Junk

Junk av Melvin Burgess är ännu en engelsk ungdomsroman som jag har läst inför en skoluppgift. Den handlar om Tar och Gemma, som fjorton år gamla rymmer hemifrån. De hamnar i storstaden Bristol, där de snart finner vänner bland husockupanterna. Snart blir de också vänner med Lily och Rob, som bara är ett par år äldre än de själva. Lily och Rob använder heroin och Gemma och Tar börjar också använda det. I början är allt bra, men sedan börjar allting gå utför.

Boken spänner sig över en ganska lång tid- från det att Gemma och Tar är fjorton tills de är nitton. Under dessa år sjunker de djupare och djupare in i missbruket. Melvin Burgess skildrar detta på ett mycket realistiskt sätt. Han använder sig också av ett ganska annorlunda sätt att berätta Gemma och Tars historia. Även om de är huvudpersoner i boken så låter han också åtta av de andra karaktärerna komma till tals i sina egna kapitel. Det gör att man får flera sidor på historien, som då blir mer nyanserad.

Detta är en väldigt gripande historia. I början hade jag lite svårt att komma in i den, men när jag väl gjorde det ville jag läsa vidare för att se hur det skulle gå för Tar och Gemma. Jag tycker att slutet var bra; det var hoppfullt, men realistiskt. Jag tycker att det var ett bra grepp att dela upp kapitlen mellan karaktärena, för att göra historien mer nyanserad. Men jag tycker nog att det var lite för många karaktärer som fick komma till tals. Det kunde ibland bli lite svårt att hålla reda på vem som hade ordet i just det kapitlet.

Språket var inte heller särskilt bra. Jag ogillar när författare använder ihopdragna former och det var ibland svårt att hänga med. Det var också ganska mycket slang i boken, vilket kan vara svårt när man läser på engelska. Mest var det slang som gäller drogvärlden och det är nog inte ett vokabulär som alla behärskar. Bokens titel, Junk, är t ex slang för heroin. Men trots detta tror jag att det finns möjlighet att använda boken i undervisning. Inte minst för att diskutera, men också för att göra karaktärsanalyser, vilket blir extra intressant när karaktärerna inte bara beskrivs av sina egna tankar och handlingar utan också av andra syn på deras handlingar.

Gentlemän och spelare

Nu har jag läst ännu en fantastiskt bra bok av Joanne Harris; Gentlemän och spelare. Det är hennes allra senaste bok och den utspelar sig på den anrika pojkskolan St Oswalds. Där finns ett antal gamla lärare, t ex Roy Straitley, som har varit på skolan i evigheter. Det här året kommer också ett antal nya lärare till skolan och en av dessa har ett dolt motiv med att komma dit, nämligen hämnd; hämnd för något som hände på skolan för många år sedan. Men hämnden måste vara smart upplagd för att slå så hårt som möjligt och för att de berörda ska förstå vem som hämnas.

Jag blev nästan genast fast i den här boken. Den var intressant upplagd- som ett schackspel- med vissa kapitel, markerade med vit schackpjäs, som handlade om läraren Straitley och vissa kapitel, markerade med svart schackpjäs, som handlade om den mystiska hämnaren. Vissa kapitel handlade också om denna mystiska persons barndom och om vad som ledde fram till händelsen som denna person är ute efter att hämnas. Romanen är mycket väl disponerad; det avslöjas hela tiden precis lagom mycket för att man ska hålla nyfikenheten vid liv.

Trots detta så gissade jag mig till vem den mystiska personen är redan efter cirka fyrtio sidor. Det gjorde dock inte så mycket; jag ville naturlgitvis läsa vidare och se om jag hade rätt. Som vanligt i Harris böcker är språket väldigt bra. Det är enkelt, fast ändå mycket skickligt formulerat. Den här boken var spännande och intressant och jag blir bara mer och mer imponerad av Joanne Harris som författare.

The secret diary of Adrian Mole aged 13 and 3/4

Jag har faktiskt läst The secret diary of Adrian Mole aged 13 and 3/4 av Sue Townsend för länge sedan när jag gick i gymnasiet. Nu läste jag den för en gruppuppgift i skolan. Jag mindes dock inte särskilt mycket av den från när jag läste den tidigare, utom vissa delar som tydligen gjort intryck.

Boken handlar om Adrian Mole, och sträcker sig från det att han är 13 år och 3/4 fram till dess att han är drygt 15. Han är på samma gång en helt vanlig tonåring och en ganska ovanlig tonåring. Han är rätt självisk, men samtidigt är han väldigt hjälpsam mot andra. Hans mamma har ett förhållande med grannen, med vilken hon senare lämnar familjen. Adrian får då mer eller mindre ta hand om sin pappa som dessutom blir arbetslös. Adrian skaffar också en flickvän, Pandora. För att få bättre betyg hjälper han också en gammal otrevlig man att städa och diverse andra saker.

Den här boken, som förstås är skriven i dagboksform, är väldigt lättläst och det tar inte lång tid att läsa den. Den är dock ganska ytlig och mer av en rapport om olika händelser och väldigt sällan några känslor. Det tycker jag gör att den känns ganska tråkig. Man får ingen känsla av att dagboken är autentisk. Jag har därför svårt för att identifiera mig med och engagera mig i karaktärernas liv.

Tanken med boken är att den ska vara rolig, men jag tycker inte att den är särskilt kul. Visst skrattade jag till på ett par ställen, men mest känns det som ett ansträngt försök till att vara rolig. Dock vill jag minnas att jag tyckte att den här boken var riktigt bra när jag läste den som tonåring. Jag har ju dessutom läst alla de andra böckerna om Adrian Mole, så det borde vara ett tecken på att jag gillade den. Så det är förstås möjligt att det är min ålder (och kanske också läserfarenhet) som gör att jag inte tycker så mycket om den nu. Därför kan det mycket väl tänkas att det är en lämplig och uppskattad bok för tonåringar.

Blue

Blue av Sue Mayfield är ytterligare en engelsk ungdomsroman. Jag läste den dock inte för något specifikt skolarbete, utan hittade den bara på biblioteket när jag lånade böcker till en uppgift. Blue börjar med att en flicka, Anna, begår självmord. Sedan delas boken upp i tre trådar: Annass bästa vän Melanie berättar vad som har hänt tidigare och hennes mamma och pappa läser i hennes dagbok, och på så vis får man också reda på Annas tankar och känslor om det som händer.

Ibland kunde den vara lite förvirrande med alla olika trådar, men inte så mycket att läsningen stördes av det. Det var också lite irriterande med alla upprepningar. Man fick ta del av vissa saker genom Melanie, men sedan upprepades samma sak i Annas dagboksanteckningar. Detta hade kunnat vara intressant om man bara hade fått ta del av Annas tankar, känslor o s v om detta, men så var det oftast inte.

Den här boken var mycket enkel att läsa. Språket var enkelt och de korta kapitlen bidrog till känslan av att den var enkel. Handlingen var också ganska engagerande. Temat i boken är vänskap. Den handlar också en hel del om mobbing. Detta är naturligtvis viktiga ämnen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att använda boken i skolan just för att ta upp sådana saker. Den var dock väldigt flickaktig, så jag har svårt att tänka mig att den skulle kunna engagera en hel klass.

Homecoming

Homecoming av Cynthia Voigt är ytterligare en ungdomsroman på engelska som jag läst på grund av ett skolarbete. Valet av bok var dock fritt. Romanen handlar om fyra barn som blir övergivna av sin mamma på en parkeringsplats utanför ett köpcenter. De var på väg till en släkting och den äldsta systern Dicey föreslår att de ska gå dit. På kartan ser det inte så långt ut, men det är det. De har inte särskilt mycket pengar och det är svårt för dem att klara sig. Och när de väl kommer fram till sitt mål visar det sig att resan inte är slut.

Språket i boken var ganska enkelt och den var som en äventyrsroman. Därför tror jag att detta är en roman som kan intressera ungdomar. Dock tror jag inte att jag kommer att använda den i min undervisning, utom möjligen för att exemplifiera saker i det amerikanska samhället. Själv hade jag bitvis lite svårt att engagera mig i handlingen.

Karaktärerna var inte heller särskilt intressanta, med undantag för några mindre viktiga karaktärer som jag gärna skulle ha velat veta mer om. Till exmpel mamman- varför övergav hon sina barn? Vad var det som ledde fram till att hon hamnade där hon gjorde? Varför blev det som det blev? Även mormodern och den yngre systern Maybeth, som inte talar annat än i den närmaste familjen är intressanta karaktärer. Det är dock möjligt att man får veta mer om dem i senare i serien.

Boken är nämligen ett bra exempel på amerikanska värderingar. Barnen är visserligen fattiga, men de har sin stolthet och vägrar söka hjälp hos socialtjänsten och vägrar ta emot välgörenhet. Dicey är mycket företagsam och istället för att tigga eller stjäla pengar lyckas hon hitta olika arbeten för att tjäna lite pengar, t ex att bära folks matvarukassar i shoppingcenter. När de kommer fram till släktingen skaffar hon också ett arbete. Hon köper utrustning för att putsa fönster och skaffar sig snabbt en kundkrets bland affärsinnehavarna i området.

Detta är som nämnts den första boken i en serie. Jag vet inte om jag är intresserad av att läsa fler böcker, men om jag gör det så är det förmodligen bara för att få bekräftat att huvudpersonen Dicey kommer att lyckas i livet och bli rik och lycklig.

Saknad- Jennie 3 år

Det var egentligen meningen att jag skulle ha läst Saknad- Jennie 3 år av Caroline B. Cooney på engelska för en uppgift i skolan, men eftersom jag inte lyckades få tag på den på engelska (på grund av att en person inte lämnat tillbaka boken i tid på biblioteket- finns det någon mer irriterande?) så fick det bli på svenska.

Den handlar om femtonåriga Janie som en dag får syn på en bild på ett saknat barn på baksidan av ett möjlkpaket. Barnet på bilden försvann från ett köpcenter i New Yersey när hon var 3 år gammal. Janie känner igen barnet och inser att det är hon själv. Men kan hennes föräldrar verkligen ha kidnappat henne? Det hela verkar så otroligt, men Janie kan inte släppa tankarna på detta. Som en bihandling finns också kärlekshistorien mellan Janie och grannpojken Reeve.

Eftersom detta är en ungdomsroman är den väldigt lättläst och det var inga problem att läsa ut den på en dag. Meningarna är korta och språket relativt enkelt. Översättningen kunde dock ha varit bättre. Den var intressant och fångade i alla fal mitt intresse med en gång. Kanske för att jag kan känna igen mig lite i den genom att jag som barn ibland önskade att det skulle visa sig att mina föräldrar egentligen inte var mina riktiga föräldrar. Jag tror också att det skulle gå bra att använda den här boken i skolan, både på svenska och engelska, för jag tror att de flesta tonåringar kan känna igen sig i den.

Var är Jane Eyre?

Var är Jane Ayre? av Jasper Fforde är den första boken om Torsdag Nesta. Hon bor i någon slags parallellvärld till vår. Året är 1985 och Krimkriget pågår fortfarande. Tidsresor förekommer, Wales är inte en del av Storbritannnien, utan är en folkrepublik, och dronter hålls som husdjur. Litteratur är betydligt viktigare i hennes värld än i vår och Torsdag Nesta arbetar som kriminalare vid litteraturroteln i London. Superskurken Acheron Hades stjäl ett orginalmanuskript av Dickens och snart dyker en av karaktärerna i boken upp död. Han har också blivit utplånad i alla senare utgåvor. Riktigt allvarligt bli det dock inte förrän Jane Ayre kidnappas. Torsdag Nesta blir då tvungen att själv bege sig in i romanen för att förhindra kaos.

Detta är en roman full med ordlekar och litterära anspelningar. Den påminner mig om Liftarens guide till galaxen, Terry Pratchetts böcker och Harry Potter. Lite drag av Monty Python finns det också, precis som det står på bokens baksida. jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och skrattade faktiskt högt ibland medan jag läste. Jag gillade Liftarens guide till galaxen, men jag tyckte ännu bättre om denna. Det tror jag beror på att litteratur är en sådan viktig del i den. Litteratur är en viktig del i mitt liv också.

Jag tycker också om när karaktärerna har namn med btydeleser som gör att man kan tolka in hur de är, t ex jack Schitt och Felix Tabularasa. Ett annat exempel på detta är superskurken Acheron Hades och hans bror Styx. Eftersom mytologi är ett stort intresse för mig uppskattar jag namn ur mytologin. Jag gillar också lite absurd humor som t ex följande citat: Han klappade på den stora boken som var prosaportalen och beraktade Mycrofts genmanipulerade bokmalar. De ägnade sig åt vila & återhämtning i sin guldfiskskål, de hade just smält ett skrovmål prepositioner, och fes gladeligen apostrofer och et-tecken, luft'n i rumm& va' full av d'om.

Dock hade jag lite svårt att komma in i den i början, men det kan ha berott på att jag hade fullt upp med att plugga till en grammatiktenta, så jag hade inte tid att läsa så mycket. Men när jag väl kom igång läste jag ut de 2/3 av boken som jag hade kvar på en dag. Den var relativt lättläst och språket är enkelt. Jag kan dock tänka mig att den inte är särskilt intressant om man inte har läst eller känner till handlingen i de romaner som det handlar om. Det krävs förstås också att man uppskattar den här typen av humoristisk och fantasifull litteratur för att man ska gilla den här romanen.

Själv kommer jag dock med all säkerhet att läsa också de andra böckerna i serien. Jasper Fforde har skrivit åtminstone fyra böcker till om littkrimmaren Torsdag Nesta, men jag tror att detta är den enda som har utkommit på svenska än så länge. Det spelar dock ingen roll för mig, eftersom jag ändå hade tänkt att läsa resterande böcker på engelska. Det var inga större fel på översättningen men jag tror att detta, likt Harry Potter-böckerna, är en bok som gör sig bäst på originalspråk.

For Mike

Ungdomsromanen For Mike av Shelley Sykes handlar om Jeff, vars bästa vän Mike har varit försvunnen i tre veckor. Jeff börjar då drömma mycket verkliga drömmar där han möter Mike, som försöker be Jeff om hjälp. Jeff vågar inte berätta för någon om sina drömmar, förutom för sin barndomsvän Berry. Hon försöker hjälpa Jeff att tolka drömmarna och ta reda på vad som har hänt Mike.

Detta var en vädligt spännande ungdomsroman som gick väldigt fort och lätt att läsa. Det händer ständig nya saker som för handlingen framåt och man vill verkligen veta vad som har hänt Mike. Språket var enkelt, kapitlen korta och den är relativt lättläst, vilket talar för att den skulle gå bra att använda i skolan. Den är också tilltalande för både pojkar och flickor, tror jag.

Det enda som jag egentligen har emot romanen är den religiösa präktigheten. Jeff är visserligen inte religiös, i alla fall inte i början av romanen, men han är ganska präktig ändå. Men religiositeten i Mikes hem, där Jeff vistas en del för att vara ersättande storebror för Mikes syskon, är på gränsen till äcklig. Eftersom romanen är amerikansk är det inte förvånande, eftersom folk i allmänhet är mer religiösa där, men det känns lite främmande för en svensk, och dessutom ateist, som jag.

Jag tyckte dock att på det stora hela var detta en väldigt bra roman och jag är inte främmande för tanken att använda den i mitt framtida yrke.

The present takers

The present takers av Aidan Chambers är en engelsk ungdomsroman. Jag valde att läsa den på grund av att jag behöver läsa en del engelska ungdomsromaner för en uppgift i engelska på universitetet.

The present takers handlar om Lucy Hall, som i skolan blir trakasserad av klasskamraten Melanie och hennes två vänner. De retar och hotar henne för att få presenter och pengar. Och det är inte bara Lucy de har gett sig på heller. Lucy vågar inte säga något till sina föräldrar eller till läraren. Hon finner dock en oväntad vän i den ovårdade Angus och tillsammans kommer de på en plan för att få Melanie och hennes vänner att sluta upp med mobbingen.

Eftersom denna bok egentligen vänder sig till yngre ungdomar, ca 10-13 år, än jag kommer att arbeta med i framtiden så har jag valt att inte använda den till någon skoluppgift och jag kommer knappast att använda den i skolan heller. Den var dock väldigt lättläst, förmodligen just för att den vänder sig till lite yngre ungdomar. Det var dock en del medvetna stavfel, som gav karaktär åt romanen, men som kanske gör den svårläst för någon som inte är så van att läsa på engelska.

Romanen var ganska kort och handlingen gjorde att man hela tiden ville fortsätta att läsa för att få veta hur det skulle gå för Lucy och Angus och hur de skulle få Melanie att sluta mobba. Jag har tidigare läst en del andra ungdomsromaner av Aidan Chambers, t ex Dansa på min grav och Tullbron och jag gillar hans sätt att skriva. Jag tyckte inte att denna bok var i klass med de andra jag har läst, men dock läsvärd om man är i de yngre tonåren.

Kärlek @ första träffen

Jane Moore har skrivit Kärlek @ första träffen, som är en romantisk komedi. Den handlar om Jessica, som är 34 år gammal och singel. På sin födelsedag får hon en internet date i present av en av sina vänner. Den första dejten är totalt misslyckad, men hon fortsätter ändå att gå ut med män hon fått kontakt med via kontaktförmedlingen på Internet i hopp om att träffa den rätte. Men när något vänder upp och ner på hennes liv inser hon att det finns andra värden i livet än de hon tidigare letat efter.

Som de flesta böcker i den här stilen är också den här ganska förutsägbar. Karaktärerna är rätt stereotypa och jag tyckte nog också att det var en aning för många karaktärer i denna. Det räcker med en kvinnlig bästa vän, en ovän och en bögkompis (även om jag skulle tycka att det vore skönt med en sådan här roman utan den obligatoriska bögkompisen). Jag tycker dock att Jane Moore skriver bättre än de flesta andra författare i denna genre, t ex Jane Greene som jag nyligen läste en bok av. Handlingen var lite annorlunda, även om den som sagt var förutsägbar, och det tyckte jag var lite uppfriskande.

Eftersom språket var enkelt, utan att vara för enkelt och handlingen förutsägbar, utan att vara för förutsägbar tyckte jag att denna bok erbjöd bra avkoppling. Den var både allvarlig och humoristisk. Jag har tidigare läst Mina ex av samma författare och även den upplevde jag vara över genomsnittet när det gäller den här typen av litteratur, så det är mycket troligt att jag kommer att läsa även annat av denna författare i framtiden.

The Great Gatsby

The Great Gatsby av F.Scott Fitzgerald hör till klassikerna. Eftersom många av de böcker som räknas till klassikerna är rätt tråkiga (det är väl knappt att man vågar säga/skriva det, men jag avskyr Jane Austens böcker). Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på The Great Gatsby, vilket gjorde att jag blev glatt överraskad. Den fångade mitt intresse redan från början och var bra ända till slutet.

Den handlar om Nick Carraway, som efter kriget flyttar till New York för att försöka göra sig en framtid som fondmäklare. Han hyr ett hus i det lilla kustsamhället West Egg, granne med Jay Gatsby, en förmögen, ensamstående ung man som ofta håller storslagna fester i sin trädgård under de varma sommarkvällarna. Gatsbys bakgrund är mystisk och gissningarna många. Nick blir bjuden till Gatsbys fester och snart börjar en djup vänskap uppstår mellan dem. Nick får veta vem den store Gatsby är och varför han valt att slå sig ner just i West Egg.

Mystiken som omger Gatsby är det som får en att vilja läsa vidare; man vill helt enkelt veta vem han är. När man får veta mer om honom och om hans anledning till att slå sig ner i West Egg och bli vän med Nick vill man veta hur det kommer att gå. Även när man mot slutet får en föraning om hur det kommer att gå genom att författaren skriver "So we drove on towards death through the cooling twilight" drivs man vidare i läsningen genom att man undrar vems död det gäller.

Det händer alltså ganska mycket på ganska få sidor, eftersom detta är en relativt kort roman. Jag valde att läsa den på engelska mest av en slump, men jag att glad att jag gjorde det. De flesta böcker gör sig naturligtvis bäst på originalspråket. Jag upplevde att den här romanen fångade tidsandan, tiden just efter andra världskriget, väldigt bra. Jag kan verkligen rekommendera den här romanen.

Den andra kvinnan

Titeln på den här chic lit-romanen av Jane Green antyder att den handlar om någons älskarinna, men det gör den inte. Det är i stället svärmor som avses med Den andra kvinnan. Den handlar om Ellie, som ska gifta sig med Dan. Först tycker hon att det är trevligt med hans stora och kärleksfulla familj eftersom hon själv inte har någon familj. Men snart visar det sig att Dans mamma är väldigt dominerande. Hon dyker upp när som helst och var som helst, och hon tar över bröllopsplanerna helt. Och det är bara början- när Ellie och Dan berättar att de dessutom väntar barn inser Ellie att hon bara sett en bråkdel av vad hennes svärmor kan ta sig till.

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på den här romanen, trots att jag läst andra böcker av Jane Green som jag tyckt rätt bra om. Dels berodde det nog på att jag nyss läst en roman i samma genre som jag inte tyckte var särskilt bra och dels på att jag inte egentligen var upplagd för att läsa en sån här roman (men hade inget annat att läsa). Men den översteg i alla fall mina låga förväntningar och visade sig vara ganska bra. Jag kom i alla fall in snabbt i handlingen och kände ett visst engagemang i huvudpersonernas liv. Även om jag inte helt kunde identifiera mig med Ellie så kände jag i alla fall igen en del av handlingen från andras liv. Det jag tycker var lite trist med romanen var att den var ganska ensidig; det handlade mest om Ellie och hennes tankar och inte så mycket om Dans.

Det mest irriterande med romanen var dock att den var skriven i presens, men med en massa inslag av förfluten tid. På vissa ställen användes också fel tempus, men om det är författaren eller översättaren som har gjort fel är förstås svårt att säga. Även om det dock inte alltid var felaktiga byten av tempus så tyckte jag i alla fall att det var irriterande och störande.

Byt liv med mig

Detta är en så kallad feel good-roman av Adele Parks. Den handlar om systrarna Eliza och Martha Evergreen. Men de är inte särskilt lika varandra. Martha lever det perfekta livet med sin man och två underbara barn i ett fint bostadsområde. Eliza bor i en liten etta tillsammans med sin pojkvän, som är musiker. Eliza avundas sin systers liv och gör slut med sin pojkvän för att hitta en lämpligare kandidat för äktenskap. Hon flyttar in till sin syster för att få del av deras familjegemenskap. Men Martha har just fått veta att hennes man tänker lämna henne. De båda systrarna går ut och träffar män, men nu är rollerna ombytta. Martha har ett fritt förhållanden med en snygg och sexig man, medan Eliza letar efter en respektabel äkta man. Men ingenting förändras egentligen bara för att de byter roller.

Jag tycker ärligt talat att denna bok var en besvikelse. Jag hade förstås inte väntat mig någon stor litterär upplevelse, men väl en stunds underhållning. Men i själva verket var den ganska tråkig. Jag hade läst nästan halva boken innan jag kände att jag kom in i den och kunde engagera mig något i huvudpersonernas liv. Men inte ens då var deras liv särskilt spännande. Den var dessutom mycket förutsägbar, till och med mer förutsägbar än vad andra böcker i den här genren brukar vara. Det är med andra ord inte sannolikt att jag kommer att läsa fler böcker av denna författare.

Systrar i jeans: Tredje sommaren

Systrar i jeans: Tredje sommaren är naturligtvis den tredje boken i Ann Brashares serie om de fyra vännerna Carmen, Bridget, Lena och Tibby och deras magiska, flygande jeans. Detta är "systrarnas" sista sommar tillsammans före college och just nu, när de är på väg att bli vuxna, behöver de jeansen som bäst.

Tibby känner ångest inför att bli vuxen och vågar inte satsa på kärleken, eftersom det skrämmer henne. Lena funderar på om hon ska satsa på sina konststudier, trots att hennes familj inte stöder henne i det. Carmen behöver all styrka hon kan få för att orka vara sällskapsdam till Lenas besvärliga farmor och hon mår dåligt över att hon låtsas vara någon hon inte är inför någon hon tycker mycket om. Bridget åker på fotbollsläger och när hon får höra vem som också ska vara ledare på lägret blir hon extra glad över att ha jeansen...

Också denna bok i serien var lättläst och underhållande. Jag tycker att detta är den bästa boken hittills eftersom denna går mer på djupet i flickornas tankar och känslor, även om den förstås ändå är ganska ytlig. Hittills är detta den sista boken i serien, men jag hoppas att det kommer åtminstone en till. Jag tror i och för sig att så är fallet, eftersom det första kapitlet i varje bok berättas av en av tjejerna och det finns ju fyra tjejer. Jag kommer i alla fall med ganska stor sannolikhet att läsa den fjärde boken också om/när den kommer.

Systrar i jeans. Andra sommaren

Systrar i jeans: andra sommaren av Ann Brashares är naturligtvis uppföljaren till Systrar i jeans. Också denna bok handlar om Carmen, Bridget, Lena och Tibby. Och också denna sommar kommer de att vara åtskilda och de skickar jeansen mellan varandra. Carmen blir kvar i stan och hennes mamma träffar en ny man. Carmen blir mycket upprörd när hon lånar De flygande jeansen. Bridget söker sanningen om sin mamma och åker till Alabama för att, under falskt namn, träffa sin mormor. Där träffar hon också sin barndomskamrat Billy. Lena är kvar i stan och inser att känslorna för Kostos inte har svalnat, trots att hon gjort slut med honom. Hon drabbas också av en stor överraskning. Tibby börjar på filmcollege och tvingas göra klart för sig vilka hennes verkliga vänner är.

Jag tycker att denna bok var betydligt bättre än den första boken. Det kan kanske ha något att göra med att jag hade sett filmen innan jag läste första boken. Men troligtvis beror det på att flickornas karaktärer nu är mer komplexa och föränderliga. Visserligen är de fortfarande ganska stereotypa, men det sker ändå en viss mognad. Den enda av karaktärerna som jag fortfarande inte riktigt förstår mig på är Bridget, medan jag är väldigt förtjust i Tibby.

Eftersom det är en ungdomsroman är den väldigt lättläst och jag läste ut den på en eftermiddag. Det är dock ingen nackdel; det är skönt ibland med något lättläst och lättsmält.

Systrar i jeans

Systrar i jeans av Ann Brashares är en ungdomsroman som främst vänder sig till flickor i yngre tonåren. Jag har sett filmen som bygger på denna första bok av tre (förmodligen så småningom fyra) böcker och tyckte att den var helt okej. Jag ville därför också läsa boken/böckerna för att jag antar att många av mina kommande elever har läst dem.

Boken handlar om vännerna Carmen, Bridget, Lena och Tibby. De ska skiljas åt över sommaren för första gången i deras liv: Carmen ska åka och hälsa på sin pappa i South Carolina, Bridget ska åka på fotbollsläger i Mexico, Lena ska hälsa på morföräldrarna i Grekland och Tibby är den enda som kommer att stanna kvar i stan. Carmen har köpt ett par jeans i en second hand-butik och det visar sig att de passar dem allihop, trots deras varierande kroppsformer. De drar slutsatsen att jeansen måste vara magiska, eller i alla fall väldigt speciella, och de bestämmer sig för att skicka jeansen mellan varandra under sommaren. Och mycket riktigt händer det dem en massa saker, både när de har jeansen och när de inte har dem. Dock inte alltid bara bra saker.

Den här boken var förstås väldigt förutsägbar, och inte bara för att jag redan sett filmen. Men jag tyckte ändå om den. Den var väldigt lätt att läsa och lätt att fastna för karaktärerna (utom Bridget, som jag av någon anledning inte gillar särskilt mycket). Den kanske inte hade så mycket att erbjuda mig som vuxen annat än en stunds avkoppling, men det är inte att förakta. Jag kommer att läsa också de andra två böckerna om systrarna i jeans; jag har redan lånat dem på biblioteket.

Mitt vågräta liv

Mitt vågräta liv av Chelsea Handler har undertiteln En oblyg rapport från sängkanten och det stämmer verkligen. Detta är en minst sagt oblyg samling berättelser från Chelsea Handlers eget sexliv. Chelsea älskar män- många män. Hon tror på att hoppa i säng med dem så fort som möjligt- varför slösa tid på att dejta och sedan upptäcka att det inte finns någon sexuell kemi? Hon bjuder generöst på intima och pinsamma ögonblick, allt berättat med en stor portion humor och självdistans.

Denna bok var underhållande och jag skrattade högt många gånger. Det finns många roliga och dråpliga historier om hur hon smyger ut halvnaken från en killes hem bara för att hans penis inte är större än en konserverad prinskorv och när hon tar med sig sin bögkompis hem som kavaljer på sin systers bröllop (och sedan hämnas genom att spela bitter hustru vid hans klassträff från high school).

Men samtidigt känner jag mig en aning oroad och bekymrad. Jag är inte pryd eller tycker att sex är omoraliskt och fel, men jag tycker ändå att denna bok glorifierar tillfälliga sexuella förbindelser (ofta i samband med sprit och droger), utan att också ta upp riskerna med det. I boken antyds på vissa ställen att Chelsea Handler inte alltid mår bra av sitt i mångt och mycket självdestruktiva beteende, men det skojas bort ganska omgående.

Det är visserligen en trend i samhället just nu att framställa kvinnors sexuella äventyr i en positiv dager (t ex i TV-serier som Sex and the city) och denna bok följer med i den trenden. Kvinnlig sexuell frigörelse är förstås någonting bra, men det finns en viss risk att den påverkar unga kvinnor att bete sig på ett självdestruktivt sätt.

Hur som helst så var denna bok roande att läsa och den var också väldigt lättläst. Chelsea Handler är skådespelerska och stå upp-komiker och detta var hennes debutroman. Om hon skriver någon fler bok kommer jag förmodligen att läsa den, men jag vill inte påstå att jag kommer att aktivt hålla utkik efter någon ny roman av denna författarinna.

Rebecca

Rebecca av Daphne de Maurier är skriven 1938, men trots detta är den mycket läsvärd även idag. Den handlar om en ung, blyg och naiv kvinna som arbetar som sällskapsdam åt en otrevlig gammal tant, mrs Bates (som får mig att tänka på en annan otrvlig mrs Bates). På en resa träffar hon den äldre änklingen Maxim de Winter och han friar till henne. Som den nya mrs de Winter följer hon med honom hem till slottet Manderley. Hon blir inte särskilt väl mottagen av hushållerskan mrs Danvers, som gör sitt bästa för att ställa till problem. Det är svårt för henne att mäta sig med den vackra och färgstarka Rebecca, som var den första mrs de Winter. Men den stora frågan är vad som egentligen hände när Rebecca dog...

Jag skulle vilja påstå att detta är något mitt emellan en Harlequinroman och en deckare. Det finns både romantik och spänning. Tyvärr har jag av någon outgrundlig anledning redan läst en bok som heter Rebeccas hemlighet av Sally Beauman. Den bygger på denna roman och det gjorde att det som egentligen skulle ha varit spännande och överrraskande inte blev det för mig. Båda böckerna var dock läsvärda, fast då i omvänd ordning. Så vitt jag kan förstå finns det många andra romaner som bygger på just denna roman, som också filmatiserats.

Läsupplevelsen hade förmodligen blivit större om jag inte hade läst Rebeccas hemlighet innan, men jag tyckte ändå att Rebecca var bra och läsvärd. Den var väldigt lättläst och det hände saker hela tiden. Att den är så gammal märks inte alls (förutom då att den utspelar sig i förfluten tid). Den är som sagt läsvärd, men kommer förmodligen inte att bli någon roman som jag läser om flera gånger (det är dock inte många som är så bra).

Pojke flicka

Ungdomsromanen Pojke flicka är skriven av Terence Blacker. Sam, Matthews kusin från Amerika är en otrevlig, långhårig typ som ställer till med problem för Matt och hans kompisar. För att få vara med i gänget efter att ha fått dem portade från deras favoritställe måste Sam utföra ett uppdrag: under sin första vecka i den nya skolan ska han vara utklädd till tjej. Allt fungerar bra ända tills det hela går över styr.

Detta är ju inte precis någon ny historia och jag visste redan från början ganska exakt vad som skulle hända. Dock är det något ovanligt att det är en kille som klär ut sig till tjej; oftast är det tjejer som klär ut sig till killar, som i boken/TV-serien Döskallar och dönickar och i filmer som She's the man och 80-tals- filmen En bland grabbarna. Men berättelsen blir ändå i stort sett densamma.

Det som var lite udda med den här boken var att det inte finns någon berättare, utan alla inblandade berättar sin historia i kortare eller längre avsnitt. Och då menar jag verkligen alla inblandade; till och med en tant som bara bevittnar ett par oviktiga händelser och en kille som bara vill ställa till med bråk i början av boken får sina egna avsnitt där de redogör för sina tankar. Alla dessa avsnitt är skrivna i jag-form. Det skulle ha kunnat bli krångligt om inte varje avsnitt var så kort och om det inte så tydligt framgått i rubriken vem som är jaget, men det fungerar bra.

Medan jag läste den här romanen funderade jag lite på vad författaren egentligen ville få fram. Jag har en vag aning om att det på något vis handlade om könsroller och skillander mellan män och kvinnor, men jag tyckte inte att jämställdhetsperspektivet riktigt kom fram. Det finns ju dock ändå utrymme för att diskutera detta om jag någon gång väljer att använda boken i undervisningen (vilket i och för sig är tveksamt).

Det förekommer också en del kulturella skillnader på grund av att boken är brittisk, vilket kan göra att svenska ungdomar har svårt att identifiera sig med huvudpersonerna. T ex känns det lite osannolikt att trettonåriga pojkar idag inte vet vad mens och PMS är. Men boken var i alla fall lättläst och gav en stunds underhållning.

När kommer du tillbaka?

När kommer du tillbaka? är ungdomsroman skriven av Marika Kolterjahn. Den handlar om Johanna, som flyttar till sin farmor i en större stad för att gå estetisk linje på gymnasiet. Där blir hon vän med Magda, som är tyst, tillbakadragen och har en del problem med sig själv. Johanna vill hjälpa henne, men samtidigt är hon rädd för att Magda inte vill ha hennes hjälp och att hon kanske sviker Magda. Det handlar också om Johannas andra kompisar och om killen hon träffar.

Temat i romanen är vänskap och kärlek, t ex kärlek mellan föräldrar och barn. Språket i romanen var väldigt enkelt och det var ganska mycket dialog. Kapitlen var också väldigt korta. Det gjorde att den gick väldigt fort att läsa.

Trots att jag är vuxen kände jag igen mig i mycket av det romanen handlar om. Och jag kände inte bara igen mig genom minnen från min egen gymnasietid utan också genom upplevelser och erfarenheter som vuxen. Jag kan mycket väl tänka mig att rekommendera den här romanen till mina elever i framtiden.

Mörk vår & Jasminmannen

Unica Zürn är författaren till Mörk vår och Jasminmannen, två korta romaner som i svensk översättning är publicerade i samma bok. Mörk vår är en kortroman som handlar om en ung flickas sexuella uppvaknande. Jasminmannen är en skildring av depression, psykos och vistelser på olika mentalsjukhus. Gemensamt för de båda berättelserna är att lust är förknippat med smärta och kärlek är förknippat med utplåning.

Jag får uppfattningen av att Mörk vår delvis kan vara självbiografiskt, trots att jag till stor del tyckte att den inte kändes särskilt trovärdig. Jag tycker att det verkar lite konstigt att tolvåriga flickor pratar och tänker så mycket på sex som huvudpersonen och hennes kompisar i den här romanen gör. Speciellt med tanke på att den utspelar sig på 20-talet. Den sexualitet som skildras är ganska destruktiv och smärtsam. Den unga flickans sexuella uppvaknande involverar också en hund, vilket jag tycker är mycket obehagligt. Djursex är något som jag verkligen inte tycker om. Trots det tyckte jag att Mörk vår var riktigt bra. Den var välskriven och speciellt slutet tyckte jag om.

Jasminmannen är också mycket välskriven och jag tyckte att den var väldigt bra. Psykosskildringen känns väldigt trovärdig och det är nästan så att man själv känner sig lite psykotisk när man läser den. Det jag uppskattade allra mest var dock anagramdikterna. Anagram är ord och fraser som uppstår när man flyttar om bokstäverna i ett ord eller en fras. Ett exempel på en anagramdikt, bildad av frasen Kommer jag någonsin att träffa dig?:
Ja. For fångad i regnmätt stig. Ankom
din antites. 'Jag?' Frågan kom färgtom.
'Magikern!' Någon som jag träffat. Tid
man fått kom jagande i sfär, ring- tog
fatt! Såg fantom. Kom. I regn är jag din.

På baksidan av boken står om anagrammens hypnotiska dragningskraft, och den kände jag verkligen av. Jag fick genast lust att sätta mig ner och skriva anagramdikter. Här är det också på sin plats att berömma översättaren Helena Eriksson, som gjort ett mycket bra jobb. Speciellt då med anagramdikterna som inte kan ha varit lätta att översätta. I slutet av boken finns ett avsnitt där översättaren skriver om sitt arbete med översättningen av anagramdikterna och det var mycket intressant läsning.

Båda de här romanerna var väldigt mörka, dystra och lite skrämmande. Just därför tyckte jag om dem. Språket var också väldigt bra och det distanserade sättet att skriva passar utmärkt för sådana här berättelser.

Trollbunden

Eftersom jag kände för att läsa något lättsamt valde jag Trollbunden av Jane Green. Den handlar om Alice, som är gift med Joe. Joe är snygg, framgångsrik och charmig. Och notoriskt otrogen. Det är naturligtvis inte lätt att vara gift med Joe och Alice känner att hon inte räcker till trots att hon gör allt för att vara den perfekta hustrun. Men hon har ända sedan hon var liten varit som trollbunden av honom så att bryta upp verkar helt omöjligt. När de flyttar till New York ser hon det som en nystart och när de hittar ett drömhus på landet är Alice lycklig. Men det visar sig snart att Joe har lika svårt att vara trogen på den här sidan om Atlanten.

Detta är ren och skär chic lit och som sådan så erbjuder den en stunds lättsam avkoppling. Karaktärerna är förstås stereotypa och handlingen förutsägbar, men det är ju på sätt och vis charmen med denna typ av litteratur.

Dock tycker jag inte att den här romanen hör till de bästa inom genren. Främst tyckte jag att den saknade tempo och action. Eftersom otrohet är något jag tycker mycket, mycket illa om så skulle jag ha velat att Alice hade haft lite mer skinn på näsan och konfronterat sin man långt tidigare än vad hon gör. Och när hon väl gör det så gör hon det på ett ganska mesigt sätt (fast kanske mer verklighetstroget?).

Alice var alldeles för präktig för att jag skulle kunna känna något verklig gemenskap. Visserligen drömmer också jag om ett hus på landet och hunddressyr är ett intresse jag har. Men med Alice blir det på tok för mycket präktighet när hon börjar renovera det gamla huset (i en stil som jag föreställer mig vara shabby chic), gå med i trädgårdsföreningar och kakbytarträffar.

På det stora hela var romanen lite för slätstruken och intetsägande för att jag skulle bli riktigt förtjust i den. Men som lättläst och lättsam avkoppling när man inte orkar med något annat duger den.

Syster min

Jag har nu läst Syster min av Barbara Voors. Den handlar om Saskia, som kommer till Sverige med sin man och dotter för att städa upp i moderns hus efter hennes död. På vinden hittar hon några gamla dagböcker som hennes tvillingsyster Klara har skrivit. Klara försvann för tio år sedan i samband med mordet på hennes bästa väninna och dennas älskare. Allt tyder på att systern har begått självmord. Genom att läsa dagböckerna kan Saskia göra upp med sitt förflutna.

Jag hade ganska svårt att komma in i den här romanen. Jag tyckte att karaktärerna var ganska stereotypa och jag kände egentligen inte att jag hade något gemensamt med någon av dem. Därför var det också svårt att känna engagemang. Det blev dock lite bättre när jag kom längre in i romanen.

Klaras dagböcker var inte särskilt intressanta och framför allt kändes de inte särskilt autentiska. Jag menar, vem skriver ner hela dialoger i dagboken? De var också alldeles för detaljerade, precis som om den som skrev dem visste precis vad som skulle hända i framtiden.

Dessutom tyckte jag att författaren kunde ha valt att inte skriva ut vissa saker, som t ex namnet på Klaras psykolog, för att väcka läsarens nyfikenhet. Då hade det heller inte varit lika lätt att räkna ut vad som var hemligheten bakom Klaras försvinnande, som jag anade mig till mycket tidigt i romanen. Det hade varit kul att bli lite överraskad mot slutet, men så blev det inte. Dock kan jag tänka mig att en person som inte läser så mycket böcker och tittar på så mycket film som jag gör kan bli överraskad.

Jag väljer livet

Jag väljer livet av Sabine Dardenne är en självupplevd berättelse. När Sabine var tolv år blev hon kidnappad när hon var på väg till skolan. I 80 dagar hölls hon fången av pedofilen Marc Dutroux, som tidigare dödat fyra andra flickor. Sabine blir dock räddad ur källaren. Därefter följer Belgiens mest omfattande rättgång någonsin. För att bearbeta sina minnen, göra upp med offerrollen och gå vidare med sitt liv har hon skrivit den här boken.

När jag började läsa den här boken förväntade jag mig att få läsa en hemsk, men gripande och engagerande berättelse. Tyvärr infriades inte dessa förväntningar. Boken är ganska tunn, bara ca 190 sidor, och innehållsmässigt var den också väldigt tunn. Egentligen beskriver inte Sabine vad som hände henne, utan snarare vad hon såg. Det hus hon hölls fången i beskrivs ingående; vissa saker, (som t ex att väggarna i hennes cell är gula) upprepas flera gånger. Detta vore helt okej om hon också berättade vad hon upplevde, tänkte och kände. Lite av vad hon tänkte berättar hon i och för sig, till stor del genom de brev (som naturligtvis aldrig postades) som hon skrev till sin mamma under fångenskapen. I nämnda brev hade hon också beskrivit de övergrepp hon utsattes för. Detta var dock borttaget i boken.

Det är naturligtvis så att det var frunktansvärt otäcka saker som hon utsattes för och att hon kanske tycker att det är jobbigt att tänka på det. Men som läsare vill man gärna ha dessa detaljer för att lättare kunna sätta sig in i hennes situation. Jag berördes mer av hur hemskt det måste ha varit att sitta inspärrad i det lilla rummet i källaren än av övergreppen. Inte för att jag är en okänslig människa, men eftersom jag själv aldrig varit utsatt för övergrepp räcker min fantasi inte till för att fylla i luckorna. Därför skulle boken ha tjänat på utförligare beskrivningar av övergreppen, om än kanske vissa detaljer kunde ha uteslutits.

Boken var inte särskilt bra, men den var heller inte direkt dålig. Snarare lämnade den mig ganska oberörd, tyvärr. Jag har dock förståelse för att det säkert var jättejobbigt för Sabine Dardenne att skriva den här boken, vilket sannolikt är skälet till att vissa detaljer saknades. Jag hoppas innerligt att det hjälpte henne att bearbeta sina minnen och gå vidare med livet.

Bokcirkeln

Bokcirkeln av Elizabeth Noble handlar om fem kvinnor som bildar en bokcirkel. De är lika olika som böckerna de väljer. Clares största problem är barnlöshet, Harriet älskar inte sin man längre, medan Nicole älskar sin notoriskt otrogne man alldeles för mycket, Pollys unga dotter blir gravid och Susan har det jobbigt med sin gamla och sjuka mor. Vid möten varje månad pratar de inte bara om boken utan också om sina egna bekymmer och glädjeämnen. Mötena blir en sorts terapi för dem alla.

I början tyckte jag att den här romanen var alldeles för rörig. Det var alldeles för många olika personer och jag hade svårt att komma ihåg vem som var gift med vem och vem som var mamma till vilka ungar. Men efter ett tag fick jag lite bättre koll i alla fall. Det var också olika hur engagerad jag blev i de olika livshistorierna. Polly och hennes gravida dotter var enligt min mening de som det var intressantat att läsa om. Clare fick dock alldeles för lite utrymme i romanen för att man skulle kunna engagera sig i hennes livsöde.

Jag gillade upplägget av romanen, som är uppdelad i tolv avsnitt, från januari till december. Dessa avsnitt är uppdelade i kortare avsnitt som har titel efter den eller de personer som det handlar om. Detta gjorde det hela betydligt mer överskådligt. Det jag dock inte gillade var att författaren valde att inte sätta ut vem som sa replikerna i de (korta) avsnitt där de diskuterar böckerna. Det kanske inte är så väsentligt att veta vad fiktiva personer har för åsikter om olika böcker, men jag tror att det hade gjort karaktärerna mer personliga.

Detta var en underhållande och engagerande roman som gick väldigt lätt att läsa. Jag tycker definitivt att den var läsvärd. Det bästa med den var dock alla nya boktips, närmare bestämt tolv stycken. Varje bok som de läste presenterades med baksidestexten. Jag har bara läst en enda av de romaner som de läste i bokcirkeln, Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier, men de flesta av de andra böckerna verkade mycket intressanta. Så dem har jag skrivit upp på en lista för att läsa vid tillfälle. Bokcirkeln är författarens debutroman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa fler romaner av henne.

När blodsbanden brister

När blodsbanden brister av Hanna Svensson är en verklighetsbaserad bok. Den handlar om Hanna, som trodde att hon hade träffat mannan i sitt liv. Redan innan bröllopet visade det sig att han hade väldigt aggressiva sidor och ett onormalt kontrollbehov. Eftersom Hanna var gravid gav hon ändå äktenskapet en chans. Efter två års äktenskap lämnar Hanna sin man och hennes liv blir en mardröm. Sonen Lukas mår sämre och sämre efter att ha träffat sin pappa på egen hand och så småningom kan han sätta ord på vad som händer hemma hos pappan. I korthet kan man säga att boken handlar om Hannas kamp mot samhället för att skydda sitt barn.

Detta var en väldigt gripande och engagerande berättelse. Jag kunde knappt sluta läsa den trots att jag var både arg och upprörd. Jag var arg på mamman, som trots att hon själv utsatts för psykisk och fysisk misshandel av mannen, ändå envisas med att far och son skulle ha umgänge. Och när de första tecknen på att allt inte står rätt till kommer så ignorerar hon dem. Som t ex när Lukas frågar om han ska slicka henne och spruta på hennes tuttar så ...stoppade jag det jag nyss hade hört långt, långt inom mig själv. Låtsades som om ingenting hade hänt och dagen fortlöpte.

Arg och frustrerad blir man också av att läsa hur hon behandlas av de sociala myndigheterna och hur de alla blir manipulerade av hennes f d man (vilket jag verkligen har svårt att förstå, för vissa fakta som att han levt på socialbidrag i mer än tio år och att han inte har någon kontakt med sina tidigare barn, går ju inte att bortse ifrån). Man vill inte gärna tro att det man läser om hur hon behandlas av myndigheterna är sant, men ändå vet man att det är så.

Den här boken påminner väldigt mycket om både Gömda och Asyl av Liza Marklund samt Anhörig av Katerina Janouch, fast i mitt tycke är dock denna betydligt bättre skriven än tidigare nämnda böcker, även om det naturligtvis inte är något litterärt mästerverk. Här är det inte egentligen det litterära som är det viktiga; det är budskapet- svenska kvinnor och barn är rättslösa och utlämnade.

Svart nåd

Dennis Lehane är en av de mest kända thrillerförfattarna och jag har nu läst hans roman Svart nåd. Jag har tidigare läst två romaner av honom, Gone, baby gone och Patient 67. Denna roman har samma huvudperson som Gone, baby gone nämligen privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro och deras vän Bubba Rogowski.

Patrick Kenzie träffar Karen Nochols och utför ett uppdrag åt henne. Hon framstår då som en naiv och oskuldsfull tjej, skyddad från allt elände. Ett halvår senare begår hon självmord genom att kasta sig ut från ett höghus. Patrick Kenzie undrar vad som får en person att ändras så mycket på så kort tid och börjar försöka ta reda på orsaken. Och han finner att hennes död verkar vara konsekvensen av en rad tragiska händelser som någon iscensatt.

Karaktärerna i den här romanen var otroligt stereotypa och därtill också osympatiska. Inte ens huvudpersonerna framstår som särskilt trevliga. Dialogen var också ganska usel. Jag tror att tanken från författarens sida var att dialogen på många ställen skulle vara humoristisk och raljerande men det misslyckas han fullständigt med. Det är i mitt tycke enbart smaklöst att skämta om att döda andra människor, oavsett om de är på fel sida om lagen.

Förhållandet mellan Kenzie och Gennaro (de har i början av boken brutit med varandra men bestämmer sig för att jobba ihop och så småningom börjar de lappa ihop förhållandet) ska förmodligen framstå som vänskapligt kärleksfullt, men känns mest smaklöst. Jag tycker inte att det är ett dugg charmigt att hon ger honom fingret och han klappar till henne i bakhuvudet som ett skämt eller att hon kallar honom kuk och han kallar henne fitta.

Särskilt mycket spänning var det inte heller i den här romanen, mest var det fråga om våld. Det kändes som att läsa en dålig film, förmodligen en med Tarantino som regissör eller Steven Seagal i huvudrollen. Detta var en bok skriven av en man för män (eller kanske snarare töntiga testosteronstinna tonårspojkar, oavsett ålder).

Jag måste säga att det var en stor besvikelse. Den första roman av Dennis Lehane som jag läste var Patient 67 och den tyckte jag var jättebra, både spännande och överraskande. Sedan läste jag Gone, baby gone och den var också en besvikelse jämfört med Patient 67 men den var inte alls lika usel som den här boken. Jag vet dock inte i vilken ordning böckerna är utgivna; om Patient 67 är den senast utkomna kan det ju vara så att författaren förbättrat sitt skrivande med tiden. I så fall kan det tänkas att jag läser fler böcker av honom; annars får det nog vara.

Den misstänkte

Den misstänkte är Michael Robothams debutroman. Det är en deckarthriller som handlar om Joseph O'Loughlin. Han är psykolog, har en fru och dotter som han älskar och som älskar honom. Hans liv verkar vara perfekt. Men tillvaron ändras när när en ung kvinna mördas. Joseph kallas in för att göra en gärningsmannaprofil och han ger sig in i utredningen utan att berätta att han kände kvinnan tidigare. Under tiden som utredningen pågår behandlar han också en ung man som lider av svåra huvudsmärtor och våldsamma drömmar. Samtidigt börjar polisen misstänka Joseph för mordet på den unga kvinnan.

Handlingen i denna deckare var ganska förutsägbar, fast den överraskade faktiskt lite grann på slutet. På det stora hela kändes det som om jag läste en film. Men jag tycker ändå att denna deckare var något bättre än genomsnittet. Karaktärerna var inte fullt så sterepotypa som de brukar vara, åtminstone inte alla. Språkligt var den också lite bättre än vad det brukar vara. Författaren verkar ha hört talas om att man ska gestalta istället för att skriva rakt ut vad man menar (ex. skriva han kliade sig i huvudet istället för han såg fundersam ut). Ibland gick dock gestaltningen lite till överdrift och blev nästan roligt istället.

Det fanns också en hel del medveten humor i den här romanen. Exempelvis kan man knappast låta bli att skratta åt följande: Det är därför han ser ganska löjlig ut bakom ratten på en sportbil. Det är som att se Bill Gates på en skateboard eller George W Bush i Vita Huset. Det ser helt enkelt fel ut. Och det finns åtskilliga andra exempel på humor i romanen, fast kanske lite torr humor precis som brittisk humor ofta är.

Jag är ju personligen inte särskilt förtjust i deckare (för särskilt mycket thriller kunde jag inte se i den) , men denna bok fann jag i alla fall ett visst nöje av att läsa. Jag blev inte direkt uppslukad av handlingen och kände aldrig att jag ville fortsätta läsa när jag hade lagt den ifrån mig, men det var en stunds underhållning. Om man tycker om deckare rekommenderar jag verkligen att man läser den här och även om man inte gör det så är den läsvärd.

Penelopiaden

Penelopiaden av Margaret Atwood är en omdiktning av Odysséen med ett feministiskt perspektiv. Som man förstår av titeln så är det här Penelope, Odysseus väntande fru, som är huvudperson. Penelope befinner sig i Hades, dödsriket, och det är därifrån hon berättar sin historia.

Romanen är betydligt kortare än Odysséen, endast 164 sidor lång. Romanen är uppdelad i 29 sånger som innehåller allt från ballader till rättegångsprotokoll. Till formen påminner den väldigt mycket om en pjäs. När jag läste den kunde jag samtidigt se framför mig hur man skulle kunna sätta upp den på scenen. Kören, bestående av de tolv pigorna, bidrar naturligtvis till att romanen blir pjäsliknande.

Språkligt var denna roman en fröjd att läsa. Språket varierar mellan de olika texttyperna. Speciellt mycket tyckte jag om dikterna. Ett exempel ur en av dikterna, som jag beundrar dels för rimmen där de tre första verserna rimmar på varandra och den fjärde rimmar på sista ordet i strofen innan och dels för att den nästan är skriven på hexameter:
Så skål till kapten var än han gör sig ett namn,
hit och dit kastad på vida havets famn,
Där han långsamt skyndar mot hemmets hamn-
Odysseus ständigt vattenbegjuten!

Till de dödas rike for han vidare på färden,
Där han ville träffa folk från andevärlden,
Och då särskilt lyssna på Teiresias, en lärd en
Odysseus den förslagne suputen

Romanen var också väldigt humoristisk och jag skrattade högt flera gånger. Till exempel tyckte jag att det var kul att höra de olika historerna om Odysseus irrfärder som skiljer sig något från det man läst i Odysséen:
Rykten kom, med andra skepp. Odysseus och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odysseus hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odysseus hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, sa andra, och slagsmålet handlade om en obetald nota. Några av dem hade ätits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odysseus var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin- inte så svårt om ni frågar mig- men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatessermed sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Margaret Atwood, Oryx och Crake och Tjänstekvinnans berättelse. Jag tyckte om båda de böckerna så jag förväntade mig att den här också skulle vara bra. Men jag blev ändå överraskad av hur mycket jag gillade den. Detta är nog det bästa jag har läst på länge. Dock tror jag att man bör ha intresse för och goda kunskaper om grekisk mytologi för att kunna uppskatta den fullt ut. Penelopiaden är ett djärvt litterärt verk som jag verkligen rekommenderar.

Vredens tid

Vredens tid är den tredje boken i C.S Lewis trilogi. Den skiljer sig lite grann från de övriga genom att den utspelar sig på jorden och inte på någon främmande planet. Den är också betydligt längre än de båda övriga och formen skiljer sig också något. Denna bok är uppdelad i kapitel, som i sin tur är uppdelade i kortare numrerade stycken.

En annan skillnad är att det i den här boken är andra huvudpersoner, nämligen det äkta paret Jane och Mark. Mark får ett nytt jobb i en organisation som behärskas av en utomjordisk ondska. Jane börjar plötsligt drömma sanndrömmar och får kontakt med en organisation som kämpar mot ondskan i den organisation som hennes man arbetar inom. Huvudtemat i den här romanen är, precis som i de båda förra, kampen mellan gott och ont. Det intressanta med denna är dock att det poängteras att båda sidorna upplever att de står på den rätta sidan (precis som det är i verkligheten). Detta är något som ofta missas i fantasy och science fiction.

Jag gillar alla paralleller med mytologi som författaren gör. Detta har jag gillat med alla böckerna, men det kanske är mest i denna som mytologin får en viktig roll. Jag tyckte också att det var kul att en kvinna fick en så pass viktig roll i boken. I de tidigare böckerna har ju kvinnorna lyst med sin frånvaro. Men jag blev lite besviken när det visade sig att författarens kvinnosyn knappast blivit bättre. Som förklaring till att Jane och Mark inte är lyckliga i sitt äktenskap säger Ledaren (som för övrigt är Ransom från de tidigare böckerna): De skulle säga att ni inte misslyckats i er lydnad på grund av bristande kärlek utan att ni har mist kärleken därför att ni aldrig försökt lyda. Även i den här boken propagerar Ransom för att det finns grundläggande skillnader mellan män och kvinnor; att de aldrig kan vara jämlika i själen.

I Herrgården, dit Jane flyttar när hon går med på "den goda sidan", delar män och kvinnor på arbetet i köket. Men det uttalas upprepade gånger att män och kvinnor inte kan arbeta tillsammans på grund av könskillnader (de har olika sätt att kommunicera och män är oförmögna att utföra hushållsarbete på ett sätt som gör kvinnor nöjda). Jag blev mycket irriterad mot slutet av romanen. Janes drömmar har spelat en stor roll i kampen för det goda, så hon har spelat en stor roll i att de avgår med segern (ursäkta att jag avslöjar utgången, men det är väl knappast någon som inte kunnat gissa det). Då säger Ledaren till henne: "Gå i lydnad så skall du finna kärlek. Du kommer inte att få fler drömmar. Skaffa barn istället!

Det kanske är detta föråldrade sätt att se på könen som gör att det känns som om den utspelar sig någon gång på 1800-talet och inte just efter andra världskriget. Jag tyckte i alla fall att detta är den klart bästa boken i den här trilogin. Jag uppskattade att den var så vardaglig och jordnära och ändå fantasifull.

Perelandra

Den andra delen i C.S Lewis trilogi heter Perelandra och den kom ut första gången 1943. Också i denna bok är det Ransom som är huvudperson, men nu är det inte till Mars han reser utan till Venus. Han är ditsänd på ett viktigt uppdrag- att rädda planeten från en man som kommer med ofattbar ondska. Huvudtemat i romanen är alltså kampen mellan det onda och det goda. Den kan också ses som en fortsättning på den diskussion om människans natur som han startade i Utflykt från tyst planet.

Dock tyckte jag betydligt bättre om den här boken än om Utflykt från tyst planet, även om jag ibland hade svårt att hålla intresset vid liv. Fortfarande tycker jag att handlingen och miljö- och karaktärsbeskrivningarna är barnsliga och alltför fantasifulla, men temat och diskussionen var intressantare i denna. Handlingen är förresten inte direkt ny. Boken handlar om hur ormen/djävlen (här i form av Weston som fanns med även i förra boken) försöker locka Eva (här i form av Gröna Damen) att göra något som är förbjudet (i Bibeln äta en frukt; här övernatta på Fasta Landet).

Dock håller jag inte med Lewis om särskilt mycket. Tvärtom irriterar jag mig på det mesta han konstaterar om människans natur. Till exempel ogillar jag att han gör en sådan tydlig åtskillnad mellan människor och djur och poängterar att människan härskar över djuren. Eller snarare förnuftsvarelser såsom människan, eftersom vissa karaktärer i båda böckerna ser ut som djur utan att vara djur.

En annan sak som jag också reagerade väldigt starkt på var hur Ransom förespråkade lydnad. Människorna på Venus är av Maleldil (Jesus) förbjudna att övernatta på Fasta Landet och ingen av dem har någonsin ifrågasatt detta och frågat sig varför, trots att det inte finns något uppenbart skäl till förbudet. Weston/djävulen försöker dock så tvivel och trots i Damen och Ransom inser då att förbudet finns till enbart för att Maleldil ska kolla hur lydiga människorna är. Ransom menar vidare att kunskap och upplysning är av ondo, eftersom det kan leda till att människorna ifrågasätter och därmed inte längre är lika lydiga.

Detta stämmer mycket väl in på min syn på religonen, både idag och historiskt. Men som den ateist jag är håller jag naturligtvis inte med. Jag tycker att det är jättebra med kunskap och att människor tänker och funderar. Men risken finns naturligtvis att de, i likhet med mig, upptäcker att religionen bara är sagor...

Ytterligare en sak som jag irriterat mig på i båda böckerna, men främst i denna är hans syn på kvinnor. I Utflykt från tyst planet lyste kvinnorna med sin frånvaro. Men i Perelandra finns en kvinna med. Det poängteras dock att hon är svagare och inte lika klok som mannen. Dessutom inser Ransom "genusets verkliga innebörd": Genuset är en verklighet, och en mer grundläggande verklighet än könet. Könet är i själva verket bara en anpassning till organiskt liv av ett grundläggande motsatsförhållande som delar upp allt skapat. Kvinnokönet är helt enkelt något som har feminint genus. Det finns många andra, och maskulinum och femininum möter oss på ett plan där manligt och kvinnligt helt enkelt skulle vara meningslöst. Maskulinum är inte försvagad manlighet, inte heller är femininum försvagad kvinnlighet. Tvärtom är de organiska varelsernas manlighet och kvinnlighet ganska svaga och suddiga återspeglingar av det maskulina och feminina. Deras reproduktiva funktioner, deras olikhet i styrka och storlek uttrycker delvis men förvirrar och förvränger också delvis det motsatta förhållandet.

Att det skulle finnas någon grundläggande åtskillnad mellan män och kvinnor håller jag absolut inte med om. Men jag kan också förstå att Lewis har den uppfattningen eftersom han levde i en tid när när det var en vanlig uppfattning. han umgicks ju också mycket med J.R.R Tolkien och hans ganska taskiga kvinnosyn har säkert påverkat även C.S Lewis.

Intressant är dock att det finns många hänvisningar till myter i Perelandra. Det kan ses som en motsats till religionen, men om man känner till att Tolkien ansåg att alla myter egentligen handlade om Gud kan man lätt anta att denna åsikt även färgat av sig på Lewis. Det kan man ganska tydligt se i denna roman.

Om man vill tänka, reflektera och kanske diskutera är detta en bra roman. Om man bara vill ha en stunds underhållning rekommenderar jag att man väljer något annat.

Utflykt från tyst planet

C.S Lewis är kanske mest känd för sina böcker om landet Narnia, vilka jag älskade när jag var yngre. Jag blev därför förvånad när jag på biblioteket hittade en trilogi av C.S Lewis som jag inte ens hört talas om. Till skillnad från Narnia-böckerna riktar sig dessa till vuxna så det kan vara därför jag inte läst dem. Den första boken i denna trilogi heter Utflykt från tyst planet och kan väl närmast klassas som en science fiction-roman.

Den handlar om läraren Ransom som av en slump hamnar hos en elak vetenskapsman och hans nästan lika elaka kumpan. I sitt rymdskepp tar de Ransom med sig till en främmande planet för att offra honom till de varelser som befolkar planeten. Planeten visar sig så småningom vara Mars och den är väldigt fantasifullt beskriven. Där träffar Ransom också på de gudalika varelser som befolkar universum (men inte jorden).

På många sätt tycker jag att denna roman var väldigt barnslig. Beskrivningen av hur planeten ser ut, med blått vatten, röda skogar och gröna klippor, är mer som något ett barn skulle kunna fantisera ihop utan att verkligen tro att det ser ut så. Även varelserna som finns i planeten är lika fantasifulla. Handlingen i boken är inte heller särskilt intressant och fångande. Jag är inte heller övertygad om att varelser och väster blir extra långa bara för att tyngdkraften på Mars är lägre än på jorden.

Man bör dock tänka på att boken faktiskt är skriven 1938. Jag vet inte riktigt hur mycket man visste om rymden på den tiden, men att man inte visste lika mycket som idag vet jag. Till exempel så hade ingen företagit några rymdresor på den tiden och därför kan man överse med missuppfattningen att jorden ser ut som månen sedd från rymden. Författaren verkar också anta att månen är större än jorden, vilket jag tycker verkar lite konstigt för det faktum att månen är mycket mindre än jorden borde man ha vetat vid den tiden.

Det viktiga med den här boken är dock varken vetenskapliga fakta eller planetens utseende, utan en diskussion om människans natur och utveckling. Detta är också den enda intressanta i boken. I mycket av det han skriver om mänsklighetens natur; att det finns människor som är "böjda" (d v s onda) och att människor är giriga, håller jag med. Jag ogillar dock de religiösa antydningarna, för jag tror absolut inte att religionen skulle göra någonting bätte, snarare tvärtom. Jag vet att C.S Lewis var religiös (vilket märks inte minst i Häxan och lejonet), men har nog aldrig insett hur djupt religiös han var.

Delarna i denna trilogi kan mycket väl läsas separat eftersom varje bok är avslutad.

En plats de kallar Lyckan

En plats de kallar Lyckan av Mårten Sandén är en ungdomskärleksroman. Boken har två huvudpersoner, John och Mia. Mia har gått ut nian utan slutbetyg, bor hos sin mamma och jobbar som diskare på en pizzeria. När hon känner för att komma undan från sin blåögda bästis Lina, hennes äldre kille och hans påtränagnde kompis gömmer hon sig i ett igenbommat lusthus i parken. John ska bli läkare precis som sin mamma och har sökt till Lundsberg till hösten. Den vackra villan i den fina delen av stan står kvar men innanför väggarna har allting rasat. John kämpar för att ingen ska förstå vad som händer och hur han själv mår. Istället för att åka på språkresa till Frankrike gömmer han sig i det igenbommade lusthuset i parken.

Precis som de flesta ungdomsromaner är denna väldigt lätt att läsa och det går också ganska fort. Det är rätt mycket dialog och det händer saker hela tiden. Meningarna är också korta, vilket gör att läsningen går fortare. Man drivs framåt i läsningen av att man vill veta hur det ska gå för både John och Mia med deras privata problem, men också om (eller kanske snarare hur och när) de ska bli ett par.

Jag gillade den här boken. Det var svårt att lägga den ifrån sig och jag läste ut den på en dag. Detta är författarens första ungdomsroman; tidigare har han bara skrivit böcker för mellanstadiet. Jag hoppas dock att han fortsätter att skriva för lite äldre ungdomar. Jag kommer att hålla ögonen öppna för fler ungdomsromaner av honom. Jag vet inte om jag kommer att använda just denna roman i min undervisning, eftersom den egentligen inte inbjuder till särskilt mycket funderingar och diskussioner. Men jag kan tänka mig att rekommendera den till elever som söker sådan här litteratur att läsa på sin fritid eller när de själva får välja vad de ska läsa.

Utanmyr

Utanmyr av Sofia Nordin handlar om stockholmstjejen Johanna, som följer med en tjej, Susanna, hon träffat på en fest till ett kollektiv i norra Sverige. Susanna fascinerar henne och det gör även platsen de kommer till, Utanmyr. Människorna på gården tar väl emot henne och den första tiden blir som en förälskelse. Men efter ett tag inser hon att det finns hemligheter. Vem är Sara som har ristat in sitt namn i plankorna i hennes säng? Och varför blir alla så konstiga när hon frågar?

Denna roman var väldigt kort, endast ca 150 sidor, och för min del kunde den gärna ha fått vara längre. Den var spännande och fångade mitt intresse redan från början. Mer eller mindre sträckläste jag den. Språket i romanen var väldigt bra, ibland nästan lite poetiskt. Eftersom jag bor i norra Sverige kände jag också igen mig i beskrivningen av omgivningen av skogen och myren.

Det enda som jag kunde reta mig på lite grann i romanen var Johannas blåögdhet. För att följa med en okänd människa till ett kollektiv ute i obygden, långt från civilisationen, är verkligen blåögd. Alla människor känner väl till hur sekter fungerar. Även om just detta kollektiv inte råkar vara religiöst så finns det ändå gemensamma nämnare. Men jag tycker inte att detta gör romanen mindre trovärdig, eftersom jag vet att många människor faktiskt fastnar i olika sekter även i vårt upplysta samhälle. Dock skulle jag ha velat veta lite mer om de bakomliggande orsakerna till varför hon följde med till kollektivet.

Jag vet inte om Sofia Nordin har skrivit fler romaner än denna, men det är definitivt en författare som jag kommer att kolla upp lite grann. Jag gillar hennes sätt att skriva, både språket och hennes sätt att bygga upp spänningen. Så jag hoppas att det finns fler romaner av henne eller åtminstone att det kommer fler med tiden.

Hemma hos Martina

Hemma hos Martina av Martina Haag är en krönikesamling som handlar om hennes liv. Den handlar om hur hon försöker få livet med tre barn, två katter och en stökig man att gå ihop med en skådespelarkarriär, vars höjdpunkt verkar bestå av provfilmningar för finskt diskmedel.

Denna krönikesamling är mycket rolig. Den är också mycket lättläst, eftersom varje krönika är ganska kort. Dock känns den av förklarliga skäl lite frammentarisk och hoppig, även om den faktiskt är i kronologisk ordning. Det är dock många tillbakablickar på t ex Martinas stökiga skoltid. Bokens största förtjänst är humorn och de finurliga funderingarna. Många av de saker som Martina funderar på har jag själv funderat på t ex Jag såg den där reklamfilmen med en liten kille som sitter på toa och som puffar på någon slags doftgrunka för att det ska lukta blomma istället för barnbajs. Och jag bara undrar en grej. Om man nu är så psykat hygienhysterisk som förälder att man tycker att ens lilla unges bajs luktar så vidrigt att man måste köpa någon mysko doftpuff. Borde man då inte tycka att att det är ännu värre att han inte torkar sig när han är klar? Man här en röst: -Är du färdig? Och då bara skuttar ungen ner från toan och drar upp brallorna.

Och: Varför är det inte sommartid året om? Dom hittade ju på sommartiden för att man ville utnyttja ljuset så mycket som möjligt. Varför skulle man då vilja ha det extra mörkt under vintern? Sommartid= verklig tid från och med nu. Är det någon som pratar med Norge och dom andra länderna så att det blir worldwide?

Språket är vardagligt och ibland talspråkligt. Språket är också ganska ungdomligt, då hon t ex använder uttryck som apdyrt och värsta tålamodet. Författaren hittar dessutom på en hel del egna ord, som t ex illgulliga, vilket jag tycker är uppfriskande.

Detta kanske inte är någon stor författarkonst, men boken var i alla fall mycket underhållande och mycket kan man känna igen sig i även om man inte är trebarnsmamma och skådespelare. Den är definitivt läsvärd som en stunds underhållning.

Framgångens pris

Jag har nu läst Framgångens pris av Michael Connelly. Jag har haft den liggandes i bokhyllan länge nu, men har aldrig kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om Henry Pierce som just flyttat ifrån sin flickvän in i en ny lägenhet och har nytt telefonnummer. Men någon har haft hans nummer tidigare. Det ringer hela tiden män som söker efter en kvinna vid namn Lilly. När han börjar undersöka saken visar det sig att Lilly är prostituerad, men att hon är försvunnen. Pierce blir alltmer besatt av att försöka hitta henne, men plötsligt pekar alla spår på att den är han själv som skulle vara orsaken till hennes försvinnande.

Detta är en ganska typisk kriminalroman/deckare, fast enligt min mening något bättre än genomsnittet. Den lyckades i alla fall hålla mitt intresse uppe mesta delen av boken. Jag drevs framåt i läsningen av att jag ville veta vad som hänt Lilly och hur Pierce ska komma ur sin knipa. Och vem är det som försöker sätta dit honom?

Som vanligt i denna typ av romaner är språket inte särskilt märkvärdigt och som vanligt retar jag mig på författarens övertydlighet. Jag gillar absolut inte att bli underskattad som läsare. Detta gäller inte bara ledtrådar, utan också vanliga handlingar som t ex när några skrattar åt ett skämt och en av personerna slår näven i bordet så känner sig författaren tvungen att förklara att han gör det för att understryka det roliga. Helt onödigt.

Ett annat litet irritationsmoment är beskrivningen av vad Pierce arbetar med. Det har visserligen en ganska viktig del i handlingen, men varför göra det så krångligt? Jag fattar inte vad det är han håller på med och därmed inte heller om det är trovärdig (även om det inte känns särskilt trovärdigt). Det är alldeles för tekniskt avancerat och känns mest som att författaren vill briljera med kunskaper inom ett område. Här är en liten förklaring på vad han jobbar med:
Det vi försöker göra på Amedeo, och vad de försöker göra på Bronson Tech och Midas Molecular och i dussintals andra företag och på universitet och statliga institutioner över hela världen, är att skapa datorkretsar gjorda av molekyler. Att försöka bygga ett helt datorsystem endast baserat på molekyler från organiskt material. En dator som en vacker dag uppstår ur en behållare med kemikalier och vars molekyler är självorganiserande beroende på enligt vilket recept kemikalierna blandas. Här handlar det om en dator som framställs utan användning av vare sig kisel eller magnetiskt material. Den blir oerhört mycket billigare att bygga och får en ofattbar prestanda- där en enda tesked molekyler kommer att kunna lagra mer än det största system som idag är i bruk.

Men på det stora hela var denna roman en ganska lagom underhållande och spännande läsning under en ett par mycket varma sommardagar.

Mias hemlighet

Mias hemlighet är den tredje boken om Maria Erikssons liv på flykt. De andra två, Gömda och Asyl, har Maria Eriksson skrivit i samarbete med Liza Marklund. Men den här gången skriver hon själv och jag undrar verkligen varför hon inte skrivit också de andra två själv. Det är ju uppenbart att hon kan själv, kanske till och med bättre än Liza Marklund. Visserligen är detta kanske inget litterärt mästerverk, men här är det innehållet som är viktigt.

Efter tretton år på flykt undan Mias f d pojkvän, som misshandlat och hotat att döda både henne och dottern, får Mia och hennes familj asyl i USA. Hon och maken Anders skiljer sig och hon försöker återigen börja om på nytt. Nytt hem och nya vänner. Men hon har en hemlighet- en gång tvingades Mia svika sitt eget barn. Två barn tog hon med sig när hon flydde men ett barn lämnade hon kvar i Sverige. Han är nu en vuxen man och vet inte varför hans mamma försvann. Kan hon förlåta sig själv för det?

Det var intressant att få läsa fortsättningen och få veta mer om hur det har gått för Mia. Asyl uppfyllde inte mina förväntningar på att få veta hur det har gått, så därför blev jag glad när jag hittade denna bok på biblioteket. Den lämnade mig mycket mer tillfredsställd än Asyl. Denna bok slutar lyckligt, i alla fall så lyckligt som den kan sluta. Jag känner att jag nu är nöjd; jag behöver inte veta mer om Mias liv.

Jag tycker visserligen att det är lite obehagligt att folk verkar gilla att frossa i andras olyckor och elände så mycket. Dessa böcker, och många andra liknande, har ju blivit väldigt populära. Men samtidigt tycker jag också kvinnomisshandel och förföljelse är viktiga saker att skriva om. Jag är säker på att dessa böcker gett många kvinnor hopp och mod att ta sig ur svåra situationer.

Den här boken var välidgt lättläst. Jag läste ut hela på en dag utan att ens sträckläsa. Språkligt är den väldigt enkel med korta meningar och mycket repliker. Jag gillar dock de kursiverade avsnitten som finns mellan kapitlen i början av boken. De är nästan poetiska.
Bilden, hon skulle ha svårt att beskriva den.
Stunden är kort.
Svävande kan den komma, ett mjukt moln, som fyller henne. Diffust i konturerna.
Molnets många små partiklar svävar fritt men hakar så småningom tag i varandra.
Det är då mönstret framträder. Klart och exakt inom henne, med alla ljuvliga detaljer.
Men inte länge.
En blixtrande sekund.
Eller en ljuv minut.
Så kan det vara, skulle hon säga om hon tvingades beskriva, och på flera andra sätt.
Men alltid kort.

Allt för min syster

Huvudperson i Jodi Picoults roman Allt för min syster är den trettonåriga Anna Fitzgerald. Hon är en s k designer baby, en perfekt genetisk matchning till systern, som lider av en ovanlig typ av leukemi. Hon var bara några minuter gammal när hon första gången donerade blod till systern, Kate. Hela sitt liv har Anna känt sig som en reservdel till systern. Men när Kate blir sämre och kommer att dö om Anna inte donerar sin ena njure får Anna nog. Hon tar kontakt med en advokat för att få rätten att bestämma över sin egen kropp.

Handlingen i den här romanen är väldigt engagerande och jag fastnade nästan direkt i den. Redan från början vill man veta hur det ska gå för Anna. Ska hon få rätten att bestämma över sin egen kropp? Och hur kommer det då att gå för Kate? Och hur kommer Annas föräldrar att reagera? Dessutom tyckte jag att bihandlingarna om brodern Jesse samt advokaten Campbell och Julia var intressant. Framför allt var jag intresserad av att få veta vad Cambells servicehund, schäfern Judge, hade för uppgift, eftersom han ständigt kom med så fåniga förklaringar. Slutet var också rätt överraskande.

Romanen var både spännande, gripande och skrämmande. Många gånger hade jag svårt att lägga den ifrån mig eftersom jag ville läsa vidare för att se hur det skulle gå. Jag gillade också att romanen var tydligt uppdelad. Dels var det olika avsnitt för varje veckodag (romanen utspelar sig under elva dagar) och dels hade varje person egna kapitel. Det jag tyckte var lite jobbigt var att alla personernas kapitel var skrivna i jag-form. Det gjorde att jag ibland inte riktigt var säker på vem jaget var, i alla fall inte utan att bläddra tillbaka och kolla vem kapitlet handlade om. Det var dock lite av en vanesak, för det gick bättre i slutet.

Romanen var väldigt lättläst och gick fort att läsa, vilket jag tror beror till stor del på den tydliga uppdelningen. Och naturligtvis också på att man blir engagerad i handlingen. När jag läste baksidestexten på den här romanen tänkte jag att handlingen inte verkade särskilt trovärdig, utan kändes kanske lite mer som science fiction. Men det visade sig att jag hade både rätt och fel. En genetiskt designad baby är naturligtvis inte otroligt; jag vet ju att tekniken finns och används. Men att en förälder kan skaffa barn enbart som donator till ett annat barn känns ganska otroligt. I alla fall för mig personligen, men jag vet förstås att inte alla tänker på samma sätt som jag. Tanken är i alla fall mycket skrämmande.

Ett förvridet sinne

I Ett förvridet sinne av Minette Walters dras ett mer än 30 år gammalt mord upp igen. 1970 tar Howard Stamp livet av sig i fängelset efter att ha dömts för mordet på sin mormor, den enda i världen som förstår honom. Forskaren och författaren Jonathan Hughes intresserar sig för fallet, eftersom han tror att Stamp var oskyldig och dömdes bara för att han var störd, fattig och ensam. Tillsammans med en vän och ett kommunalråd försöker han ta reda på vad som egentligen hände och jakten på den verkliga mördaren börjar.

Detta är, i likhet med Minette Walters andra romaner, en psykologisk thriller. Jag uppskattar det psykololgiska i romanen; att man får veta hur personerna tänker och känner. Men någon riktigt thrillerkänsla fick jag aldrig. Troligtvis beror det på att själva historien inte kändes riktigt trovärdig. Dessutom är författaren lite för övertydlig när det gäller ledtrådar och lösningarn. Visserligen är det inte ovanligt i deckare och thrillers, men det gör ändå att man som läsare känner sig underskattad. Jag blev därför inte fångad av handlingen och jag har redan nästan glömt vad den handlar om, trots att jag nyss läst ut den.

Det jag uppskattade mest i romanen var inte själva historien utan mer de politiska ställningstaganden som författaren gör utan att det påverkar handlingen särskilt mycket. Exempelvis kan man se världspolitiska avtryck, där författaren klart tar ställning mot kriget i Irak och den avsky mot araber som finns i samhället. Hon tar också ställning för de svaga i samhället och skriver bl a om kvinnors utsatthet.

Språkligt är detta inget mästerverk, men det kan möjligtvis bero på översättningen. Det var i och för sig länge sedan jag läste någon roman av Minette Walters, men jag har för mig att språket var bättre i dem. Speciellt i The Echo, som jag läste på originalspråk, vilket tyder på att det kan vara översättningsproblem. Jag tycker inte heller riktigt om de brev och tidningsartiklar m m som Walters använder sig av för att föra handlingen framåt. Det gör visserligen att romanen blir mer snabbläst, men jag hade hellre sett att hon vävde in det som sägs i breven/artiklarna i handlingen.

Sammanfattnings kan jag säga att denna roman är läsvärd om man vill ha en stunds underhållning. Den är dock inte lika bra som en del andra av Minette Walters romaner, t ex Iskällaren eller Skulptrisen.

När ingen ser

Det tog rätt lång tid, men nu har jag läst ut När ingen ser av Elizabeth George. Den är en kriminalroman med samma huvudpersoner som i hennes andra romaner, d v s kriminalinspektör Thomas Lynley, hans assistens Barbara Havers och kollegan Winston Nkata. Jag har läst de flesta andra av hennes romaner, fast inte helt i rätt ordning.

I denna roman har det skett några rituella mord på unga pojkar. Polisen förstår inte först att det handlar om en seriemördare, men när de gör det sätts Lynley och Havers in på fallet. De bevakas hårt av pressen som anklagar polisen för rasism, eftersom de första morden var på svarta pojkar. Samtidigt som de utreder morden snubblar de också över en pedofilhärva.

Jag tyckte att denna roman var ganska jobbig att ta mig igenom. Anledningen till detta är att jag inte annat än bitvis blev fångad av handlingen. Dessutom räknade jag ut vem seriemördaren var redan tidigt. Mest ville jag läsa vidare för att få bekräftat att jag hade rätt. Romanen bjöd dock på ett par andra överraskningar som jag inte förutsett.

När jag har läst andra romaner av Elizabeth George har jag tyckt att allt runt omkring med huvudpersonernas privata liv har varit både onödigt och jobbigt att läsa. Det tar alldeles för stor del av romanen och tar fokus från själva historien. Det gäller också denna roman, även om en del av det privata faktiskt blir av största vikt i just denna roman. Men jag tycker ändå att den kunde ha blivit bättre om författaren inte blandat in Havers mammas gynekologbesök, granndotterns utegångsförbud och återigen dragit upp olyckan med Lynley och St James. Det är för det mesta enbart tråkigt att läsa.

Den del som handlar om morden och om utredningen är dock betydligt intressantare, så jag skulle ha velat korta ner romanen en hel del. Lite drygt 600 sidor känns lite för mycket eftersom en ganska stor del av dessa handlar om personernas privatliv. Detta med att privatlivet utgör en ganska stor del innebär också att man nästan måste läsa romanerna i rätt ordning för att hänga med i handlingen.

Choklad

Nu har jag läst alla Joanne Harris romaner. Och jag har tyckt om dem allihop, så sannolikheten att jag kommer att fortsätta att läsa hennes romaner är mycket stor. Men jag måste ändå säga att denna är hennes sämsta. Språkligt når den inte upp till samma nivå som de andra och berättarstilen är lite annorlunda även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Fast att jag inte uppskattade den här lika mycket som jag uppskattade de övriga kan förstås också bero på att jag sett filmen Chocolat, som bygger på den här romanen, innan.

Romanen handlar om Vianne och hennes dotter Anouk som bosätter sig i en liten by på franska landsbygden. Där startar Vianne en chokladbutik och det ses inte med blida ögon av somliga. Men hon får också vänner, varav en del är icke önskvärda personer i den lilla byn.

Skillnaderna mellan filmen och romanen var ganska stora och jag tyckte faktiskt bättre om filmen. Fast det kan bero på att jag sett filmen flera gånger innan jag läste romanen. Som exempel på några skillnader kan nämnas att romanen förefaller utspela sig i mer modern tid än filmen. Filmen är också betydligt ljusare och lyckligare. Jag tyckte nästan att romanen var lite väl dyster; betydligt dystrare än hennes andra romaner. Men detta är naturligtvis ändå en läsvärd roman.

Den sanna och enastående berättelsen om systrarna Hunt

Den här romanen av Elisabeth Robinson har jag letat efter på biblioteket ända sedan jag såg den på en litteraturlista. Den handlar, som titeln antyder, om systrarna Hunt, Olivia och Maddie. Olivia Hunt har fått sparken från sitt arbete som producent på ett stort filmbolag och hennes pojkvän Michael har lämnat henne. Dessutom får hon veta att hennes syster Maddie har leukemi. Oliva är kluven mellan sin vilja att vara med sin syster och att producera en film om Don Quijote, som hon drömt om länge.

Denna roman är skriven som en brevroman och man får ta del av Olivias liv genom de brev som hon skriver till systern, bästa vännen, f d pojkvännen, filmbolag, producenter och skådespelare. Romanen är på samma gång tragisk och komisk, fast kanske mest åt det komiska hållet.

På romanens baksida står att den är ”Bridget Jones och Jane Austen i en skön förening” (Marie Clare). Jag tycker att det är lite konstigt att man jämför en romankaraktär som Bridget Jones med en författare som Jane Austen- de tillhör ju liksom inte samma kategoris. Men jag kan absolut se likheterna med Bridget Jones (även om jag inte läst den utan bara sett filmen). Men några likheter med Jane Austen kunde jag inte hitta, bortsett från att hon också skrivit brevromaner. Jag anser också att den kanske hade gjort sig bättre om den inte hade varit i brevform.

Detta var avkopplande och rolig läsning även om den också hade ett lite tyngre innehåll. Dock tyckte jag inte vidare mycket om alla breven till Hollywoodfolk. Det kändes inte särskilt relevant och rent av ganska fånigt. Jag kanske är för vuxen för att imponeras och roas av att en fiktiv person känner en massa kändisar. Romanen hade blivit betydligt intressantare och mer realistisk om Olivia hade haft någon annan typ av arbete och att breven bara hade varit till systern, familjen, pojkvännen och bästa vännen. Då hade den inte känts lika ytlig.

Dock roades jag av beskrivningen hon ger av Robin Williams i ett brev till systern: Som du vet, eftersom du är så förtjust i Enternainment Tonight, så är Robin Williams fullkomligt täckt av hår. Det sticker ut tofsar ur öronen på honom och ur kragen och ärmarna; han är som en bäver i collegetjröja och jeans. Men den här romanen var i alla fall absolut läsvärd. Det var underhållande och lättsam läsning och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Maddie med sjukdomen och hur det skulle gå mellan Olivia och Michael. Dock tyckte jag inte att det var särskilt intressant att veta hur det skulle gå med filmen, eftersom jag tyckte att den delen av romanen var onödig och fånig.

Harhjärta

På sistone har jag inte haft så mycket tid till att läsa, men nu har jag i alla fall tagit mig tid att läsa Harhjärta av Maria Küchen. Den handlar om den unga cancerforskaren Karris. Hon och hennes kollegor arbetar med ett forskningsprojekt, men plötsligt börjar det komma anonyma hotmail till Kattis. Till slut verkar det också som att någon gör allvar av hoten. Den handlar också om den före detta nynazisten Jens som förälskar sig i djurrättsaktivisten Annie. Hon vet ingenting om att han varit nazist och de är på väg att börja ett nytt liv när det förflutna kommer ikapp dem.

Detta är en spännande och intressant historia om människors möten. Jag har tidigare läst en annan roman av Maria Küchen, som jag dock inte alls gillade. Jag hade därför inte särskilt stora förhoppningar om denna roman, men den blev en positiv överraskning. I stort sett sträckläste jag den, för den var svår att lägga ifrån sig.

Språket i romanen var enkelt och den var ganska lättläst. Det som jag mest uppskattade med romanen var att hon på ett bra sätt hade fångat människorna. Det fanns en djup insikt om mänsklig psykologi i Harhjärta och det tycker jag alltid är intressant.

Vissa föddes perfekta och andra som jag

Vissa föddes perfekta och andra som jag av Anna Johansson handlar om nittonåriga Karoline. Hon har gått ut gymnasiet och hennes första riktiga kärleksförhållande är över. Hon reser ut i Europa för att få se världen och hitta sig själv. På sin resa konfronteras hon med sitt dåliga självförtroende och sina ätstörningar. Äventyret blir istället en färd mot självutplåning.

Det förekommer inte särskilt mycket dialog i den här romanen; det mesta är Karolines tankar och handlingar. Och det kan ibland vara väldigt tungt att läsa. I alla fall jag blir väldigt frustrerad när hon talar om hur tjock hon är och hur duktig hon varit när hon inte ätit en enda kalori på sex dagar.

Språket i romanen är poetiskt och blir ibland till små dikter: Sedan sitter jag påpälsad stelfrusen i min lila regnjacka med kapuschongen uppfälld och spanar ut över det stora oregerliga
havet,
klart turkosgrönt de första hundra meterna,
sedan blåsvart
sedan himmel
Jag ryser lite. Suger saltet ur hårtopparna.

Ibland tycker jag dock att språket känns lite jobbigt, nästan lite tillgjort för att vara så här poetiskt. Som vanligt när en text har allt för mycket satsradning och uppräkningar blir jag lite stressad i min läsning.

Skildringen av Karolines resa genom Europa känns väldigt trovärdig. Man ser framför sig ett tåg som är överfyllt av backpackers. Man ser framför sig hur vackert Prag är och hur fult Krakow är. Främst kände jag dock igen mig i Rom, eftersom jag varit där. Speciellt kände jag igen mig i detta: Vi går uppför en trappa med mer än hundra solvarma trappsteg. Där uppifrån kunde man se ut över Foum Romanum och alla människor som liknar myror. Jag vet precis hur det känns att gå uppför alla dessa trappsteg i värmen. Men det är värt det; utsikten över Forum Romanum är välidgt fin. Det bästa är dock parken och skuggan under träden, där jag tillbringade en hel eftermiddag med en bra bok.

Jag gillade den här romanen och jag tycker att ämnet, ätstörningar, är väldigt viktigt. Dock är jag tveksam till att använda den i undervisning, eftersom författaren blandar mycket mellan nutid och dåtid. Romanen kan därför vara svår att hänga med i.

Montecore- En unik tiger

Jonas Hassen Khemiris andra roman, Montecore- en unik tiger, handlar om författaren Jonas Hassen Khemiri som efter succén med sin första bok får ett mail från Kadir, en gammal vän till hans far. Han föreslår att de tillsammans ska skriva en bok om fadern, den berömde fotografen. Romanen handlar således om tillblivelsen av en roman, som till största delen består av Kadirs och Jonas minnen av fadern; minnen som inte alltid överensstämmer. Romanen handlar också om att komma som invandrare till Sverige, där rasism och främlingsfientlighet är en del av vardagen.

Precis som i Ett öga rött märks det att författaren älskar att leka med språket. Och jag tycker att han lyckas ännu bättre i denna roman. Jag fullkomligt älskade hans sätt att skriva Kadirs mycket egendomliga svenska och många gånger kunde jag inte låta bli att skratta rakt ut. För att ta några exempel: Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig?
Detta kan du injicera i romanen.
Din sekundära roman
'Vad har utspelat sig?' interpellerade jag.
Är 'Wzup dawg?' en frekvent använd hälsningsfras i dagens Sverige?

Och detta är bara några få exempel på romanens originella språk. Det är också mycket skickligt att skriva Kadris mail och det som handlar om fadern på detta originella språk, medan Jonas minnen skrivs på ett helt annat sätt. Dessutom förändras språket i hans minnen från att vara prefekt svenska till Rinkebysvenska i samband med att åren går.

Något annat som jag uppskattade med romanen var igenkännandet av olika händelser i samhället: Palmemordet, Refaat el Sayeds uppgång och fall, Ny Demokrati bildas och kommer in i riksdagen, Lasermannen m m. Även vissa fenomen, som Pez-godis och Drakar och demoner gjorde romanen tidstypisk och lätt att placera i tiden.

Dock hade jag ibland svårt att känna engagemang i handlingen, den kom liksom i skymundan av det fantastiska språket. Men trots allt skapar den tankar och känslor. Och språket är som sagt helt underbart och därför kan jag inte annat än tycka att denna roman är mycket läsvärd.

Ett annat sätt att vara ung

Ungdomsromanen Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson läste jag för ett grupparbete i skolan. Men jag hade också läst den en gång tidigare, för rätt länge sedan.

Den handlar om 18-åriga Hannah, som har många funderingar om livet. En dag när hon skolkar från skolan träffar hon en gymnasielärare som hon börjar prata med. Hon träffar också Milena och senare också Milenas äldre bror Eldin, som hon blir vän med. Hon träffar också den annorlunda skinnskallen Andreas, som hon också blir vän med. Men det är någon som ringer till henne på nätterna... Någon verkar spela ett spel med henne; ett spel på liv och död, ett spel där slutet redan är bestämt.

Detta är en mycket innehållsrik ungdomsroman, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att använda i min framtida undervisning. Det finns mängder med teman (kärlek, vänskap, rasism, sex, identitet, livsstil m m) som man kan ta upp till diskussion. Vår uppgift i grupparbetet var att ta upp citat som hade med identitet att göra och ett av de citat som jag fastnade för var 'Jag tror inte på det där', sa hon, 'att man förändras genom människor man möter'. Anledningen till att jag fastnade för det var att jag inte alls håller med (och huvudpersonen Hannah får också erfara att det inte stämmer). Jag tror att man i allra högsta grad förändras och skapar en identitet genom de människor man möter.

Jag tycker att huvudpersonen Hannah är intresant trots att jag känner att jag inte har särskilt mycket gemensamt med henne. Jag tycker inte heller att den av hennes killkompisar som hon slutligen blir kär i är särskilt sympatisk; jag skulle helt säkert ha valt den andre. Men båda är intressanta karaktärer. Min favoritkaraktär är dock Milena. I romanen finns också en dikt om henne som jag gillade:

Milena, Milena
ögon som svarta solar
hår som ett gnistrande vattenfall
rak och stolt som ett träd vid stranden
så nära och ändå så långt borta
som en sång i vinden
som ett mjukt djur

Milena

Jag får stor lust att läsa Per Nilssons ungdomsroman Flickan jag älskar heter Milena som handlar om just henne. Jag tror också att det finns fler romaner om Milena. Även karaktären Anderas förekommer i andra av Per Nilssons romaner, t ex Anarkai som också är läsvärd.