika händelser och sammanträffanden. Till exempel tror jag att det är högst osannolikt att en person kan ha så fint luktsinne att hon kan lukta sig till om någon varit ute på gården eller inne i hennes rum. Inte ens en person som växt upp hos aboriginer, även om de möjligtvis kan ha bättre luktsinne än vita (dock tvivlar jag på att det finns någon väsentlig skillnad). Men jag undrar varför en vit person som växt upp hos dem skulle ha ett bättre luktsinne, för det är knappast något som man kan utveckla i någon högre grad. På det stora hela så tycker jag att Mitji/Meg är alldeles för duktig, på många saker. Historien kändes helt enkelt inte trovärdig.

En studie i skräck

Nu har jag återigen börjat läsa de gamla böckerna i bokhyllan och nu har jag läst En studie i skräck av Ellery Queen, som skrevs 1966. Den handlar om författaren Ellery Queen som får ett gammalt handskrivet manuskript som verkar vara en hittills okänd Sherlock Holmes-roman. I denna bok löser Sherlock Holmes och hans medhjälpare doktor Watson mysteriet med Jack the Ripper (eller Jack Uppskäraren som han kallas på svenska, men jag tycker att det låter så fånigt). Handlingen i En studie i skräck växlar mellan Ellery Queen i nutiden och Sherlock Holmes London (till största delen). I slutet lyckas Ellery Queen räkna ut varför manuskriptet förblivit opublicerat under alla dessa år.

Till en början blev jag förvirrad av att författaren heter samma sak som bokens huvudperson, men efter att ha googlat lite grann så fick jag reda på förklaringen. Ellery Queen är en pseudonym för de båda kusinerna Frederic Dannay och Manfred B Lee. I början avslöjade de inte vilka de var, utan när Ellery Queen framträdde offentligt hade han alltid en svart mask som någon av kusinerna dolde sig bakom.

Den här romanen var ganska intressant läsning och jag tycker att författarna har lyckats rätt bra med att återskapa en Sherlock Holmes- roman. I alla fall tror jag det, för jag har nog bara läst Baskervilles hund och någon bok, vars titel jag inte minns, där en liten apa utförde mord på någons kommando. Det är också en klar skillnad i språket mellan Elllery Queens nutid och Sherlock Holmes-manuskriptet.

Något som dock irriterar mig ganska mycket är att författarna här behandlar Holmes och Watson som verkliga historiska personer, vilket de ju inte är. Dessutom säger Sherlock Holmes Men det är ju elementärt, min käre Watson; något som han faktiskt aldrig sa i någon roman (uttrycket kommer från filmatiseringen).

Vanligtvis är jag ju inte särskilt förtjust i deckare, men det finns en typ av deckare som jag brukar gilla och det är pusseldeckare som exempelvis Sherlock Holmes och Agatha Christie. En studie i skräck når förstås inte riktigt upp till deras nivå, men erbjöd ändå en stunds skön avkoppling.

Parfymen

Jag har hört mycket gott om Parfymen av Patrick Süskind och eftersom den nu har kommit på film så ville jag läsa romanen före jag ser filmen. Romanen har undertiteln Berättelsen om en mördare och den handlar om Jean-Baptiste Grenouille som föds under en fiskslaktarbänk i 1700-talets Paris. Det unika med honom är att han saknar kroppslukt, vilket gör att andra människor känner avsmak och olust inför honom, även om de inte är medvetna om varför. Han har också ett otroligt luktsinne som gör att han aldrig glömmer en lukt och han kan spåra upp en person på flera kilometers avstånd. Han blir parfymör och besatt av att framställa en parfym av doften av unga, oskuldsfulla kvinnor.

Språket i den här romanen var mycket fint och jag upplever det som att författaren är mycket skicklig. Till exempel så byter han stil för ett tag mitt i romanen för att få fram vissa saker och det lyckas han väldigt bra med. Jag tycker också att det är kul att någon använder långa och fina ord, även om jag ärligt talat inte förstod alla ord (dock inte så att jag inte förstod vad som menades av sammanhanget).

Miljöbeskrivningarna var också mycket bra. Redan i början av romanen fick jag en klar och tydlig bild av 1700-talets stinkande Paris av denna beskrivning: På den tiden som vi talar om rådde i städerna en stank som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om. Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg; de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga bolster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnen kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, sjäve kungen stank, som ett rovdjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.

Själva handlingen i romanen var dock inte lika bra. Den kändes alltför osannolik och påminde mest om en skröna eller rövarhistoria. Men på sätt och vis hade det sin charm och jag tror att det är det enda sättet att berätta en historia som denna på. Men trots att hela historien känns som en fantasifull lögn så har den också ett djupare budskap om kärlek och acceptans. Grenouille får aldrig känna på kärlek som barn och därför strävar han omedvetet efter att bli omtyckt och älskad hela livet. Med olika parfymer lyckas han också få människor att känna på olika sätt inför honom, men istället borde han kanske ha försökt att acceptera sig själv. För om man inte älskar sig själv kan man heller inte förvänta sig att andra ska göra det.

Jag tyckte rätt bra om den här romanen, fast bitvis tyckte jag att den var lite långdragen och tråkig. Jag har också lite svårt för det där som känns alldeles för otroligt, som t ex att det skulle gå att utvinna parfym ur människokroppen. Men att den var språkligt välskriven och djupet i den uppvägde ändå detta.

Det som förvånade mig lite grann var att romanen faktiskt är skriven 1985. Då hörde jag aldrig talas om den, men jag antar att de efter att ha bestämt sig för att göra film av den också såg till att romanen fick ett uppsving så att filmen ska gå bättre. Filmen ska jag se inom en snar framtid, så jag får väl uppdatera det här inlägget med ett omdöme om filmen lite senare.

The curious incident of the dog in the night-time

Jag har länge funderat på att läsa The curious incident of the dog in the night-time av Mark Haddon efter att en föreläsare på universitetet rekommenderat den och nu har jag gjort det. Den handlar om Christopher, som är femton år och lider av Aspergers syndrom, en lätt form av autism. Han vet väldigt mycket om matte, men väldigt lite om människor. En kväll blir grannens hund Wellington dödad och Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som har dödat honom. Detta detektivarbete leder honom till att utvidga sin tidigare mycket trånga värld.

Detta var en väldigt lättläst roman, som dessutom lättas upp av teckningar, listor och diagram. För Christophers värld är lite annorlunda än andras och att sätta upp listor och leva efter strikta regler och tidsscheman gör det lättare för honom att handskas med världen. Men i och med hans detektivarbete tvingas han att bryta gamla invanda mönster och att ta kontakt med andra människor.

Det känns som att detta är en mycket trovärdig beskrivning av en autistisk persons tankar och inre liv, även om själva handlingen inte känns direkt trovärdig. Men den är ändå mycket läsvärd, just för att den ger en inblick i en annorlunda värld. Men även om Christopher är väldigt annorlunda kan man också känna igen sig i väldigt mycket. I alla fall jag känner igen vissa tankar och beteenden och då och då undrade jag om jag kanske inte också har vissa autistiska drag.

The curious incident of the dog in the night-time kan kanske ses som en ungdomsroman, men jag tror att man kan ha stor behållning av den även om man är vuxen (vilket bekräftas av att den på biblioteket finns både på ungdoms- och vuxenavdelningen). Om man inte vill läsa den på engelska som jag gjorde (och den är lättläst även på engelska) kan man läsa den på svenska. Då heter den Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag rekommenderar den verkligen; den är på en och samma gång originell, rolig, tankeväckande och sorglig .

Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda handlar om Camille, som jobbar natt som städerska och bor i ett litet iskallt vindsrum. Till slut blir hon sjuk av kylan och räddas av sin granne, den stammande ädelsmannen Philibert Marquet de La Durbellière. Hon får flytta in hos honom och hans lägenhetskompis Franck, mästerkocken som jobbar nästan jämt. Franck beter sig väldigt otrevligt, vilket beror på att han har skuldlkänslor för att ha satt sin mormor på ålderdomshem. Till slut börjar förälskelsen spira mellan Camille och Franck.

Det var ett tag sedan jag läste en roman som var så intressant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, men denna roman var en sådan. Visserligen är huvudpersonerna ganska underliga och ibland till och med osympatiska, men man fastnar ändå väldigt snabbt i handlingen och man vill veta hur det ska gå för Camille, Franck och Paulette. Philibert är väl den person som man inte riktigt får lära känna och som mest blir någon sorts utfyllnad. De är alla trasiga individer som har problem med sina relationer till föräldrarna och andra människor, men tillsammans lär de sig att bygga relationer till varandra.

Språket är lätt och även om jag inte kan franska känns det som att översättningen lyckas fånga originalets text på ett bra sätt. Jag upplever det också som att romanen speglar det franska samhället på ett bra sätt, även om det är väldigt mörkt och dystert. Karaktärerna känns också väldigt franska, även om de förstås också har egenskaper som är universiellt mänskliga så att man kan känna igen sig i dem. I och för sig har jag lite svårt att identigiera mig med Camille, vars självsvält har gjort henne mager och plattbröstad eller med Philibert, som lever mest i det förflutna genom sitt intresse för historia, men det gör inget. Detta är ändå en varm och mysig historia om kärlek, vänskap och relationer.

Den är romanen påminde lite grann om filmen Amelie från Montmartre och även en del om Joanne Harris romaner, som jag tycker mycket om. Jag tyckte därför också att den här romanen var väldigt bra och jag kommer helt säkert att läsa mer av den här författarinnan.

Catherines dröm

Så har jag läst ännu en roman av Sidney Sheldon. Denna heter Catherines dröm och handlar om Catherine Alexander som efter ett mordförsök lider av minnesförlust. Hon befinner sig i ett kloster i Grekland och nästan varje natt drömmer hon att någon försöker dränka henne. Hon vet inte varför, men hon förstår att dem måste ha något med hennes förflutna att göra. Constantin Demiris, en rik grekisk skeppsredare utger sig för att vilja hjälpa henne, men i själva verket är han ute efter hämnd.

Precis som Tracys hämnd är denna roman fylld med action och händelser. Men det känns inte alls som att historien håller ihop. Först och främst är hela handlingen allt för osannolik. Dessutom retar det mig att Catherine, som ju ska föreställa huvudperson i romanen, är en av de personer som förekommer minst i romanen (bortsett från alla bipersoner då förstås). Hela historien känns mycket konstruerad och inte särskilt trovärdig. Jag har svårt att finna något engagemang för någon i romanen, eftersom de som förekommer mest är kriminella män, som inbördes hämnas på varandra på olika sätt.


Författaren lyckas inte särskilt bra med att skildra tidsandan. Romanen utspelar sig 1948-1949, men det kan man inte tro när man läser den (förutom att det står förstås). Det känns inte särskilt tidstypiskt med herionsmuggling, kvinnor i framstående positioner på företag, skilsmässor och lösa sexuella förbindelser. Även om jag tror att sådant förekom i viss utsträckning så känns den här romanen alldeles för modern. Om årtalen inte hade funnits där hade man aldrig reagerat på att den inte utspelar sig i nutid (om man antar att nutid är 1990, då romanen skrevs). Därför känns det helt onödigt att ens låta handlingen utspela sig i en annan tid.

Jag tyckte heller inte att den här romanen innehöll särskilt mycket spänning, även om det i och för sig hände saker hela tiden, och i slutet är det alldeles för förutsägbart vem det är som är utsänd för att mörda Catherine. Det kändes mest som att läsa en film; en känsla som bekräftades i romanens sista meningar: I nästa ögonblick flög de ut över stupet, bilen snurrade runt i luften i en behagfull dödens piruett, innan den störtade rakt ner i havet. Det hördes en våldsam explosion, följd av en djup evig tystnad. Det var över. Jag skulle tro att det är mycket sällan som bilar exploderar av att köra ner i havet i verkliga livet, men i filmer är det ju rätt vanligt.

Språket i den här romanen var likadant som i Tracys hämnd och även den här romanen var bedrövligt översatt. Men i Tracys hämnd kändes det i alla fall som att språket flöt och att det verkligen berättades en historia. I den här romanen hackas texten upp av avsnitt som känns nästan direkt tagna ur turist- och informationsbroschyrer, som t ex följande avsnitt: Grekland har sju stora hamnar- Thessaloniki, Patras, Volos, Igoumentsa, Kavala, Irakleion och Pireus. Pireus ligger en knapp mil sydävst om centrala Aten och är inte bara Greklands största hamn utan även en av de största i Europa. Hamnkomplexet består av fyra hamnar, tre av dem för nöjesbåtar och och oceangående fartyg. Den fjärde hamnen- Herakles- är reserverad för lastfartyg med lastluckor som fälls ner direkt på kajen.

Jag började läsa den här romanen med utgångspunkt att jag skulle gilla den, eftersom jag tyckte att Tracys hämnd var rätt bra. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var rätt dålig. Språkligt skilde de sig inte åt särskilt mycket, så jag drar slutsatsen att skillnaden måste ligga i handlingen. Den här romanen hade helt enkelt inte en handling som var tillräckligt engagerande.

Tracys hämnd

Jag fortsätter att läsa de olästa gamla böckerna som står i min hylla och nu har jag läst ut Tracys hämnd av Sidney Sheldon. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte läst den här romanen tidigare, för jag minns att många av mina klasskompisar läste den i gymnasiet (boken kom ut 1985) och älskade den. Jag har dessutom sett den som film eller miniserie på TV och tyckte att den var väldigt bra (vilket borde ha lett till att jag ville läsa boken också).

Men nu har jag i alla fall läst den. Den handlar, som man förstår av titeln, om Tracy. Hon blir oskyldigt anklagad för ett brott och hamnar i fängelse. Där bestämmer hon sig för att hämnas på dem som är ansvariga för att hon hamnat i fängelse och när hon lyckas komma ut i förtid sätter hon sina planer i verket.

Rent språkligt är detta inget mästerverk och översättningen är dessutom usel. Men handlingen är spännande och man blir intresserad redan från början. Det händer en massa saker hela tiden och man vill veta hur det ska gå för Tracy. Det känns nästan som att läsa en film (vilket kanske beror på att jag faktiskt har sett den filmatiserad, även om jag inte direkt minns något av den).

Det som dock irriterar mig lite grann är att Tracys hämnd bara utgör en väldigt liten del av romanen. Det mesta handlar om hennes tid som juveltjuv, vilket i och för sig inte gör så mycket. Titeln Tracys hämnd är förstås den svenska titeln; den engelska titeln If tomorrow comes antyder inget om hämnd. Men det retar mig i alla fall att den svenska titeln är vilseledande. Men allra mest retar jag mig på att hon inte hämnas på en av de hon bestämt sig för att hämnas på, sin före detta fästman. I och för sig hade han inte gjort så mycket, men någon liten hämnd kunde väl författaren kunnat snickra ihop.

På det stora hela tyckte jag om den här romanen. Den var lättläst och spännande, om än ganska ytlig med stereotypa karaktärer. Den var också rätt kul att läsa en roman som är så pass gammal och få en liten bild av hur världen såg ut i mitten av 80-talet. T ex gör författaren en ganska stor sak av att Tracy, innan hon hamnar i fängelse, jobbar med data på en bank. Då var det säkert rätt ovanligt, men idag är det ju inte särskilt märkvärdigt.

Den andra tiden

Den andra tiden av Jonas Brun är en väldigt kort roman, bara ca 125 sidor i ungefär A5-format. Den handlar om en sommar i pojken Fredriks liv. Han och hans mamma tillbringar sommaren hos mormor i ett hus med veranda och naturen inpå knuten. De får också besök av moster Nina och åker till en badort i Danmark. Det händer med andra ord inte så mycket i den här korta romanen, men som det står p baksidan så handlar den om "vad som händer när något redan har hänt."

Även om det inte hände så mycket i den här romanen så tyckte jag om stämningen i den. Den skapade en känsla som påminde mig om somrarna hos min mormor, och också om min barndoms somrar rent allmänt. Det var helt enkelt en sommarkänsla över den här romanen. En annan fördel med den är att den känns väldigt tidlös. Det faktum att de åker bil till mormor placerar den väl i och för sig i en viss tid, men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal som 2000-tal.

Romanen var väldigt välskriven och det märks att författaren också är poet. Jag tyckte om att han lyckas väldigt bra med att förmedla vad som har hänt tidigare utan att egentligen skriva vad som har hänt. Man får helt enkelt lägga ihop små detaljer till en helhet.

Jonas Brun debuterade med den här romanen för två år sedan och har sedan dess också gett ut en diktsamling, som jag faktiskt är lite sugen på att läsa trots att jag egentligen inte brukar läsa särskilt mycket poesi. Och jag hoppas att han kommer att skriva fler romaner, för jag skulle gärna läsa mer av honom.

Flickan i källaren

När jag var på biblioteket igår hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att låna den trots att jag egentligen hade tänkt läsa alla gamla böcker jag har här hemma först. Flickan i källaren av Allan Hall och Michael Leidig är berättelsen om Natascha Kampusch, som blev bortförd när hon var tio år och som lyckades fly från sin kidnappare åtta år senare. Medan polisen letade efter henne satt hon inspärrad i källaren i ett bostadsområde i Wien. Hennes försvinnande var ett mysterium och hennes oväntade återuppdykande har inte gjort det till mycket mindre av ett mysterium.

Boken är skriven av två journalister som har följt historien ända sedan kidnappningen. Boken bygger dels på Natascha Kampusch eget vittnesmål, intervjuer med föräldrar, släktingar, skolkamrater och vänner till familjen och dels på samtal med kollegor, vänner och grannar till kidnapparen Wolfgang Priklopil. Författarna har också använt sig av polisens utredningsmaterial, specialistutlåtanden och kontakt med sjukvårdsteam som nu har hand om Natascha.

Natascha Kampusch själv har inte uttalat sig så mycket om fallet, så det som är hennes eget vittnesmål är det brev som hon skrev till allmänheten + en TV-intervju. Det skulle kunna ses som en brist att boken inte egentligen är Natascha Kampusch berättelse, men jag ser det inte så. Visst skulle det vara intressant att höra hennes egen, personliga historia, men jag tycker också att det är intressant att läsa om historien ur en annan synvinkel.

Jag var inte särskilt insatt i historien sedan tidigare, eftersom jag av någon anledning inte läste särskilt mycket om henne i tidningarna när hon lyckades fly 2006. Det mesta var därför nytt för mig. Därför tyckte jag att boken var mycket intressant. Jag hade ibland svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville läsa vidare. Det som mest intresserade mig var det psykologiska. Jag tycker att det är väldigt intressant att Natascha blev så fäst vid sin kidnappare och jag tycker till och med att det är förståeligt. Jag tycker också att det är mycket intressant att det verkar finnas kopplingar mellan kidnapparen och Nataschas föräldrar och att hon verkar ha utsatts för någon form av övergrepp redan innan hon fördes bort.

Jag tycker också att det är intressant att få en liten inblick i hur Wolfgang Priklopil fungerade. Jag är efter att ha läst den här boken inte helt säker på att han är en pedofil- jag tror att hans syfte med att kidnappa Natascha var att kunna forma en ung flicka till en perfekt kvinna, så som han ville ha henne. Delvis lyckades han också med detta eftersom Natascha Kampusch idag hävdar att det förhållande de hade var helt frivilligt (vilket jag i och för sig starkt motsätter mig med tanke på maktsituationen och ålderskillnaden).

En av de intressantaste delarna i boken var de fotografier som tagits av huset där hon hölls fången, bilder och ritningar av hennes cell och av hennes kidnappare. Men i stort sett tyckte jag att hela boken var väldigt bra. Det är möjligt att de journalister som skrivit boken gett en rättvisande bild av vad som hände, men jag kände i alla fall att den var ganska objektiv. Fast jag kan också förstå den upprördhet som den väckt hos Nataschas anhöriga, även om författarna inte på något vis anklagar dem för något.

Boken var välskriven och man kan tydligt avgöra när det är författarna som skriver och när de citerar någon. Möjligtvis blev det ibland krångligt att hålla isär alla personer som de intervjuat för det är väldigt många namn. Men det finns ett namnregister längst bak i boken som man kan använda om man blir förvirrad (vilket jag i och för sig inte upptäckte förrän jag hade läst ut boken). Den är också uppdelad i tydliga avsnitt. Det enda som jag irriterade mig lite på var att många saker upprepades flera gånger, fast i olika kapitel. Det kändes lite som att författarna försökte dryga ut boken lite grann genom att upprepa sig. Men på det stora hela tycker jag att boken var både intressant och läsvärd (bara man inte tar detta för hela och den enda sanningen).

Klassträffen

Jag har fortsatt att läsa de gamla böcker som jag har stående i bokhyllen och nu har jag läst Klassträffen av Rona Jaffe. Den är skriven 1979 och jag vill minnas att den var väldigt populär i början av 80-talet.

Klassträffen handlar om fyra flickor som bodde bredvid varandra på college på femtiotalet. Romanen handlar om deras liv- på college och efter college. Annabel är livlig och får dåligt rykte, Chris är den intelligenta men lite oattraktiva och Daphne är skönhetsdrottningen och Emily är den ängsliga judinnan. Romanen handlar också om deras Harvard-män snygge Max, den gåtfulle Alexander, svärmorsdrömmen Ken och den gifte Richard. Tjugo år senare möts Annabel, Chris, Daphne och Emily igen på en klassträff.

Språket i romanen var inte mycket att hurra för, men jag uppskattar uppdleningen i prolog och epilog, i vilka kvinnorna befinner sig på klassträffen, och 50-tal och 60-tal. Kapitlen var heller inte så långa och det varierar vilken person som är i fokus i kapitlen.

Den här romanen var väldigt lätt att ta sig igenom. Det händer saker i stort sett hela tiden och det som driver läsningen framåt är att man vill veta hur det ska gå för dessa flickor/kvinnor och deras män. Men det märks att den är rätt gammal, för vissa saker kan man inte riktigt identifiera sig med, som t ex att en kvinna avråds från att bli läkare och att det var ovanligt med skilsmässor. Visst vet jag att det var så på femtio- och sextiotalen (och även till viss del på sjuttiotalet), men det känns ändå lite främmande. Men romanen gjorde kanske en viss nytta i kvinnofrigörelsen, eftersom kvinnorna i den faktiskt själv bestämmer över sina liv.

Fast den känns ändå lite förlegad och det känns ibland som att en kvinnas enda roll är att vara vacker och att hitta en snygg och rik man att skaffa barn med (detta eftersom faktiskt alla kvinnorna i romanen gifter sig med snygga, rika män), även om det faktiskt visar sig att den perfekta ytan inte alltid är så perfekt.

Romanen kanske inte är något litterärt mästerverk, men den var i alla fall skön och avkopplande att läsa. Den innehöll också vissa tänkvärda bitar, som säkert fyllde en funktion i början av åttiotalet, och som tål att funderas på även idag. Så på det stora hela gillade jag faktiskt den här romanen.

Den engelske patienten

Just nu håller jag på att läsa en del gamla böcker som mer eller mindre länge stått olästa i min bokhylla och nu har jag avverkat Den engelske patienten av Michael Ondaatje. Den handlar om den kanadensiska sjuksköterskan Hana, som stannar kvar i det sönderbombade klostret San Girolamo, som fungerade som fältsjukhus, för att ta hand om en svårt bränd patient som inte kan flyttas- den engelske patienten. En dag kommer också Caravaggio, en man som varit vän med Hanas pappa, dit. Senare dyker också Kip, en ung sikh som kommit dit för att rensa området från minor, upp. Hana och de tre männen berättar sina livshistorier för varandra. I fokus står dock den engelske patienten som berättar om forskningsexpeditioner i öknen och om en kärlekshistoria med en kollegas fru. Men frågan är vem den engelske patienten egentligen är.

Jag vill minnas att den här romanen blev rätt populär när den kom och den har också filmatiserats, men jag har faktiskt inte sett filmen heller. Jag kan inte heller säga att jag blev särskilt imponerad av den här romanen. Språket i den var väldigt poetiskt, troligtvis på grund av att Michael Ondaatje också är poet, och det är bitvis mycket vackert. Men jag tycker att det ibland går till överdrift och det är svårt att följa historien genom luddiga och drömlika, om än ofta vackra, formuleringar. Jag uppskattade dock att romanen var luftigt uppdelad, dels i tio olika kapitel och dels i kortare avsnitt inom kapitlen. Det underlättar läsningen väldigt mycket.

Historien i sig skulle kunna vara väldigt intressant, men jag tycker inte riktigt att det blir någon verklig röd tråd genom berättelsen. Visst, den engelske patientens historia är en sorts röd tråd, men den tappas då och då. Jag är också av den oromantiska typen som inte uppskattar att läsa om sådan där högtravande, storslagen kärlek som den mellan den engelske patienten och kollegans fru. Det känns mest bara löjligt, om jag ska vara ärlig. Kärlekshistorien mellan Hana och Kip är då betydligt intressantare enligt min mening.

Genom att läsa den här boken fick jag dock lära mig ett nytt ord, sappör, som jag aldrig hade hört förut. Det är inte ofta jag tvingas slå upp ett ord, men det här fick jag faktsikt slå upp. En sappör är en ingenjörssoldat för befästnings- och skansbyggnadsarbeten (och minröjning, som i den här boken). Den här romanens stora förtjänst är just språket, men det är också den stora nackdelen med den. Jag blir inte vidare sugen på att läsa fler romaner av Michael Ondaatje, men jag gillar honom som poet. The cinnamon peelers wife är en dikt som jag gillar väldigt mycket. Inte för att jag läst mycket poesi av honom, men jag kan gott tänka mig att läsa fler av hans dikter, för det är där jag tror att hans språk kommer mest till sin rätt.

Sommarlägret

Jayne Anne Phillips heter författaren till Sommarlägret, som handlar om ett flicklscoutläger den varma sommaren 1963. Fyra olika berättarperspektiv kompletterar och ibland överlappar varandra. Det är femtonåriga Lenny, hennes tolvåriga syster Alma, en främmande man vid namn Parson och Buddy, kokerskans åttaårige son. I början händer det inte så mycket, utan det handlar mest om de dagliga rutinerna i lägret. Men man får samtidigt veta mycket om huvudpersonerna, t ex att Lennys och Almas mamma haft ett förhållande med Almas bästa kompis pappa, som dock nyligen tagit livet av sig. Kokerskans pojke lever lite i en fantasivärld och är ständigt rädd för sin "pappa" som utnyttjar honom sexuellt. Pappan, som egentligen inte är pojkens biologiska pappa, har hemska upplevelser i Koreakriget bakom sig och har dessutom suttit i fängelse. Parson, den mystiske främlingen, är djupt religiös eftersom han växt upp på väckelsemöten, eftersom hans styvfar var predikant. Han anser sig ha fått i uppdrag av gud att döda Carmody, Buddys "pappa", eftersom han är djävulen personifierad.

Tempot i den här romanen var alldeles för långsamt och dessutom var den ganska förutsägbar. Jag gillade inte heller de mystiska inslagen; de hade ingen plats eller funktion i den här berättelsen och gjorde bara att den blev konstig och nästan obegriplig på vissa ställen.

Jayna Anne Phillips använder sig väldigt mycket av metaforer och liknelser i sitt sätt att skriva och det är något som jag vanligen brukar uppskatta. Men i den här romanen tycker jag att det blev alldeles för mycket av det. Det kändes som att författaren ansträngt sig i överkant för att hitta på så många metaforer och liknelser som möjligt. Och det funkar förstås bara om läsaren kan förstå vad som menas med dem, men jag tyckte att några av metaforerna var alldeles för långsökta och ibland obegripliga, t ex Han känner hur han själv spolas med och flyter iväg. och sedan kommer något som låter som en trumvirvel och luft så frisk att han öppnar munnen för att insupa den, och de röster han slutligen hör sänker sig genom vatten och skiljer de vita lakanen åt.

Jag tycker dessutom att det blir nästintill löjligt när till och med tolvåriga flickor talar i metaforer, som i följande exempel: "Nå" upprepade Cap. "Alma och Delia är två bruna möss, och plötsligt har Delia den här stora, stora historien, som någon stor ost full med hål som de båda kryper omkring i."

Vad författaren däremot lyckas med är att skapa en stämning; en hotfull och förebådande stämning. Redan från första sidan känner man den ödesmättade stämningen och den skapar naturligtvis också en förväntan på att något ska hända. Och visserligen händer något, men jag upplever det inte som vare sig överraskande eller särskilt spännande.

Den här romanen är rätt gammal och jag köpte den på en utförsäljning på biblioteket. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men på insidan av omslaget står att hon anses som en av de intressantaste och mest lovande amerikanska författarna. Hon har dock inte skrivit särskilt många romaner, men de hon har skrivit är rosas av kritikerna. Och det är möjligt att de andra böckerna hon har skrivit är bra, men denna är dock inte särskilt bra.

En märklig affär

En märklig affär är skriven av Peter Robinson. Den handlar om polisen Alan Banks, som är sjukskriven efter en eldsvåda. Helt oväntat ringer hans bror, som han inte har så mycket kontakt med, och behöver hans hjälp. Men innan han hinner ta reda på vad saken gäller försvinner brodern. Samtidigt hittar hans kollego en ung kvinna, skjuten i huvudet, i en bil. I bakfickan har hon en adress- Alan Banks adress. Det visar sig snart att det finns ett samband mellan mordet och broderns försvinnande.

Jag har tidigare läst en roman av Peter Robinson, I ondskans spår. Den tyckte jag rätt bra om, så därför valde jag att läsa den här romanen också. Dock tyckte jag att I ondskans spår var betydligt bättre än den här. Till viss del kan det dock bero på att jag inte läst alla böcker; det är två böcker som egentligen kommer före denna. I och för sig var jag medveten om detta när jag lånade den på biblioteket, men det brukar inte spela så stor roll med denna typ av litteratur. Jag är heller inte säker på att det spelar så stor roll i den här heller, fast det var rätt många referenser till boken innan.

Språket i romanen är varken bra eller dåligt, snarare intetsägande, och jag hade lite svårt att engagera mig i handlingen. Alan Banks är heller ingen huvudperson som jag känner för. Han är en man i övre medelåldern, skild med vuxna barn, ensam och med lätta alkoholproblem. Känns stereotypen igen? Personligen har jag aldrig fascinerats av såna karaktärer (som ju är rätt vanliga i denna genre). Övriga karaktärer är också väldigt stereotypa, vilket gör att jag inte egentligen känner för någon av karaktärerna. Utom möjligen Carmen, vars livsöde jag gärna hade velat veta mer om. Eftersom handel med människor var ett tema i romanen tycker jag att författaren hade kunnat fokusera lite mer på det, som t ex Börge Hellström & Anders Roslund gör i Box 21.

Då och då undrar jag varför jag envisas med att läsa deckare, eftersom det är mycket sällan jag råkar på någon som jag verkligen gillar. Men jag antar att det beror på att jag hoppas att råka på en bra deckare varje gång jag läser en, för en bra och välskriven deckare är en mycket bra bok. Synd bara att de ska vara så sällsynta.

Reaper man

Reaper man är en bok i Disc world-serien av Terry Pratchett. Man skulle kunna kategorisera dessa böcker som science fiction-humor. Just den här boken handlar om Döden, som helt plötsligt försvinner. Detta leder förstås till kaos. Under tiden, omedveten om detta kaos, får en lång, mager främling jobb på en gård och han visar sig vara mycket duktig på att använda en lie.

Jag har tidigare läst Mort från samma serie och var väl måttligt förtjust i den. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på den här boken heller, men jag tyckte faktiskt att den var bättre än Mort. Ändå tyckte jag inte precis att den var bra. Den är väldigt rolig på många ställen, men för det mesta tycker jag att handlingen är lite väl barnslig och innehållslös. Jag har verkligen svårt att bli fångad i den och känner därför inte heller något driv i läsningen.

Jag ogillar också starkt att boken inte är indelad i kapitel. Kapitelindelning hade underlättat läsningen mycket, eftersom man då får naturliga ställen att ta pauser från läsningen. Som det är nu känns det svårt att komma in i den igen när man slutar, även om det finns blankrader som markerar olika avsnitt från varandra.

Men som sagt så tyckte jag bättre om den här och på vissa ställen skrattade jag högt. Faktiskt redan på första sidan där det står ... urban humans whose only connection with the cycles of nature is that their Volvo ran over a sheep. Jag tycker också att det var vansinnigt kul med broder Ixolite som delar ut lappar på vilka det står OoooEeeeOoooEeeeOoooEeee. Detta på grund av att ...brother Ixolite is probably the only banshee in the world with a speech impediment, so instead of sitting on roofs and screaming when people are about to die he just writes them a note and slips it under the door-.

Powerbook

Jag köpte Powerbook av Jeanette Winterson på bokrean och titeln till trots är den inte på engelska. Enligt baksidestexten handlar den om Ali, som är författare och skriver berättelser på beställning via mail. Villkoret är att man är beredd att själv kliva in i berättelsen. Man kan bli hjälte i sitt eget liv. Den här boken utspelar sig olika tider och på olika platser och på olika platser, som t ex Paris, Capri och cyberrymden. Material hämtas från sagor, myter och populärkultur. Detta är en tidlös historia om kärleken.

Men jag får inte riktigt baksidestexten att hänga ihop med handlingen. Visst handlar den om Ali som är författare, men jag får uppfattningen att berättelserna skrivs för en enda person, Alis älskarinna. Vilket kön Ali själv har är lite tvetydigt, men jag tycker ändå att det tydligt framgår att hon är kvinna.

Den röda tråden i romanen är det trassliga kärleksförhållandet mellan Ali och hennes älskarinna. Men tyvärr måste jag säga att den röda tråden är lite svår att följa ibland; man tappar den lätt i berättelserna om fosterbarnet i Sophuset, tulpansmuggling och bestigningen av Mount Everest. Handlingen är dock inte heller särskilt originell.

Jag uppskattade dock kapitelindelningen som Öppna hårddisken, Nytt dokument, Sök, Visa som ikon, Töm papperskorgen o s v. Kapitlen var också korta och texten var väldigt luftig. Därför var den här romanen också mycket lättläst. Den språkliga stilen var precis i min smak. Några smakprov:

Kvällen sträckte på sig. Dagens muskler hade börjat slappna av.

Fakta berättar aldrig sanningen. Till och med de enklaste fakta är missvisande.

Det finns ingen Natscape Navigator som kan hjälpa mig att hitta vägen genom livet.

Jag har aldrig hört talas om den här författarinnan tidigare, men efter att ha googlat lite så vet jag att hon har skrivit flera andra romaner. Även om den här romanen kanske inte är en av de bästa jag läst så gillade jag stilen i den och jag hoppas att hon utvecklar den i andra romaner. Därför kommer jag att försöka få tag på någon eller några andra romaner av Jeanette Winterson (dock inte än på ett tag eftersom jag har massor med böcker liggandes här hemma som väntar på att bli lästa).

Once were warriors

Once were warriors av Alan Duff handlar om Beth Heke, en maorikvinna vars familj håller på att falla samman. Hennes man super och misshandlar henne och hon har själv också alkoholproblem. Hennes äldsta son är medlem i ett gäng, den näst äldste sonen blir omhändertagen av myndigheterna och hennes äldsta dotter begår självmord efter att ha blivit våldtagen av pappan.

Det är med andra ord ingen munter läsning. Romanen är mycket realistiskt skriven och den tar upp väldigt tunga ämnen. Den är också väldigt tungläst rent språkligt. Författaren använder sig av hopskrivningar av ord som "whatsit", "atim" och liknande. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men det är lite mer tidskrävande. Det finns inte heller någon vanlig dialog i boken, utan allt som sägs skrivs direkt i texten, utan talstreck eller annat som markerar att det är dialog. Det kan därför ibland vara knepigt att hålla reda på vem som säger vad.

Men även om jag tycker att boken var tung att läsa på grund av språket beundrar jag författaren för att han lyckats med något annorlunda. Jag tycker också att den tar upp mycket viktiga ämnen och eftersom författaren lyckats skildra problemen så realistiskt får man verkligen en känsla för hur svårt livet kan vara för vissa människor.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte mycket om innehållet i romanen, men tyckte mindre om språket i den. Jag tror också att författaren hade tjänat på att skriva en roman med ett så viktigt budskap på ett mer lättåtkomligt sätt. Fast nu har ju romanen också filmatiserats (filmen heter Krigarens själ på svenska) så jag antar att budskapet ändå nått ut till en bredare publik.

Veronika bestämmer sig för att dö

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho handlar, som titeln säger om Veronika. Hon är ung och vacker med både vänner, beundrare och familj. Men hon känner ändå att det är något som fattas i hennes liv och hon bestämmer sig för att ta livet av sig. Hon tar en överdos sömntabletter, men vaknar upp på ett mentalsjukhus. Där får hon veta att även om hon överlevt, så har hennes hjärta tagit skada och hon kommer att dö om bara några dagar. Man får följa Veronika under dessa sista dagar, medan hon funderar på vad livet är och hon inser att varje ögonblick vi lever är ett medvetet val mellan liv och död.

Detta var en mycket lättläst roman; jag läste ut den på bara några dagar. Jag tyckte också att den var väldigt intressant. Jag gillade de filosofiska tankarna på livet, döden och galenskapen. Speciellt kul tyckte jag att det var att läsa överläkarens funderingar på vad galenskap är, t ex att det orsakas av ett gift som han kallar vitriol.

Romanen är också rätt humoristisk. I alla fall tycker jag att det är rätt kul att Veronika inte skriver något självmordsbrev, utan istället skriver ett brev till en tidsskrift för att de inte vet var Slovenien ligger. Trots det allvarliga temat är tonen lättsam och boken känns aldrig tung att läsa.

Jag har aldrig tidigare läst något av Paulo Coelho, men jag gillade verkligen den här romanen. Jag kommer alldeles säkert att läsa mer av honom.

The snapper

The snapper av Roddy Doyle läste inför en skoluppgift. Den handlar om Sharon, som är 20 år och just har blivit gravid. Hon bor fortfarande hemma och vägrar att tala om vem pappan till barnet är, fast det finns misstankar både hos hennes föräldrar och grannarna om vem det är. Främst handlar romanen om förhållandet mellan Sharon och hennes pappa. Hennes pappa förändras från att vara lugn till att bli arg till att bli mycket stödjande.

Jag tyckte att den här romanen var mycket lätt att läsa. Språket var inte särskilt svårt, inte ens dialogen som var skriven på irländsk dialekt med mycket svordomar och dylikt, som t ex "eejit" (idiot). Jag gillade dock inte alls att nästan hela romanen var uppbyggd på dialog. Visst, det går fort att läsa men det är också tråkigt. Man får ju inte veta något om personernas tankar på det viset, eller i alla fall inte särskilt mycket.

Roddy Doyle skriver på ett ganska humoristiskt sätt, men det är inte riktigt min typ av humor. Men visst skrattade jag på ett par ställen. Romanen utspelar sig under 80-talet så det är ju en hel del populärkulturella grejer man känner igen. Dock reagerar jag (och säkert många med mig) på dryckeskulturen i romanen. Till exempel går firar Sharon sin graviditet med att dricka vodka och när hon är i nionde månaden går hon på puben och super så att hon kräks i sin handväska. Detta gör att jag har väldigt svårt att känna sympati med henne.

Djungelbarn

Dokumentären Djungelbarn av Sabine Kuegler handlar om Sabine som redan som femåring flyttar ut i Västpapuas djungel tillsammans med sin familj. Hennes pappa är språkforskare och ska undersöka språket hos den okända fayustammen, som hittills aldrig sett vita människor och som fortfarande lever som på stenåldern. Inte förrän i tonåren återvänder Sabine till västvärlden för att slutföra sin utbildning.

Allt detta tyckte jag lät mycket intressant. Men tyvärr var det inte lika bra som omslaget utlovade. Först av allt så var boken mycket dåligt skriven. Språket var mycket enformigt och författaren upprepade sig ofta. Men det gör egentligen inte så mycket i en sådan här typ av bok, där ju innehållet är det viktiga och det intressanta.

Jag hade förväntat mig att få lära mig mer om fayustammens liv och leverne och om kulturkrockarna som borde ha inträffat. Istället handlade det mest om författaren själv; om hennes vana att samla på djur och hennes upptåg tillsammans med syskonen och/eller fayubarnen. Dessutom kryddar hon berättelsen med lite äckliga historier om att äta levande maskar och stekta fladdermusvingar- allt för att chockera den västerländska läsaren. Den kannibalism som utlovades på omslaget lyste också med sin frånvaro. Fayustammens invånare kom helt i skymundan i hennes nostalgiska berättelser om hur väl anpassad hon blev till djungeln.

Visst förekommer det en del intressanta glimtar ur fayustammens liv, som t ex att fayukvinnorna ammar dingovalpar och att äktenskap ingås genom att en man stjäl en kvinna. Men dessa fungerar mest som en aptitretare för någonting som aldrig kommer. Språkintresserad som jag är hade jag också gärna velat veta mer om fayustammens språk; det var ju ändå därför som de var där. Jag kommer antagligen att försöka leta reda på någonting annat skrivet om fayustammen för att få veta något om dem, för här får jag det då inte.

Jag blir också rätt irriterad på de religiösa undertonerna. redan efter första kapitlet infogas en bön och när de flyttar till fayufolket så utlovar de ett budskap om fred. Så det känns inte som att det viktigaste syftet var att studera fayufolkets språk och seder, utan att lära dem det rätta sättet att leva, d v s som en kristen.

Bokens största behållning är de foton som finns infogade på några ställen i boken. De ger en mycket bättre bild av livet i djungeln än vad texten gör. I själva verket var det nästan så att jag läste vidare bara för att komma till nästa avsnitt med bilder. Synd på en historia som skulle kunna bli så bra om den bara berättades på rätt sätt!

Gregorius

Gregorius av Bengt Ohlsson bygger på romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. I Doktor Glas är den otrevlige prästen Gregorius en av karaktärerna och här får man läsa om det som händer och sker i Doktor Glas från Gregorius synvinkel. En mycket intressant idé att skriva på det viset.

Prästen Gregorius börjar bli till åren och känner att han börjar få lite problem med hjärtat. Han är gift med den unga och vackra Helga. De har länge försökt att få barn, liksom Gregorius och hans förra fru, men det har inte blivit några barn. Men hoppet finns ändå kvar. En dag får Gregorius höra att hans fru är otrogen mot honom. Hans hjärtproblem verkar förvärras och han åker iväg till hälsokällan Porla för att vila upp sig. Där träffar han Anna och genomgår en förändring.

Det var tyvärr lite för länge sedan jag läste Doktor Glas för att jag skulle kunna uppskatta den här romanen fullt ut. Jag hade glömt lite av vad som hände i den. Men den här romanen var i alla fall mycket välskriven och rent språkligt. Språkligt hade den ungefär samma stil som Doktor Glas, även om det gått nästan hundra år mellan de två romanerna (Doktor Glas är skriven 1905 och Gregorius 2004). Denna roman var dock betydligt längre än "originalet", som var ganska kort och skriven i dagboksform.

Det jag mest uppskattade med Doktor Glas var hans moraliska dilemma-skulle han ta livet av Gregorius eller inte- och i den här romanen uppskattar jag mest att man får en helt ny bild av Gregorius som inte helt stämmer överens med den man får i Doktor Glas. Men tyvärr tyckte jag att den var lite för lång och bitvis lite för långtråkig för att jag verkligen skulle tycka om den.

Box 21

Trots att jag inte gillade The rule of four på grund av att det var två författare, har jag nu läst Box 21 av Börge Hellström och Anders Roslund. Men den här gången upplevde jag det inte som störande att det var två författare, även om det märktes lite grann (dock tror jag inte att det hade märkts om man inte hade vetat om det).

I en lägenhet i Stockholm utnyttjas och misshandlas Lydia båda fysiskt och psykiskt. Och knarkaren Hilding säljer amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer. De båda hamnar på sjukhus, där deras öden avgörs i olika rum. Ewert Grens och Sven Sundkvist får ansvaret för varsin brottsutredning på sjukhuset. Hilding får betala dyrt och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att uppmärksamma alla på det hon utsatts för.

Detta var inte den mest välskrivna kriminalroman jag läst, men den innehöll en hel del tänkvärt om dagens samhälle. Författarna lyckas skapa en känsla av obehag och äckel. De skildrar också människornas sämsta sidor, men inte på ett överdrivet sätt utan på ett sätt så att man förstår att det är sånt som faktiskt händer i verkligheten (vilket också bekräftas av författarnas egna kommentarer i slutet av boken).

Detta var också det jag mest uppskattade med romanen. För karaktärerna är inte mycket att hurra för. Ewert Grens är i allra högsta grad en stereotyp kriminalkommissarie och i stort sett alla andra är precis lika stereotypa. Den enda karaktär som jag verkligen engagerar mig i är Lydia (och i viss mån hennes väninna, eftersom de i stort delar samma öde).

Jag har tidigare läst en annan roman av dessa författare, Odjuret, och hade i stort sett samma uppfattning om den, d v s en otäck, men verklighetsnära, skildring av samhället, men med ointressanta och stereotypa karaktärer. Men de tråkiga karaktärerna till trots så är det ganska troligt att jag kommer att läsa fler romaner av dessa författare, just för samhällsskildringen skull.

The rule of four

The rule of four är skriven av två författare, Ian Caldwell och Dustin Thomason. Jag lockades att köpa den på grund av kommentarerna på omslaget; kommentarer i stil med "If you loved THE DA VINCI CODE" och "One part THE DA VINCI CODE, one part THE NAME OF THE ROSE...". Det lät ju bra, men det visade sig inte stämma särskilt bra.

The rule of four handlar om ett par collegeungdomar, Tom och Paul, som snart ska gå ut från Princeton. Tillsammans försöker de tolka koden i en gammal bok från 1499, Hypnerotomachia Poliphili. Men när de börjar närma sig lösningen börjar det hända saker. En forskare som hjälpt dem blir mördad och Tom och Paul befinner sig nu i fara.

Likheten med ovan nämnda romaner är nog enbart att den här romanen också handlar om en gammal bok och en kod. Den var inte i närheten av att vara lika spännande och välskriven som någon av dem. Visserligen var den bitvis lite spännande, men det kunde inte uppväga alla tråkiga och alldeles för detaljerade beskrivningar av omgivningarna på Princeton och alla människor och deras relationer.

Delvis kan det bero på att Caldwell eller Thomason just gått ut från Princeton när de skrev romanen. Delvis beror det nog också på just det faktum att de var två författare. Det märks ganska tydligt att de är två som skrivit romanen. En av dem är en ganska duktig skribent och jag tror att han skulle kunna skriva en alldeles utmärkt roman på egen hand.

Vargbröder

Vargbröder av Michelle Paver är en ungdomsfantasyroman som handlar om tolvårige Torak, som lever ute i skogen med sin far. När fadern blir dödad av en demon i skepnad av en björn måste Torak fly och försöka ta sig till Världsandens berg för att rädda världen undan denna demon. Som följeslagare har han också vargvalpen Ulv, som är hans vägvisare och så småningom blir han också vän med en jämnårig flicka.

Detta är den första boken i en serie och det är troligt att jag kommer att försöka läsa fler. Jag gillade att boken utspelar sig i någon slags järnålder/vikingatid istället för i en helt annan värld, som är vanligt i fantasy. Boken känns väldigt nordisk, trots att den inte är det. Eftersom jag dessutom är väldigt förtjust i vargar (de är ju ursprunget till hunden) så gillar jag tanken med att Torak har en vargbroder.

Språkligt var den här romanen inte särskilt imponerande, men den var mycket lättläst och det gick fort att läsa den. Den hände också väldigt mycket hela tiden och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Torak och Ulv. Jag får därför en känsla av att den kan bli populär bland ungdomar och jag är inte främmande för tanken att använda den i skolan, fast då kanske främst för lite svagare och/eller läsovilliga elever. Det finns dock en viss risk att den kan upplevas lite för barnslig; inte för att handlingen är det utan för att huvudpersonen är just tolv år (vilken för en gymnasieelev kan kännas som en enormt stor åldersskillnad).

Den yttersta kärlekens gulag

Den yttersta kärlekens gulag av James Meek utspelas 1919 i en liten by i Sibirien. I den lilla byn finns tjeckiska ockupationsstyrkor, som lyder under en galen befälhavare. Där finns också en vacker änka och hennes lille son samt en religiös sekt av kastrater. Hit kommer den förrymda straffången Samarin, som övernattar hos den vackra änkan. Men han för också med sig ondskan till byn. Dessutom kommer de röda revolutionärerna hela tiden allt närmare.

I den här boken skildrar britten James Meek både religiös fanatism, politisk extremism och kannibalism. Ett ämne som religiös fanatism, som hos sekten där alla, män som kvinnor, frivilligt kastrerar sig för att eliminera sexualitet (som ju är lika med synd) och därmed bli så lika änglar som möjligt, är naturligtvis något som intresserar mig. För min del kunde det gärna har fått vara mer av det än av politiken.

Svensk politik är inte något som intresserar mig särskilt mycket och jag är än mindre intresserad av rysk politik. Dock lärde jag mig en del om Sovjets historia på köpet. Och visst är det väl intressant att fundera på likheterna mellan alla olika typer av extremism, vare sig den är religiös eller politisk. Likaså är tankarna om kannibalism väldigt intressanta att ta del av.

Kärleken, som nämns i romanens titel, gäller snarast kärleken till stora idéer, än den traditionella kärleken mellan man och kvinna. Kärlek till Gud, kärlek till kommunismen, kärleken mellan människa och djur samt kärlek mellan mor och son är några av de kärlekar som tas upp i den här romanen.

I den här romanen fanns det mycket intressant att tänka på och diskutera och författaren låter karaktärerna komma med många intressanta och tänkvärda repliker. Språkligt var den mycket välskriven. Jag kan inte undgå att tänka på de ryska författarna, som t ex Dostojevski, medan jag läser. Det känns definitivt som att författaren inspirerats av de ryska författarna, även om den språkligt och i sina ämnen känns lite modernare.

Jag tyckte om det tänkvärda, det psykologiska och filosofiska i Den yttersta kärlekens gulag. Men samtidigt tyckte jag att den var ganska tung och tråkig att läsa. Dels var den ganska lång och dels tyckte jag att författaren tar upp lite för många saker på en gång. Det var väldigt många karaktärer och det var ibland svårt att komma ihåg vem som var vem (dock är detta ganska typiskt för ryska romaner, så på sätt och vis är det ju också så det ska vara). Men skulle James Meek skriva någon fler roman är det mycket troligt att jag kommer att läsa den.

Livets uppkomst

Livets uppkomst av Joyce Carol Oates handlar om Kathleen Hennesy. Som barn blir hon svårt misshandlad av sin far. Hon hamnar först på sjukhus, sedan i fosterhem och som ung kvinna söker hon sig tillbaka till sjukhuset som biträde.

Detta är en kortroman och den gick väldigt fort att läsa. Tempot trappades också upp av att många av meningarna är så långa. Ibland kände jag mig rent av andfådd efter att ha läst en sådan lång mening. Jag tror att det kan vara svårt med dessa om man inte är en van läsare, men jag hade inte några större problem. Jag är också ganska imponerad av författaren (och översättaren) som lyckades skriva dessa meningar utan att tappa tråden. Ett exempel på en lång mening (dock en av de kortaste långa meningarna):

Efter tjugosex dagar på barnsjukhuset skulle Kathleen överföras till barnavårdsmyndigheten i Wayne County eftersom ingen mor hade uppenbarat sig, och inga släktingar och mr Hennessy satt i häktet utan möjlighet att ställa borgen och när hon gjorde sig i ordning för att gå kom hennes sköterskevänner och kramade om henne en efter en och hon försökte besvara kramarna, klumpigt, skyggt, ovan vid den sortens känsloyttringar, med rodnande kinder och tårfyllda ögon; där kom Hazel som luktadejäst och gav henne en blöt kyss på kinden, där kom Betty Lou, kortoch tjock och storbröstad, en äldre kopia av Kathleen Hennessy själv, Betty Lou med de ljusa ögonen i det rödblommiga ansiktet som ofta hade överraskat Kathleen med otaliga små presenter och när de nu tog farväl tryckte hon i Kathleens hand ett mystiskt föremål som flickan först trodde var ett halsband a kristallpärlor, eller kanske äkta ädelstenar: åttkantiga, med omsorgsfullt slipade glittrande fasetter, så vackert det var och så oväntat!

Detta var en väldigt svart roman. Kathleen får utstå mycket elände i sitt liv och det påverkar henne till att utföra saker som andra aldrig ens skulle överväga att göra. Det var detta som gjorde att jag tyckte att romanen blev intressant- att få följa en elvaårig flickas väg till att bli en dödsängel.

Jag har tidigare läst novellen Where are you going, where have you been? av Joyce Carol Oates och tyckte väldigt mycket om den, vilket var ett av skälen till att jag valde att läsa just den här romanen. Det var ganska olika stilar på de två verken, fast de har det gemensamt att de nästan mellan raderna lyckas skapa en känsla av rädsla och förfäran. Detta tycker jag tyder på stor skicklighet hos författaren och jag kommer helt säkert att läsa fler böcker av denna författare.

In country

In country av Bobbie Ann Mason handlar om sjuttonåriga Sam, som bor i en liten stad i Kentucky. Hennes pappa dödades i Vietnam innan hon föddes och hennes morbror Emmett lider också av sviter efter kriget. Sam funderar mycket på vad som egentligen hände i Vietnam, men det är svårt att få Emmett och hans veteranvänner att prata om det. Hon får veta en del genom att läsa sin pappas brev och dagbok som han skrev "in country".

Man kan säga att detta är en utvecklingsroman. Sam är till en början förvirrad och splittrad, men efter en inre och en yttre resa lär hon sig att acceptera det förflutna. Jag hade dock lite svårt att komma in i romanen, vilket jag tror beror på att jag inte riktigt kan identifiera mig med Sam. Visserligen var jag bara ett par år yngre än Sam 1985, när boken utstpelar sig, och kommer från ett lite samhälle, men min värld och hennes skiljer sig ändå väldigt mycket åt.

Det som fick mig att läsa vidare (bortsett från att jag var tvungen för att detta är en skoluppgift) var att boken börjar med att Sam, Emmett och Sams farmor är ute på en bilresa på väg till Washington. Jag ville veta vart de var på väg och varför. Största delen av boken handlar om vad som ledde fram till att de gav sig ut på den här resan.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag tyckte att den här boken var ganska tråkig, men den tog sig lite grann efter ungefär halva boken. Det jag mest uppskattade var referenserna till film, TV och musik, eftersom det fick mig att minnas mitt 80-tal. Speciellt kul tyckte jag att referenserna till M*A*S*H var, eftersom författaren berätta så detaljerat om vissa episoder. Eftersom jag relativt nyligt sett om en stor del av avsnitten kommer jag tydligt ihåg dem och kan förstå vad de har för relevans i Sam och Emmetts liv.

Det jag inte gillade så mycket var de grammatiska felen. Visserligen säkert medvetna från författarens sida, men jag stör mig ändå på det. På det stora hela tyckte jag att den här boken var ganska tung att läsa och jag kände inte att den riktigt hade någon relevans för mig och det samhälle jag lever i, men jag kan förstå varför det är en uppskattad bok i USA.

I ondskans spår

I ondskans spår är en kriminalroman av Peter Robinson. Omslaget är fullt med positiva kommentarer om både denna bok och hans förra, prisbelönta roman. Detta faktum avskräckte mig från att läsa den, trots att jag haft den liggande hemma ett bra tag. Men eftersom jag var ute efter att läsa något som skulle gå relativt lätt och och snabbt att läsa började jag på den till slut i alla fall.

Handlingen börjar när Yorkshirepolisen kallas till ett lägenhetsbråk. Där möts man av en förfärlig syn. Den unga Lucy Payne har blivit svårt misshandlad, men det värsta är det som upptäcks i husets mörka och fuktiga källare. Alan Banks och hans kollegor har länge sökt efter seriemördaren Kameleonten som misstänks ligga bakom flera unga kvinnors försvinnande. Nu tyder allt på att polisen har hittat rätt man, men avslöjandet visar sig bara vara början.

Jag blev faktiskt intresserad av att fortsätta läsa den här boken redan efter att jag läst prologen. Som väntat gick den också relativt lätt och snabbt att läsa, eftersom det händer saker hela tiden. Dock kan jag tycka att det är lite för många handlingar på en gång. Exempelvis tycker jag att man kunde ha valt bort historien om polisens övervåld mot gärningsmannen- det tog bara bort fokus från själva historien och var inte särskilt intressant.

Jag tycker också att det var alldeles för många personer i boken och eftersom personporträtten inte var särskilt övertygande var det svårt att hålla isär vem som var vem (möjligen kan det ha varit lättare om man läst andra romaner av samma författare, för det var en del hänvisningar till sånt som hänt tidigare). På många ställen tyckte jag också att författaren var alldeles för detaljerad i oväsentligheter, t ex när har hela tiden skriver vilken musik personerna lyssnade på. Det kunde ha varit väsentligt om musiken de lyssnade på karaktäriserade dem, men så var det inte.

Översättningen var också ganska dålig och det fanns en del irriterande missar av den som korrekturläst (om nu någon gjort det), som att det stod fillade istället för gillade. Lätt misstag att göra och inte så viktigt egentligen, men det stör ändå läsningen. Språkligt var den här romanen dock inte lika dålig som kriminalromaner brukar vara, även om det känns lite tungt att handlingen ska komma fram genom dialogen (vilket gör att dialogen inte känns naturlig).

Den här romanen var ändå rätt spännande och som sagt så blev jag intresserad av att läsa vidare redan från prologen. Det var mycket hemskheter, som övergrepp mot barn och mord, och det var nog egentligen det som fångade mitt intresse, även om det låter hemskt. Dock kändes handlingen väldigt amerikansk och ibland blev jag tvungen att påminna mig själv om att boken faktiskt utspelade sig i England. Den kändes inte det minsta brittisk, faktiskt (vilket på sätt och vis är ett bra betyg, för brittiska kriminalromaner brukar vara mycket torra och tråkiga).

Lost in a good book

Nu har jag läst den andra boken om Thursday Next, Lost in a good book, av Jasper Fforde. I den här boken har Thursdays man Landen blivit raderad från allas minnen utom hennes. Detta i ett försöka att pressa henne till att befria Jack Schitt från Edgar Allen Poes dikt The Raven, i vilken Thursday Next fångade honom i första boken.

Jag hade lite svårt att komma in i och engagera mig i den här boken. Det kan möjligtvis bero på att jag varit sjuk och inte har orkat läsa så mycket, vilket innebar att jag läste lite då och då (jag höll på med boken från den 22 december fram tills nu, vilket är ovanligt lång tid för att vara mig). Men jag tror också att det kan bero på att den kändes lite ansträngd i författarens försök att vara rolig.

Därmed inte sagt att den inte var rolig på vissa ställen. Jag gillade ordförklaringarna som förekom i början av vissa kapitel, t ex PageRunner: Name given to any character who is out of his or her book and moves through the back-story (or more rarely the plot) of another book. They may be lost, vacationing, part of the Character Exchange Programme or criminals, intent on mischief.

Jag gillar också ordlekar, som att en karaktär heter Schitt-Hawse, och hänvisningar till mytologin, som syskonen Acheron, Styx och Aornis Hades (jag misstänker också att det kommer att dyka upp fler personer ur släkten Hades i kommande böcker). Dock hade jag lite svårt att uppskatta den här boken. Jag valde att läsa den på originalspråket för att verkligen kunna uppskatta ordlekarna och det var ett bra val (inte för att det egentligen fanns något val, för den finns inte översatt till svenska). Jag kommer troligtvis också att läsa fler böcker i Thursday Next-serien, även om just denna kändes lite tung att ta sig igenom.

Årets bästa böcker 2006

Under 2006 har jag gjort 99 inlägg i min bokblog (100 med detta), vilket innebär att jag läst 98 böcker under året. Fast jag har faktiskt läst lite fler än så, för jag har inte skrivit om riktigt alla. Det var några ungdomsböcker som jag inte orkade skriva om för att de inte var särskilt bra. Dessutom har jag läst någon enstaka Harlekinroman också, men dem är det knappast värt att skriva om i bloggen.

Vid nyår är det ju väldigt populärt att göra listor och utse Årets bästa... av allt möjligt. Så jag tänkte att jag skulle försöka göra en årets bästa-lista på de böcker jag har läst. Det var dock inte lätt, men så här ser min lista på de tio bästa böckerna ut.

1. Kärlekens dårar av Joanne Harris
2. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
3. Gentlemän och spelare av Joanne Harris
4. Solrosskogen av Torey Hayden
5. En doft av apelsin av Joanne Harris
6. Angels and demons av Dan Brown
7. En smak av vin av Joanne Harris
8. Lysistrate av Aristofanes
9. Penelopiaden av Margaret Atwood
10. Rebecca av Daphne de Maurier

Julmysteriet

Julmysteriet av Jostein Gaarder är en barnbok som är en sorts julkalenderberättelse. Den handlar om en pojke som får en gammal julkalender i en liten bokhandel. När han öppnar första luckan faller en liten lapp ut. På lappen finns en berättelse om Elisabet som får följa med en ängel på en resa i tid och rum till Betlehem för att se Jesusbarnet födas. För varje lucka som öppnas ramlar en ny lapp ut och Joakim får läsa mer om Elisabets äventyr. Kapitlen är indelade dag för dag, från 1 december till 24 december.

Jag har läst en hel del av Jostein Gaarders böcker och gillat dem. Den här boken var typisk för hans stil, även om den vänder sig till betydligt mindre barn än de övriga. Därför var den förstås också väldigt lättläst. Både historien om Joakim och om Elisabet var välkomponerade berättelser, men jag personligen hade lite svårt att engagera mig i Elisabets resa, troligtvis för att jag är ateist och inte finner berättelser om änglar och sånt särskilt intressant.

Man fick dock veta en del intressanta historiska saker också, vilket jag gillade. Jag tror att det kan väcka intresse för historia hos barn. Båda berättelserna var lite mystiska och man undrade vem Johannes, som gett Joakim julkalendern var, och skulle de få reda på vem Elisabet var? Det gjorde att man drevs framåt i läsningen. Det tog mig inte särskilt lång tid att läsa ut den här boken, eftersom det är en barnbok. Jag ångrar dock lite grann att jag inte började läsa den den 1:a december och sedan läste ett kapitel om dagen, så som det är tänkt att den ska läsas.

Må döden sova

Må döden sova av Anna Jansson handlar om kriminalinspektör Maria Wern. På det exklusiva privatsjukhuset Cheironkliniken, som specialiserat sig på provrörsbefruktning, sker ett självmord. Och en ung kvinna av estniskt ursprung råkar ut för en olycka. Men varför slutar inte såret på hennes knä att blöda och varför vägrar hon att åka till sjukhus? Snart upptäcks att det finns ett samband mellan de båda kvinnorna.

Den här romanen var mycket lättläst även om den inte direkt var välskriven. En sak som bidrog till att den var så lättläst var att kapitlen är väldigt korta. Det händer också hela tiden väldigt mycket i den här romanen, vilket också gör att man drivs framåt i läsningen.

Ett litet irritationsmoment var det dock att hon skriver om saker som hon uppenbarligen inte har någon aning om, som t ex när hon skriver om hunden som Maria Werns familj skaffar. Så som hon beskriver den hunden låter inte som någon afghanhund jag någonsin har träffat. Uppenbarligen är Anna Jansson ingen hundkunnig människa.

Jag har tidigare läst en annan roman av Anna Jansson, Brudkronan, (som dock utkom senare än denna) och den blev jag inte särskilt imponerad av. Imponerad är jag fortfarande inte, men den här romanen var i alla fall bättre än Brudkronan. Historien var mer engagerande och intresseväckande, även om den var grymt förutsägbar. Det jag ville ha med att läsa den var en stunds enkel avkoppling och det fick jag.

Nästan sant

Det finns tillfällen då jag ångrar att jag har för vana att läsa ut alla böcker, oavsett hur dåliga de är. Nästan sant av Margaret Yorke är annars en bok som jag skulle ha lagt ifrån mig redan efter ca 20 sidor. Den handlar om... Ja, egentligen vet jag inte riktigt vad den handlar om, fast lite förenklat kan man nog säga att den handlar om konsekvenserna efter ett inbrott och våldtäkt. Två män bryter sig in hos Derek och hans dotter Hanna blir våldtagen av den ene av dem, medan Derek sitter fastbunden i badrummet. Hanna blir väldigt bitter på på sin far eftersom han inte hjälpte henne och äktenskapet med hustrun Janet spricker. Sedan släpps våldtäktsmannen fri och Derek bestämmer sig för att hämnas.

Hela historien verkade väldigt spännande på baksidestexten, men författaren verkade ha svårt att välja vilken historia hon ville berätta. Jag har också väldigt svårt att engagera mig i huvudpersonerna eftersom jag tycker att deras reaktioner är fullständigt ologiska. Jag förstår mig inte på hatet som Hanna känner för sin far, för jag kan inte på något vis anse att han har någon skuld i det som inträffar. Inte heller har jag någon förståelse för Dereks lust att hämnas. Jag tycker därför att historien känns väldigt ansträngd och tillrättalagd.

Språket är också mycket dåligt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna. I stort sett alla meningar börjar med ett substantiv eller ett personligt pronomen, vilket gör det mycket enformigt. Jag tycker rent av att det är pinsamt att läsa. Det är också en dålig översättning av en usel bok, vilket inte kan leda till något bra.

En enda positiv sak fanns dock med den här boken och det var att den faktiskt innehöll en oväntad twist på slutet. I alla fall hade jag inte förutsett det, men det kan förstås också bero på att jag inte engagerade mig särskilt mycket i läsningen.

Jag kommer inte att läsa fler böcker av den här författaren. Jag vet dock att hon har skrivit en massa böcker (kanske kvantitet får gå före kvalitet?) och det verkar som att hon är populär, men jag gillade inte alls den här boken.

En smak av vin

Så har jag läst ännu en roman av Joanne Harris, En smak av vin. Den handlar om författaren Jay, som för många år sedan skrev en bästsäljande bok. Sedan dess har han inte lyckats skriva någon fler bästsäljare, utan försörjer sig på att skriva dålig sciene-fiction och hålla skrivarkurser.

En dag får han i en annons syn på ett hus i Frankrike som påminner honom om något i hans barndom. På impuls köper han huset, lämnar flickvännen och flyttar till en liten by på franska landsbygden. Han renoverar huset och fixar till trädgården och får helt plötsligt lust att skriva igen. Med tiden lär han också känna sin mystiska granne Marise och hennes dotter.

Som vanligt när det gäller Joanne Harris böcker tyckte jag att denna var mycket bra. Jag uppskattar språket i hennes romaner och jag tycker mycket om miljöerna hon beskriver. Men kanske främst är det hennes personbeskrivningar jag tycker om. Varje karaktär i hennes romaner har en egen personlighet. I just denna roman var det också en del trevliga återseenden av karaktärerna, eftersom den utspelar sig i samma by som Choklad.

Romanen är som vanligt välskriven och tydligt uppdelad; i detta fall mellan Jays nutid (London och Lansquenet 1999) och hans barndom (Kirby Monckton 1975-1977). Det som driver en framåt i läsningen är dels att man vill veta hur det ska gå för Jay med hans nya bok och hur det ska gå för honom och Marise och dels att man vill veta vad det var som hände i hans barndom.

Detta var en mycket bra bok, men ändå inte en av hennes bästa. Jag tror att det är det lilla inslaget av övernaturlighet som gör att jag tycker så. Jag hade dock ändå väldigt svårt att lägga den ifrån mig och jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Inte helt oväntat, eftersom jag hittills älskat alla romaner jag läst av henne (vilket är nu är alla, tror jag). Jag ser mycket fram emot att få läsa en till!

Nymåne

Romanen Nymåne av Diana Abu-Jabar handlar om trettionioåriga Sirine, som jobbar som kock på en arabisk restaurang i Kalifornien. En dag träffar hon Hanif, som kommit till USA som flykting från Irak. De blir förälskade i varandra, men problem uppstår på grund ett misstag och på grund av Hanifs hemligheter om det förflutna.

Den här romanen är mycket välskriven och författarinnan lyckas verkligen förmedla allting via de fem sinnena. Man kan nästan känna lukten och smaken av all mat som Sirine lagar. Språket i boken är mycket bra och beskrivningarna av omgivningarna gör att man nästan kan se hur det ser ut.

Det var också väldigt intressant att läsa om erfarenheter från flyktingar, invandrare och andragenerationens invandrare i USA. Jag känner igen mycket av deras tankar och känslor från bl a Jonas Hassen Khemiris böcker Ett öga rött och Montecore- en unik tiger.

Berättelsen om Sirine och Hanif är intressant, men jag hade ändå svårt att bli verkligt fast för den här boken. Det tog tid att komma in i den, men inte ens när jag väl hade börjat intressera mig för huvudpersonerna och deras öde lyckades jag hålla intresset vid liv någon längre stund. Så länge jag fortfarande läste kände jag en viss drivkraft att läsa vidare, men när jag lade boken ifrån mig kände jag ingen längtan att återvända till den och jag hade till och med svårt att komma ihåg vad som hade hänt senast jag läste. Detta trots att jag började läsa den på torsdag eftermiddag och läste ut den på eftermiddagen dagen efter.

Trots detta kan jag inte påstå att detta var en dålig bok, men den var heller ingen jättebra bok. Snarare var den väl medelmåttig. Det är möjligt att jag kommer att läsa även andra böcker av den här författaren, men jag kommer inte att aktivt leta efter dem.

My heartbeat

När jag skulle välja ungdomsböcker för mina skoluppgifter lånade jag hem ett antal böcker och My heartbeat av Garret Freymann-Weyr var en av dem. Den handlar om Ellen, som är förälskad i sin bror Links bästa kompis James. En dag påpekar en tjej i skolan att Link och James uppför sig som ett par. Det får Ellen att börja fundera på om det kan vara så och allting blir upp-och nervänt i familjen.

Historien verkade väldigt lovande på baksidestexten, tyckte jag, men det uppfylldes inte. Det fanns egentligen ingenting i den här boken som kändes trovärdigt. Inte ens i USA, där boken utspelar sig, kan en fjortonåring vara så blåögd att hon tror att det inte finns några problem med att vara homosexuell eftersom alla lagar som förbjuder det är upphävda.

Det känns inte heller särskilt trovärdigt att Ellen läser böcker som Jane Eyre, Stolhet och fördom och Oskuldens tid och ser på filmer som Casblanca, även om pappan är en akademisk snobb. Dessutom skriver författaren om handlingen i dessa böcker och filmer (och andra) som om läsaren redan känner till dem, vilket knappast är fallet om man vänder sig till fjorton- femtonåringar.

Språket i boken var dock lätt och den var också väldigt kort. Med tanke på det skulle den ha kunnat gå att använda i en gymnasieklass, men jag tror att det skulle vara svårt att få dem att engagera sig i handlingen. Därför kommer jag inte att använda mig av den i min undervisning och jag kommer knappast att läsa mer av den här författarinnan heller. Det enda kloka hon skriver i den här boken följer hon inte ens själv: A good book is a reflection of some kind of truth.

Drömmarnas väg

Drömmarnas väg är skriven av Nicholas Sparks och är en kärleksroman. Dne handlar om Miles Ryan, vars hustru Missy blev påkörd av en smitare och lämnar Miles ensam med sonen Jonah. Två år senare träffar Miles Jonahs lärarinna Sarah och de blir förälskade i varandra. Men så uppdagas en förödande hemlighet och allting blir annorlunda.

Jag hade lite svårt att komma in i den här romanen. Någonstans i mitten blev jag intresserad av att få veta hur det skulle gå, men den sista tredjedelen eller så tappat jag intresset igen. Historien var inte tillräckligt engagerande och jag kände inte att jag hade något gemensamt med någon av karaktärerna.

Boken kändes också väldigt mycket amerikansk, vilket kan ha bidragit till att jag inte gillade den. Dessutom var den uruselt översatt, t ex var många amerikanska uttryck bara direktöversatta till svenska.

Den delar av boken som intresserade mig var när Miles och Sarah börjar träffas samt de avsnitt med kursiv stil där smitaren berättar sin version om vad som hände då Missy blev påkörd. I och för sig misstänkte jag ganska tidigt vem det kunde vara, men en drivkraft att fortsätta läsningen är ju just det att man vill veta om man hade rätt eller inte.

Men jag imponerades inte att Nicholas Sparks som författare. Det känns nästan som att han anstränger sig lite för hårt för att skapa en intressant historia, dock utan att lyckas. Jag kommer knappast att läsa något mer av honom.

Ett enda ögonblick

Jag har nu läst ännu en thriller av Harlan Coben. Denna heter Ett enda ögonblick och handlar om Grace, som hittar ett gammalt foto instoppat bland familjens semesterbilder. Och det ser ut som om hennes man Jack är en av personerna på bilden, men han förnekar det. Morgonen därpå är dock Jack spårlöst försvunnen. Polisen vill inte hjälpa till så Grace inleder därför ett eget sökande efter sin make. Det visar sig dock att hon inte är den enda som söker efter honom; också en yrkesmördare och en FBI-agent är ute efter honom.

Som vanligt har Harlan Coben lyckats bra med att skapa en spännande historia. Den kanske inte är den mest trovärdiga historia jag har läst, men den erbjuder både spänning och tankearbete. Det känns nästan som att läsa en film och jag hade många gånger svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville veta hur det skulle gå.

Historien fångade mig faktiskt mer än hans andra böcker, men intrycket förstördes till viss den av några småsaker. En grej var att Coben inte kunde hålla isär detaljerna. En av karaktärerna anges vara 1.93 och väga 120 kg, men på ett annat ställe (i samma kapitel!) står det att han är 1.88 och väger 95 kg. En annan grej var att Grace, som bodde i Frankrike, ville åka tillbaka till USA när hon blev gravid för att uppfostra sina barn i de frias och de tappras land. Patetiskt!

Men på det stora hela så gillade jag den här boken. Den var som sagt spännande och den fångade mitt intresse redan på första sidan. Den var inte heller lika förutsägbar som böcker i denna genre ofta är. Med all sannolikhet kommer jag att läsa även Harlan Cobens nästa thriller, för de bjuder på en stunds angenäm avkoppling.

Anybody out there?

Anybody out there? är Marian Keyes senaste roman. Jag vet inte om den har kommit ut på svenska än. Detta är en roman som handlar om en av de fem systrarna Walsh. Eftersom jag har läst nästan allt Marian Keyes har skrivit så har jag också läst de tidigare böckerna om systrarna Walsh; Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar. Denna handlar om den näst yngsta systern Anna. När boken börjar befinner hon sig hemma i Dublin där hon återhämtar sig efter en olycka. Men snart åker hon tillbaka New York där hon jobbar för ett kosmetikaföretag. Anledningen till att hon vill åka tillbaka är att hon vill vara nära sin man Aidan, även om han inte verkar vilja ta kontakt med henne.

Den här romanen skiljer sig något från Keyes andra feel-good romaner, eftersom den faktiskt inte handlar om att må bra- snarare tvärtom. Fast visst finns det delar i den som är lyckliga och fina, men mest tycker jag att den kändes allvarlig. Men den handlar om ett ämne som är viktigt att ta upp, så jag har egentligen inget emot det. Det jag inte gillar är hur boken marknadsförs på omslaget, med kommentarer som "There's a laugh in every line" och "Wildly funny and romantic". Visserligen handlar dessa kommentarer om hennes andra böcker, men det känns ändå mycket malplacerat, eftersom den här boken inte alls är rolig på samma sätt som hennes andra böcker. Inte ens kommentaren "Hilarious, heartbreaking and life-affirming, Marian's unforgettable new novel is as epic as it is entertaining", som faktiskt gäller just den här boken, tycker jag passar in. Den bejakar livet, ja, men inte annat än undantagsvis är den rolig.

I själva verket handlar boken om sorg och dess olika stadier som t ex förnekelse och ilska. På sina ställen försöker Marian Keyes att lätta upp det tunga med försök att vara rolig, men jag tycker inte att hon lyckas särskilt bra. Ett exempel på detta är mailen från systern Helen, där hon berättar om sitt jobb som privatdetektiv och om ett uppdrag åt den irländska maffian. Det hela känns mest bara löjligt och jag tycker att Keyes kunde ha hoppat över den delen. Mest roande är dock kärlekshistorien mellan Annas kompis Jaqui och Joey, en vän till hennes svåger Luke. Den bjuder i alla fall på en del skratt mitt i allt elände.

Men trots allt var det en stunds avkoppling att läsa den här boken. Faktiskt en ganska lång stunds avkoppling, eftersom den är 600 sidor lång och inbunden. I och för sig tycker jag att den kunde ha kortats ner lite grann och jag skulle nog ha föredragit att läsa den i pocketformat, eftersom den blev ganska tung att hålla i. Jag tyckte i alla fall att det var kul att få läsa om ännu en av systrarna Walsh; jag hade nästan börjat tro att Marian Keyes inte tänkte skriva fler böcker om dem eftersom det kommit som många andra böcker emellan. Men jag ser fram emot att läsa om den sista av systrarna Walsh, Helen, eftersom jag hela tiden tyckt att hon är den intressantaste systern. I själva verket kommer jag att läsa nästa bok, oavsett vem den handlar om.

Junk

Junk av Melvin Burgess är ännu en engelsk ungdomsroman som jag har läst inför en skoluppgift. Den handlar om Tar och Gemma, som fjorton år gamla rymmer hemifrån. De hamnar i storstaden Bristol, där de snart finner vänner bland husockupanterna. Snart blir de också vänner med Lily och Rob, som bara är ett par år äldre än de själva. Lily och Rob använder heroin och Gemma och Tar börjar också använda det. I början är allt bra, men sedan börjar allting gå utför.

Boken spänner sig över en ganska lång tid- från det att Gemma och Tar är fjorton tills de är nitton. Under dessa år sjunker de djupare och djupare in i missbruket. Melvin Burgess skildrar detta på ett mycket realistiskt sätt. Han använder sig också av ett ganska annorlunda sätt att berätta Gemma och Tars historia. Även om de är huvudpersoner i boken så låter han också åtta av de andra karaktärerna komma till tals i sina egna kapitel. Det gör att man får flera sidor på historien, som då blir mer nyanserad.

Detta är en väldigt gripande historia. I början hade jag lite svårt att komma in i den, men när jag väl gjorde det ville jag läsa vidare för att se hur det skulle gå för Tar och Gemma. Jag tycker att slutet var bra; det var hoppfullt, men realistiskt. Jag tycker att det var ett bra grepp att dela upp kapitlen mellan karaktärena, för att göra historien mer nyanserad. Men jag tycker nog att det var lite för många karaktärer som fick komma till tals. Det kunde ibland bli lite svårt att hålla reda på vem som hade ordet i just det kapitlet.

Språket var inte heller särskilt bra. Jag ogillar när författare använder ihopdragna former och det var ibland svårt att hänga med. Det var också ganska mycket slang i boken, vilket kan vara svårt när man läser på engelska. Mest var det slang som gäller drogvärlden och det är nog inte ett vokabulär som alla behärskar. Bokens titel, Junk, är t ex slang för heroin. Men trots detta tror jag att det finns möjlighet att använda boken i undervisning. Inte minst för att diskutera, men också för att göra karaktärsanalyser, vilket blir extra intressant när karaktärerna inte bara beskrivs av sina egna tankar och handlingar utan också av andra syn på deras handlingar.

Gentlemän och spelare

Nu har jag läst ännu en fantastiskt bra bok av Joanne Harris; Gentlemän och spelare. Det är hennes allra senaste bok och den utspelar sig på den anrika pojkskolan St Oswalds. Där finns ett antal gamla lärare, t ex Roy Straitley, som har varit på skolan i evigheter. Det här året kommer också ett antal nya lärare till skolan och en av dessa har ett dolt motiv med att komma dit, nämligen hämnd; hämnd för något som hände på skolan för många år sedan. Men hämnden måste vara smart upplagd för att slå så hårt som möjligt och för att de berörda ska förstå vem som hämnas.

Jag blev nästan genast fast i den här boken. Den var intressant upplagd- som ett schackspel- med vissa kapitel, markerade med vit schackpjäs, som handlade om läraren Straitley och vissa kapitel, markerade med svart schackpjäs, som handlade om den mystiska hämnaren. Vissa kapitel handlade också om denna mystiska persons barndom och om vad som ledde fram till händelsen som denna person är ute efter att hämnas. Romanen är mycket väl disponerad; det avslöjas hela tiden precis lagom mycket för att man ska hålla nyfikenheten vid liv.

Trots detta så gissade jag mig till vem den mystiska personen är redan efter cirka fyrtio sidor. Det gjorde dock inte så mycket; jag ville naturlgitvis läsa vidare och se om jag hade rätt. Som vanligt i Harris böcker är språket väldigt bra. Det är enkelt, fast ändå mycket skickligt formulerat. Den här boken var spännande och intressant och jag blir bara mer och mer imponerad av Joanne Harris som författare.

The secret diary of Adrian Mole aged 13 and 3/4

Jag har faktiskt läst The secret diary of Adrian Mole aged 13 and 3/4 av Sue Townsend för länge sedan när jag gick i gymnasiet. Nu läste jag den för en gruppuppgift i skolan. Jag mindes dock inte särskilt mycket av den från när jag läste den tidigare, utom vissa delar som tydligen gjort intryck.

Boken handlar om Adrian Mole, och sträcker sig från det att han är 13 år och 3/4 fram till dess att han är drygt 15. Han är på samma gång en helt vanlig tonåring och en ganska ovanlig tonåring. Han är rätt självisk, men samtidigt är han väldigt hjälpsam mot andra. Hans mamma har ett förhållande med grannen, med vilken hon senare lämnar familjen. Adrian får då mer eller mindre ta hand om sin pappa som dessutom blir arbetslös. Adrian skaffar också en flickvän, Pandora. För att få bättre betyg hjälper han också en gammal otrevlig man att städa och diverse andra saker.

Den här boken, som förstås är skriven i dagboksform, är väldigt lättläst och det tar inte lång tid att läsa den. Den är dock ganska ytlig och mer av en rapport om olika händelser och väldigt sällan några känslor. Det tycker jag gör att den känns ganska tråkig. Man får ingen känsla av att dagboken är autentisk. Jag har därför svårt för att identifiera mig med och engagera mig i karaktärernas liv.

Tanken med boken är att den ska vara rolig, men jag tycker inte att den är särskilt kul. Visst skrattade jag till på ett par ställen, men mest känns det som ett ansträngt försök till att vara rolig. Dock vill jag minnas att jag tyckte att den här boken var riktigt bra när jag läste den som tonåring. Jag har ju dessutom läst alla de andra böckerna om Adrian Mole, så det borde vara ett tecken på att jag gillade den. Så det är förstås möjligt att det är min ålder (och kanske också läserfarenhet) som gör att jag inte tycker så mycket om den nu. Därför kan det mycket väl tänkas att det är en lämplig och uppskattad bok för tonåringar.

Blue

Blue av Sue Mayfield är ytterligare en engelsk ungdomsroman. Jag läste den dock inte för något specifikt skolarbete, utan hittade den bara på biblioteket när jag lånade böcker till en uppgift. Blue börjar med att en flicka, Anna, begår självmord. Sedan delas boken upp i tre trådar: Annass bästa vän Melanie berättar vad som har hänt tidigare och hennes mamma och pappa läser i hennes dagbok, och på så vis får man också reda på Annas tankar och känslor om det som händer.

Ibland kunde den vara lite förvirrande med alla olika trådar, men inte så mycket att läsningen stördes av det. Det var också lite irriterande med alla upprepningar. Man fick ta del av vissa saker genom Melanie, men sedan upprepades samma sak i Annas dagboksanteckningar. Detta hade kunnat vara intressant om man bara hade fått ta del av Annas tankar, känslor o s v om detta, men så var det oftast inte.

Den här boken var mycket enkel att läsa. Språket var enkelt och de korta kapitlen bidrog till känslan av att den var enkel. Handlingen var också ganska engagerande. Temat i boken är vänskap. Den handlar också en hel del om mobbing. Detta är naturligtvis viktiga ämnen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att använda boken i skolan just för att ta upp sådana saker. Den var dock väldigt flickaktig, så jag har svårt att tänka mig att den skulle kunna engagera en hel klass.

Homecoming

Homecoming av Cynthia Voigt är ytterligare en ungdomsroman på engelska som jag läst på grund av ett skolarbete. Valet av bok var dock fritt. Romanen handlar om fyra barn som blir övergivna av sin mamma på en parkeringsplats utanför ett köpcenter. De var på väg till en släkting och den äldsta systern Dicey föreslår att de ska gå dit. På kartan ser det inte så långt ut, men det är det. De har inte särskilt mycket pengar och det är svårt för dem att klara sig. Och när de väl kommer fram till sitt mål visar det sig att resan inte är slut.

Språket i boken var ganska enkelt och den var som en äventyrsroman. Därför tror jag att detta är en roman som kan intressera ungdomar. Dock tror jag inte att jag kommer att använda den i min undervisning, utom möjligen för att exemplifiera saker i det amerikanska samhället. Själv hade jag bitvis lite svårt att engagera mig i handlingen.

Karaktärerna var inte heller särskilt intressanta, med undantag för några mindre viktiga karaktärer som jag gärna skulle ha velat veta mer om. Till exmpel mamman- varför övergav hon sina barn? Vad var det som ledde fram till att hon hamnade där hon gjorde? Varför blev det som det blev? Även mormodern och den yngre systern Maybeth, som inte talar annat än i den närmaste familjen är intressanta karaktärer. Det är dock möjligt att man får veta mer om dem i senare i serien.

Boken är nämligen ett bra exempel på amerikanska värderingar. Barnen är visserligen fattiga, men de har sin stolthet och vägrar söka hjälp hos socialtjänsten och vägrar ta emot välgörenhet. Dicey är mycket företagsam och istället för att tigga eller stjäla pengar lyckas hon hitta olika arbeten för att tjäna lite pengar, t ex att bära folks matvarukassar i shoppingcenter. När de kommer fram till släktingen skaffar hon också ett arbete. Hon köper utrustning för att putsa fönster och skaffar sig snabbt en kundkrets bland affärsinnehavarna i området.

Detta är som nämnts den första boken i en serie. Jag vet inte om jag är intresserad av att läsa fler böcker, men om jag gör det så är det förmodligen bara för att få bekräftat att huvudpersonen Dicey kommer att lyckas i livet och bli rik och lycklig.

Saknad- Jennie 3 år

Det var egentligen meningen att jag skulle ha läst Saknad- Jennie 3 år av Caroline B. Cooney på engelska för en uppgift i skolan, men eftersom jag inte lyckades få tag på den på engelska (på grund av att en person inte lämnat tillbaka boken i tid på biblioteket- finns det någon mer irriterande?) så fick det bli på svenska.

Den handlar om femtonåriga Janie som en dag får syn på en bild på ett saknat barn på baksidan av ett möjlkpaket. Barnet på bilden försvann från ett köpcenter i New Yersey när hon var 3 år gammal. Janie känner igen barnet och inser att det är hon själv. Men kan hennes föräldrar verkligen ha kidnappat henne? Det hela verkar så otroligt, men Janie kan inte släppa tankarna på detta. Som en bihandling finns också kärlekshistorien mellan Janie och grannpojken Reeve.

Eftersom detta är en ungdomsroman är den väldigt lättläst och det var inga problem att läsa ut den på en dag. Meningarna är korta och språket relativt enkelt. Översättningen kunde dock ha varit bättre. Den var intressant och fångade i alla fal mitt intresse med en gång. Kanske för att jag kan känna igen mig lite i den genom att jag som barn ibland önskade att det skulle visa sig att mina föräldrar egentligen inte var mina riktiga föräldrar. Jag tror också att det skulle gå bra att använda den här boken i skolan, både på svenska och engelska, för jag tror att de flesta tonåringar kan känna igen sig i den.

Var är Jane Eyre?

Var är Jane Ayre? av Jasper Fforde är den första boken om Torsdag Nesta. Hon bor i någon slags parallellvärld till vår. Året är 1985 och Krimkriget pågår fortfarande. Tidsresor förekommer, Wales är inte en del av Storbritannnien, utan är en folkrepublik, och dronter hålls som husdjur. Litteratur är betydligt viktigare i hennes värld än i vår och Torsdag Nesta arbetar som kriminalare vid litteraturroteln i London. Superskurken Acheron Hades stjäl ett orginalmanuskript av Dickens och snart dyker en av karaktärerna i boken upp död. Han har också blivit utplånad i alla senare utgåvor. Riktigt allvarligt bli det dock inte förrän Jane Ayre kidnappas. Torsdag Nesta blir då tvungen att själv bege sig in i romanen för att förhindra kaos.

Detta är en roman full med ordlekar och litterära anspelningar. Den påminner mig om Liftarens guide till galaxen, Terry Pratchetts böcker och Harry Potter. Lite drag av Monty Python finns det också, precis som det står på bokens baksida. jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och skrattade faktiskt högt ibland medan jag läste. Jag gillade Liftarens guide till galaxen, men jag tyckte ännu bättre om denna. Det tror jag beror på att litteratur är en sådan viktig del i den. Litteratur är en viktig del i mitt liv också.

Jag tycker också om när karaktärerna har namn med btydeleser som gör att man kan tolka in hur de är, t ex jack Schitt och Felix Tabularasa. Ett annat exempel på detta är superskurken Acheron Hades och hans bror Styx. Eftersom mytologi är ett stort intresse för mig uppskattar jag namn ur mytologin. Jag gillar också lite absurd humor som t ex följande citat: Han klappade på den stora boken som var prosaportalen och beraktade Mycrofts genmanipulerade bokmalar. De ägnade sig åt vila & återhämtning i sin guldfiskskål, de hade just smält ett skrovmål prepositioner, och fes gladeligen apostrofer och et-tecken, luft'n i rumm& va' full av d'om.

Dock hade jag lite svårt att komma in i den i början, men det kan ha berott på att jag hade fullt upp med att plugga till en grammatiktenta, så jag hade inte tid att läsa så mycket. Men när jag väl kom igång läste jag ut de 2/3 av boken som jag hade kvar på en dag. Den var relativt lättläst och språket är enkelt. Jag kan dock tänka mig att den inte är särskilt intressant om man inte har läst eller känner till handlingen i de romaner som det handlar om. Det krävs förstås också att man uppskattar den här typen av humoristisk och fantasifull litteratur för att man ska gilla den här romanen.

Själv kommer jag dock med all säkerhet att läsa också de andra böckerna i serien. Jasper Fforde har skrivit åtminstone fyra böcker till om littkrimmaren Torsdag Nesta, men jag tror att detta är den enda som har utkommit på svenska än så länge. Det spelar dock ingen roll för mig, eftersom jag ändå hade tänkt att läsa resterande böcker på engelska. Det var inga större fel på översättningen men jag tror att detta, likt Harry Potter-böckerna, är en bok som gör sig bäst på originalspråk.