Huvudperson i Jodi Picoults roman Allt för min syster är den trettonåriga Anna Fitzgerald. Hon är en s k designer baby, en perfekt genetisk matchning till systern, som lider av en ovanlig typ av leukemi. Hon var bara några minuter gammal när hon första gången donerade blod till systern, Kate. Hela sitt liv har Anna känt sig som en reservdel till systern. Men när Kate blir sämre och kommer att dö om Anna inte donerar sin ena njure får Anna nog. Hon tar kontakt med en advokat för att få rätten att bestämma över sin egen kropp.
Handlingen i den här romanen är väldigt engagerande och jag fastnade nästan direkt i den. Redan från början vill man veta hur det ska gå för Anna. Ska hon få rätten att bestämma över sin egen kropp? Och hur kommer det då att gå för Kate? Och hur kommer Annas föräldrar att reagera? Dessutom tyckte jag att bihandlingarna om brodern Jesse samt advokaten Campbell och Julia var intressant. Framför allt var jag intresserad av att få veta vad Cambells servicehund, schäfern Judge, hade för uppgift, eftersom han ständigt kom med så fåniga förklaringar. Slutet var också rätt överraskande.
Romanen var både spännande, gripande och skrämmande. Många gånger hade jag svårt att lägga den ifrån mig eftersom jag ville läsa vidare för att se hur det skulle gå. Jag gillade också att romanen var tydligt uppdelad. Dels var det olika avsnitt för varje veckodag (romanen utspelar sig under elva dagar) och dels hade varje person egna kapitel. Det jag tyckte var lite jobbigt var att alla personernas kapitel var skrivna i jag-form. Det gjorde att jag ibland inte riktigt var säker på vem jaget var, i alla fall inte utan att bläddra tillbaka och kolla vem kapitlet handlade om. Det var dock lite av en vanesak, för det gick bättre i slutet.
Romanen var väldigt lättläst och gick fort att läsa, vilket jag tror beror till stor del på den tydliga uppdelningen. Och naturligtvis också på att man blir engagerad i handlingen. När jag läste baksidestexten på den här romanen tänkte jag att handlingen inte verkade särskilt trovärdig, utan kändes kanske lite mer som science fiction. Men det visade sig att jag hade både rätt och fel. En genetiskt designad baby är naturligtvis inte otroligt; jag vet ju att tekniken finns och används. Men att en förälder kan skaffa barn enbart som donator till ett annat barn känns ganska otroligt. I alla fall för mig personligen, men jag vet förstås att inte alla tänker på samma sätt som jag. Tanken är i alla fall mycket skrämmande.
fredag, juni 30, 2006
måndag, juni 26, 2006
Ett förvridet sinne
I Ett förvridet sinne av Minette Walters dras ett mer än 30 år gammalt mord upp igen. 1970 tar Howard Stamp livet av sig i fängelset efter att ha dömts för mordet på sin mormor, den enda i världen som förstår honom. Forskaren och författaren Jonathan Hughes intresserar sig för fallet, eftersom han tror att Stamp var oskyldig och dömdes bara för att han var störd, fattig och ensam. Tillsammans med en vän och ett kommunalråd försöker han ta reda på vad som egentligen hände och jakten på den verkliga mördaren börjar.
Detta är, i likhet med Minette Walters andra romaner, en psykologisk thriller. Jag uppskattar det psykololgiska i romanen; att man får veta hur personerna tänker och känner. Men någon riktigt thrillerkänsla fick jag aldrig. Troligtvis beror det på att själva historien inte kändes riktigt trovärdig. Dessutom är författaren lite för övertydlig när det gäller ledtrådar och lösningarn. Visserligen är det inte ovanligt i deckare och thrillers, men det gör ändå att man som läsare känner sig underskattad. Jag blev därför inte fångad av handlingen och jag har redan nästan glömt vad den handlar om, trots att jag nyss läst ut den.
Det jag uppskattade mest i romanen var inte själva historien utan mer de politiska ställningstaganden som författaren gör utan att det påverkar handlingen särskilt mycket. Exempelvis kan man se världspolitiska avtryck, där författaren klart tar ställning mot kriget i Irak och den avsky mot araber som finns i samhället. Hon tar också ställning för de svaga i samhället och skriver bl a om kvinnors utsatthet.
Språkligt är detta inget mästerverk, men det kan möjligtvis bero på översättningen. Det var i och för sig länge sedan jag läste någon roman av Minette Walters, men jag har för mig att språket var bättre i dem. Speciellt i The Echo, som jag läste på originalspråk, vilket tyder på att det kan vara översättningsproblem. Jag tycker inte heller riktigt om de brev och tidningsartiklar m m som Walters använder sig av för att föra handlingen framåt. Det gör visserligen att romanen blir mer snabbläst, men jag hade hellre sett att hon vävde in det som sägs i breven/artiklarna i handlingen.
Sammanfattnings kan jag säga att denna roman är läsvärd om man vill ha en stunds underhållning. Den är dock inte lika bra som en del andra av Minette Walters romaner, t ex Iskällaren eller Skulptrisen.
Detta är, i likhet med Minette Walters andra romaner, en psykologisk thriller. Jag uppskattar det psykololgiska i romanen; att man får veta hur personerna tänker och känner. Men någon riktigt thrillerkänsla fick jag aldrig. Troligtvis beror det på att själva historien inte kändes riktigt trovärdig. Dessutom är författaren lite för övertydlig när det gäller ledtrådar och lösningarn. Visserligen är det inte ovanligt i deckare och thrillers, men det gör ändå att man som läsare känner sig underskattad. Jag blev därför inte fångad av handlingen och jag har redan nästan glömt vad den handlar om, trots att jag nyss läst ut den.
Det jag uppskattade mest i romanen var inte själva historien utan mer de politiska ställningstaganden som författaren gör utan att det påverkar handlingen särskilt mycket. Exempelvis kan man se världspolitiska avtryck, där författaren klart tar ställning mot kriget i Irak och den avsky mot araber som finns i samhället. Hon tar också ställning för de svaga i samhället och skriver bl a om kvinnors utsatthet.
Språkligt är detta inget mästerverk, men det kan möjligtvis bero på översättningen. Det var i och för sig länge sedan jag läste någon roman av Minette Walters, men jag har för mig att språket var bättre i dem. Speciellt i The Echo, som jag läste på originalspråk, vilket tyder på att det kan vara översättningsproblem. Jag tycker inte heller riktigt om de brev och tidningsartiklar m m som Walters använder sig av för att föra handlingen framåt. Det gör visserligen att romanen blir mer snabbläst, men jag hade hellre sett att hon vävde in det som sägs i breven/artiklarna i handlingen.
Sammanfattnings kan jag säga att denna roman är läsvärd om man vill ha en stunds underhållning. Den är dock inte lika bra som en del andra av Minette Walters romaner, t ex Iskällaren eller Skulptrisen.
onsdag, juni 14, 2006
När ingen ser
Det tog rätt lång tid, men nu har jag läst ut När ingen ser av Elizabeth George. Den är en kriminalroman med samma huvudpersoner som i hennes andra romaner, d v s kriminalinspektör Thomas Lynley, hans assistens Barbara Havers och kollegan Winston Nkata. Jag har läst de flesta andra av hennes romaner, fast inte helt i rätt ordning.
I denna roman har det skett några rituella mord på unga pojkar. Polisen förstår inte först att det handlar om en seriemördare, men när de gör det sätts Lynley och Havers in på fallet. De bevakas hårt av pressen som anklagar polisen för rasism, eftersom de första morden var på svarta pojkar. Samtidigt som de utreder morden snubblar de också över en pedofilhärva.
Jag tyckte att denna roman var ganska jobbig att ta mig igenom. Anledningen till detta är att jag inte annat än bitvis blev fångad av handlingen. Dessutom räknade jag ut vem seriemördaren var redan tidigt. Mest ville jag läsa vidare för att få bekräftat att jag hade rätt. Romanen bjöd dock på ett par andra överraskningar som jag inte förutsett.
När jag har läst andra romaner av Elizabeth George har jag tyckt att allt runt omkring med huvudpersonernas privata liv har varit både onödigt och jobbigt att läsa. Det tar alldeles för stor del av romanen och tar fokus från själva historien. Det gäller också denna roman, även om en del av det privata faktiskt blir av största vikt i just denna roman. Men jag tycker ändå att den kunde ha blivit bättre om författaren inte blandat in Havers mammas gynekologbesök, granndotterns utegångsförbud och återigen dragit upp olyckan med Lynley och St James. Det är för det mesta enbart tråkigt att läsa.
Den del som handlar om morden och om utredningen är dock betydligt intressantare, så jag skulle ha velat korta ner romanen en hel del. Lite drygt 600 sidor känns lite för mycket eftersom en ganska stor del av dessa handlar om personernas privatliv. Detta med att privatlivet utgör en ganska stor del innebär också att man nästan måste läsa romanerna i rätt ordning för att hänga med i handlingen.
I denna roman har det skett några rituella mord på unga pojkar. Polisen förstår inte först att det handlar om en seriemördare, men när de gör det sätts Lynley och Havers in på fallet. De bevakas hårt av pressen som anklagar polisen för rasism, eftersom de första morden var på svarta pojkar. Samtidigt som de utreder morden snubblar de också över en pedofilhärva.
Jag tyckte att denna roman var ganska jobbig att ta mig igenom. Anledningen till detta är att jag inte annat än bitvis blev fångad av handlingen. Dessutom räknade jag ut vem seriemördaren var redan tidigt. Mest ville jag läsa vidare för att få bekräftat att jag hade rätt. Romanen bjöd dock på ett par andra överraskningar som jag inte förutsett.
När jag har läst andra romaner av Elizabeth George har jag tyckt att allt runt omkring med huvudpersonernas privata liv har varit både onödigt och jobbigt att läsa. Det tar alldeles för stor del av romanen och tar fokus från själva historien. Det gäller också denna roman, även om en del av det privata faktiskt blir av största vikt i just denna roman. Men jag tycker ändå att den kunde ha blivit bättre om författaren inte blandat in Havers mammas gynekologbesök, granndotterns utegångsförbud och återigen dragit upp olyckan med Lynley och St James. Det är för det mesta enbart tråkigt att läsa.
Den del som handlar om morden och om utredningen är dock betydligt intressantare, så jag skulle ha velat korta ner romanen en hel del. Lite drygt 600 sidor känns lite för mycket eftersom en ganska stor del av dessa handlar om personernas privatliv. Detta med att privatlivet utgör en ganska stor del innebär också att man nästan måste läsa romanerna i rätt ordning för att hänga med i handlingen.
tisdag, juni 06, 2006
Choklad
Nu har jag läst alla Joanne Harris romaner. Och jag har tyckt om dem allihop, så sannolikheten att jag kommer att fortsätta att läsa hennes romaner är mycket stor. Men jag måste ändå säga att denna är hennes sämsta. Språkligt når den inte upp till samma nivå som de andra och berättarstilen är lite annorlunda även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Fast att jag inte uppskattade den här lika mycket som jag uppskattade de övriga kan förstås också bero på att jag sett filmen Chocolat, som bygger på den här romanen, innan.
Romanen handlar om Vianne och hennes dotter Anouk som bosätter sig i en liten by på franska landsbygden. Där startar Vianne en chokladbutik och det ses inte med blida ögon av somliga. Men hon får också vänner, varav en del är icke önskvärda personer i den lilla byn.
Skillnaderna mellan filmen och romanen var ganska stora och jag tyckte faktiskt bättre om filmen. Fast det kan bero på att jag sett filmen flera gånger innan jag läste romanen. Som exempel på några skillnader kan nämnas att romanen förefaller utspela sig i mer modern tid än filmen. Filmen är också betydligt ljusare och lyckligare. Jag tyckte nästan att romanen var lite väl dyster; betydligt dystrare än hennes andra romaner. Men detta är naturligtvis ändå en läsvärd roman.
Romanen handlar om Vianne och hennes dotter Anouk som bosätter sig i en liten by på franska landsbygden. Där startar Vianne en chokladbutik och det ses inte med blida ögon av somliga. Men hon får också vänner, varav en del är icke önskvärda personer i den lilla byn.
Skillnaderna mellan filmen och romanen var ganska stora och jag tyckte faktiskt bättre om filmen. Fast det kan bero på att jag sett filmen flera gånger innan jag läste romanen. Som exempel på några skillnader kan nämnas att romanen förefaller utspela sig i mer modern tid än filmen. Filmen är också betydligt ljusare och lyckligare. Jag tyckte nästan att romanen var lite väl dyster; betydligt dystrare än hennes andra romaner. Men detta är naturligtvis ändå en läsvärd roman.
fredag, juni 02, 2006
Den sanna och enastående berättelsen om systrarna Hunt
Den här romanen av Elisabeth Robinson har jag letat efter på biblioteket ända sedan jag såg den på en litteraturlista. Den handlar, som titeln antyder, om systrarna Hunt, Olivia och Maddie. Olivia Hunt har fått sparken från sitt arbete som producent på ett stort filmbolag och hennes pojkvän Michael har lämnat henne. Dessutom får hon veta att hennes syster Maddie har leukemi. Oliva är kluven mellan sin vilja att vara med sin syster och att producera en film om Don Quijote, som hon drömt om länge.
Denna roman är skriven som en brevroman och man får ta del av Olivias liv genom de brev som hon skriver till systern, bästa vännen, f d pojkvännen, filmbolag, producenter och skådespelare. Romanen är på samma gång tragisk och komisk, fast kanske mest åt det komiska hållet.
På romanens baksida står att den är ”Bridget Jones och Jane Austen i en skön förening” (Marie Clare). Jag tycker att det är lite konstigt att man jämför en romankaraktär som Bridget Jones med en författare som Jane Austen- de tillhör ju liksom inte samma kategoris. Men jag kan absolut se likheterna med Bridget Jones (även om jag inte läst den utan bara sett filmen). Men några likheter med Jane Austen kunde jag inte hitta, bortsett från att hon också skrivit brevromaner. Jag anser också att den kanske hade gjort sig bättre om den inte hade varit i brevform.
Detta var avkopplande och rolig läsning även om den också hade ett lite tyngre innehåll. Dock tyckte jag inte vidare mycket om alla breven till Hollywoodfolk. Det kändes inte särskilt relevant och rent av ganska fånigt. Jag kanske är för vuxen för att imponeras och roas av att en fiktiv person känner en massa kändisar. Romanen hade blivit betydligt intressantare och mer realistisk om Olivia hade haft någon annan typ av arbete och att breven bara hade varit till systern, familjen, pojkvännen och bästa vännen. Då hade den inte känts lika ytlig.
Dock roades jag av beskrivningen hon ger av Robin Williams i ett brev till systern: Som du vet, eftersom du är så förtjust i Enternainment Tonight, så är Robin Williams fullkomligt täckt av hår. Det sticker ut tofsar ur öronen på honom och ur kragen och ärmarna; han är som en bäver i collegetjröja och jeans. Men den här romanen var i alla fall absolut läsvärd. Det var underhållande och lättsam läsning och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Maddie med sjukdomen och hur det skulle gå mellan Olivia och Michael. Dock tyckte jag inte att det var särskilt intressant att veta hur det skulle gå med filmen, eftersom jag tyckte att den delen av romanen var onödig och fånig.
Denna roman är skriven som en brevroman och man får ta del av Olivias liv genom de brev som hon skriver till systern, bästa vännen, f d pojkvännen, filmbolag, producenter och skådespelare. Romanen är på samma gång tragisk och komisk, fast kanske mest åt det komiska hållet.
På romanens baksida står att den är ”Bridget Jones och Jane Austen i en skön förening” (Marie Clare). Jag tycker att det är lite konstigt att man jämför en romankaraktär som Bridget Jones med en författare som Jane Austen- de tillhör ju liksom inte samma kategoris. Men jag kan absolut se likheterna med Bridget Jones (även om jag inte läst den utan bara sett filmen). Men några likheter med Jane Austen kunde jag inte hitta, bortsett från att hon också skrivit brevromaner. Jag anser också att den kanske hade gjort sig bättre om den inte hade varit i brevform.
Detta var avkopplande och rolig läsning även om den också hade ett lite tyngre innehåll. Dock tyckte jag inte vidare mycket om alla breven till Hollywoodfolk. Det kändes inte särskilt relevant och rent av ganska fånigt. Jag kanske är för vuxen för att imponeras och roas av att en fiktiv person känner en massa kändisar. Romanen hade blivit betydligt intressantare och mer realistisk om Olivia hade haft någon annan typ av arbete och att breven bara hade varit till systern, familjen, pojkvännen och bästa vännen. Då hade den inte känts lika ytlig.
Dock roades jag av beskrivningen hon ger av Robin Williams i ett brev till systern: Som du vet, eftersom du är så förtjust i Enternainment Tonight, så är Robin Williams fullkomligt täckt av hår. Det sticker ut tofsar ur öronen på honom och ur kragen och ärmarna; han är som en bäver i collegetjröja och jeans. Men den här romanen var i alla fall absolut läsvärd. Det var underhållande och lättsam läsning och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Maddie med sjukdomen och hur det skulle gå mellan Olivia och Michael. Dock tyckte jag inte att det var särskilt intressant att veta hur det skulle gå med filmen, eftersom jag tyckte att den delen av romanen var onödig och fånig.
måndag, maj 29, 2006
Harhjärta
På sistone har jag inte haft så mycket tid till att läsa, men nu har jag i alla fall tagit mig tid att läsa Harhjärta av Maria Küchen. Den handlar om den unga cancerforskaren Karris. Hon och hennes kollegor arbetar med ett forskningsprojekt, men plötsligt börjar det komma anonyma hotmail till Kattis. Till slut verkar det också som att någon gör allvar av hoten. Den handlar också om den före detta nynazisten Jens som förälskar sig i djurrättsaktivisten Annie. Hon vet ingenting om att han varit nazist och de är på väg att börja ett nytt liv när det förflutna kommer ikapp dem.
Detta är en spännande och intressant historia om människors möten. Jag har tidigare läst en annan roman av Maria Küchen, som jag dock inte alls gillade. Jag hade därför inte särskilt stora förhoppningar om denna roman, men den blev en positiv överraskning. I stort sett sträckläste jag den, för den var svår att lägga ifrån sig.
Språket i romanen var enkelt och den var ganska lättläst. Det som jag mest uppskattade med romanen var att hon på ett bra sätt hade fångat människorna. Det fanns en djup insikt om mänsklig psykologi i Harhjärta och det tycker jag alltid är intressant.
Detta är en spännande och intressant historia om människors möten. Jag har tidigare läst en annan roman av Maria Küchen, som jag dock inte alls gillade. Jag hade därför inte särskilt stora förhoppningar om denna roman, men den blev en positiv överraskning. I stort sett sträckläste jag den, för den var svår att lägga ifrån sig.
Språket i romanen var enkelt och den var ganska lättläst. Det som jag mest uppskattade med romanen var att hon på ett bra sätt hade fångat människorna. Det fanns en djup insikt om mänsklig psykologi i Harhjärta och det tycker jag alltid är intressant.
lördag, maj 13, 2006
Vissa föddes perfekta och andra som jag
Vissa föddes perfekta och andra som jag av Anna Johansson handlar om nittonåriga Karoline. Hon har gått ut gymnasiet och hennes första riktiga kärleksförhållande är över. Hon reser ut i Europa för att få se världen och hitta sig själv. På sin resa konfronteras hon med sitt dåliga självförtroende och sina ätstörningar. Äventyret blir istället en färd mot självutplåning.
Det förekommer inte särskilt mycket dialog i den här romanen; det mesta är Karolines tankar och handlingar. Och det kan ibland vara väldigt tungt att läsa. I alla fall jag blir väldigt frustrerad när hon talar om hur tjock hon är och hur duktig hon varit när hon inte ätit en enda kalori på sex dagar.
Språket i romanen är poetiskt och blir ibland till små dikter: Sedan sitter jag påpälsad stelfrusen i min lila regnjacka med kapuschongen uppfälld och spanar ut över det stora oregerliga
havet,
klart turkosgrönt de första hundra meterna,
sedan blåsvart
sedan himmel
Jag ryser lite. Suger saltet ur hårtopparna.
Ibland tycker jag dock att språket känns lite jobbigt, nästan lite tillgjort för att vara så här poetiskt. Som vanligt när en text har allt för mycket satsradning och uppräkningar blir jag lite stressad i min läsning.
Skildringen av Karolines resa genom Europa känns väldigt trovärdig. Man ser framför sig ett tåg som är överfyllt av backpackers. Man ser framför sig hur vackert Prag är och hur fult Krakow är. Främst kände jag dock igen mig i Rom, eftersom jag varit där. Speciellt kände jag igen mig i detta: Vi går uppför en trappa med mer än hundra solvarma trappsteg. Där uppifrån kunde man se ut över Foum Romanum och alla människor som liknar myror. Jag vet precis hur det känns att gå uppför alla dessa trappsteg i värmen. Men det är värt det; utsikten över Forum Romanum är välidgt fin. Det bästa är dock parken och skuggan under träden, där jag tillbringade en hel eftermiddag med en bra bok.
Jag gillade den här romanen och jag tycker att ämnet, ätstörningar, är väldigt viktigt. Dock är jag tveksam till att använda den i undervisning, eftersom författaren blandar mycket mellan nutid och dåtid. Romanen kan därför vara svår att hänga med i.
Det förekommer inte särskilt mycket dialog i den här romanen; det mesta är Karolines tankar och handlingar. Och det kan ibland vara väldigt tungt att läsa. I alla fall jag blir väldigt frustrerad när hon talar om hur tjock hon är och hur duktig hon varit när hon inte ätit en enda kalori på sex dagar.
Språket i romanen är poetiskt och blir ibland till små dikter: Sedan sitter jag påpälsad stelfrusen i min lila regnjacka med kapuschongen uppfälld och spanar ut över det stora oregerliga
havet,
klart turkosgrönt de första hundra meterna,
sedan blåsvart
sedan himmel
Jag ryser lite. Suger saltet ur hårtopparna.
Ibland tycker jag dock att språket känns lite jobbigt, nästan lite tillgjort för att vara så här poetiskt. Som vanligt när en text har allt för mycket satsradning och uppräkningar blir jag lite stressad i min läsning.
Skildringen av Karolines resa genom Europa känns väldigt trovärdig. Man ser framför sig ett tåg som är överfyllt av backpackers. Man ser framför sig hur vackert Prag är och hur fult Krakow är. Främst kände jag dock igen mig i Rom, eftersom jag varit där. Speciellt kände jag igen mig i detta: Vi går uppför en trappa med mer än hundra solvarma trappsteg. Där uppifrån kunde man se ut över Foum Romanum och alla människor som liknar myror. Jag vet precis hur det känns att gå uppför alla dessa trappsteg i värmen. Men det är värt det; utsikten över Forum Romanum är välidgt fin. Det bästa är dock parken och skuggan under träden, där jag tillbringade en hel eftermiddag med en bra bok.
Jag gillade den här romanen och jag tycker att ämnet, ätstörningar, är väldigt viktigt. Dock är jag tveksam till att använda den i undervisning, eftersom författaren blandar mycket mellan nutid och dåtid. Romanen kan därför vara svår att hänga med i.
Montecore- En unik tiger
Jonas Hassen Khemiris andra roman, Montecore- en unik tiger, handlar om författaren Jonas Hassen Khemiri som efter succén med sin första bok får ett mail från Kadir, en gammal vän till hans far. Han föreslår att de tillsammans ska skriva en bok om fadern, den berömde fotografen. Romanen handlar således om tillblivelsen av en roman, som till största delen består av Kadirs och Jonas minnen av fadern; minnen som inte alltid överensstämmer. Romanen handlar också om att komma som invandrare till Sverige, där rasism och främlingsfientlighet är en del av vardagen.
Precis som i Ett öga rött märks det att författaren älskar att leka med språket. Och jag tycker att han lyckas ännu bättre i denna roman. Jag fullkomligt älskade hans sätt att skriva Kadirs mycket egendomliga svenska och många gånger kunde jag inte låta bli att skratta rakt ut. För att ta några exempel: Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig?
Detta kan du injicera i romanen.
Din sekundära roman
'Vad har utspelat sig?' interpellerade jag.
Är 'Wzup dawg?' en frekvent använd hälsningsfras i dagens Sverige?
Och detta är bara några få exempel på romanens originella språk. Det är också mycket skickligt att skriva Kadris mail och det som handlar om fadern på detta originella språk, medan Jonas minnen skrivs på ett helt annat sätt. Dessutom förändras språket i hans minnen från att vara prefekt svenska till Rinkebysvenska i samband med att åren går.
Något annat som jag uppskattade med romanen var igenkännandet av olika händelser i samhället: Palmemordet, Refaat el Sayeds uppgång och fall, Ny Demokrati bildas och kommer in i riksdagen, Lasermannen m m. Även vissa fenomen, som Pez-godis och Drakar och demoner gjorde romanen tidstypisk och lätt att placera i tiden.
Dock hade jag ibland svårt att känna engagemang i handlingen, den kom liksom i skymundan av det fantastiska språket. Men trots allt skapar den tankar och känslor. Och språket är som sagt helt underbart och därför kan jag inte annat än tycka att denna roman är mycket läsvärd.
Precis som i Ett öga rött märks det att författaren älskar att leka med språket. Och jag tycker att han lyckas ännu bättre i denna roman. Jag fullkomligt älskade hans sätt att skriva Kadirs mycket egendomliga svenska och många gånger kunde jag inte låta bli att skratta rakt ut. För att ta några exempel: Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig?
Detta kan du injicera i romanen.
Din sekundära roman
'Vad har utspelat sig?' interpellerade jag.
Är 'Wzup dawg?' en frekvent använd hälsningsfras i dagens Sverige?
Och detta är bara några få exempel på romanens originella språk. Det är också mycket skickligt att skriva Kadris mail och det som handlar om fadern på detta originella språk, medan Jonas minnen skrivs på ett helt annat sätt. Dessutom förändras språket i hans minnen från att vara prefekt svenska till Rinkebysvenska i samband med att åren går.
Något annat som jag uppskattade med romanen var igenkännandet av olika händelser i samhället: Palmemordet, Refaat el Sayeds uppgång och fall, Ny Demokrati bildas och kommer in i riksdagen, Lasermannen m m. Även vissa fenomen, som Pez-godis och Drakar och demoner gjorde romanen tidstypisk och lätt att placera i tiden.
Dock hade jag ibland svårt att känna engagemang i handlingen, den kom liksom i skymundan av det fantastiska språket. Men trots allt skapar den tankar och känslor. Och språket är som sagt helt underbart och därför kan jag inte annat än tycka att denna roman är mycket läsvärd.
fredag, maj 12, 2006
Ett annat sätt att vara ung
Ungdomsromanen Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson läste jag för ett grupparbete i skolan. Men jag hade också läst den en gång tidigare, för rätt länge sedan.
Den handlar om 18-åriga Hannah, som har många funderingar om livet. En dag när hon skolkar från skolan träffar hon en gymnasielärare som hon börjar prata med. Hon träffar också Milena och senare också Milenas äldre bror Eldin, som hon blir vän med. Hon träffar också den annorlunda skinnskallen Andreas, som hon också blir vän med. Men det är någon som ringer till henne på nätterna... Någon verkar spela ett spel med henne; ett spel på liv och död, ett spel där slutet redan är bestämt.
Detta är en mycket innehållsrik ungdomsroman, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att använda i min framtida undervisning. Det finns mängder med teman (kärlek, vänskap, rasism, sex, identitet, livsstil m m) som man kan ta upp till diskussion. Vår uppgift i grupparbetet var att ta upp citat som hade med identitet att göra och ett av de citat som jag fastnade för var 'Jag tror inte på det där', sa hon, 'att man förändras genom människor man möter'. Anledningen till att jag fastnade för det var att jag inte alls håller med (och huvudpersonen Hannah får också erfara att det inte stämmer). Jag tror att man i allra högsta grad förändras och skapar en identitet genom de människor man möter.
Jag tycker att huvudpersonen Hannah är intresant trots att jag känner att jag inte har särskilt mycket gemensamt med henne. Jag tycker inte heller att den av hennes killkompisar som hon slutligen blir kär i är särskilt sympatisk; jag skulle helt säkert ha valt den andre. Men båda är intressanta karaktärer. Min favoritkaraktär är dock Milena. I romanen finns också en dikt om henne som jag gillade:
Milena, Milena
ögon som svarta solar
hår som ett gnistrande vattenfall
rak och stolt som ett träd vid stranden
så nära och ändå så långt borta
som en sång i vinden
som ett mjukt djur
ögon som svarta solar
hår som ett gnistrande vattenfall
rak och stolt som ett träd vid stranden
så nära och ändå så långt borta
som en sång i vinden
som ett mjukt djur
Milena
Jag får stor lust att läsa Per Nilssons ungdomsroman Flickan jag älskar heter Milena som handlar om just henne. Jag tror också att det finns fler romaner om Milena. Även karaktären Anderas förekommer i andra av Per Nilssons romaner, t ex Anarkai som också är läsvärd.
lördag, april 29, 2006
Skugg-gömman
Detta är en ungdomsroman av Maria Gripe som jag inte har läst tidigare. Skugg-gömman är en fortsättning på Skuggan över stenbänken och ...och de vita skuggorna i skogen, som jag läste när jag var ung. Den här roman kom dock inte ut förrän -88 så jag antar att jag då hade slutat att läsa ungdomsromaner. Det finns ytterligare en bok som handlar om samma personer, som egentligen kommer före denna och som heter Skuggornas barn. De går dock att läsa fristående, även om jag skulle ha föredragit att läsa dem i rätt ordning.
Denna roman handlar om Carolin, som skriver en "undersökning av livet", hennes eget liv. Hon bor numera i Stockholm och ägnar sig åt teater. Hon för anteckningar och beskriver sin omgivning och vad som händer henne. Det är också väldigt mycket tillbakablickar eftersom hon försöker göra upp med sitt förflutna. Hon skriver också brev till sig själv, eller rättare sagt så skriver Carolin brev till Saga och Saga skriver ibland brev till Carolin. Detta är också ett sätt för Carolin att hitta sig själv. Hon blir också vän med Ingeborg som hon känner från teatern och hon lär känna Gerda och hennes två små barn Åke och Tyra. Carolin hjälper dem till ett bättre liv. Och så finns förstås Berta och hennes/deras pappa, Arild och Rosilda på Rosengåva och Lydia, hennes mor med i bilden. Och så finns ju också den där okände unge mannen med de speciella ögonen.
Det var ju rätt länge sedan jag läste de andra romanerna av Maria Gripe, så jag kom inte ihåg så mycket. Men tack vare tillbakablickarna i den här romanen kände jag inte att det var något problem. Jag kom ihåg det mesta med lite hjälp. Dock tyckte jag inte att den här romanen var lika bra som de tidigare. Men det är förstås mycket möjligt att jag tycker det på grund av att jag är äldre och har mer "läserfarenhet" nu. Fast den var helt klart läsvärd, speciellt om man tyckte om de tidigare romanerna.
Språket var väldigt enkelt, Jag upplevde det som att denna var enklare än de tidigare, men det är möjligt att jag minns fel. Hela romanen gick rätt fort att läsa trots att den var över 500 sidor lång. Jag irriterar mig dock på att det finns väldigt många fristående bisatser. Det ger ett korthugget och slarvigt intryck. Jag fastnade speciellt för ett tankeväckande påstående i romanen: En verkligt intelligent människa kan inte vara elak. Därför att hon genomskådar hur dum elakheten i själva verket är. Trots att det även här finns en fristående bisats fastnade jag för det här citatet eftersom det fick mig att börja fundera. Och jag kom fram till att det förmodligen är sant.
Det fanns även en del andra tänkvärda saker i romanen och det uppskattade jag. Men jag tyckte tyvärr att handlingen var lite tunn och dessutom har jag alltid, även i de tidigare romanerna, tyckt att Carolin är en rätt osympatisk person. Hon är alldeles för självcentrerad och nyckfull. Eftersom denna roman egentligen bara handlade om Carolin blev jag aldrig riktigt engagerad i handlingen. Kanske det dock hade varit bättre om jag hade läst Skuggornas barn innan; det hade kanske gett mer förståelse.
Denna roman handlar om Carolin, som skriver en "undersökning av livet", hennes eget liv. Hon bor numera i Stockholm och ägnar sig åt teater. Hon för anteckningar och beskriver sin omgivning och vad som händer henne. Det är också väldigt mycket tillbakablickar eftersom hon försöker göra upp med sitt förflutna. Hon skriver också brev till sig själv, eller rättare sagt så skriver Carolin brev till Saga och Saga skriver ibland brev till Carolin. Detta är också ett sätt för Carolin att hitta sig själv. Hon blir också vän med Ingeborg som hon känner från teatern och hon lär känna Gerda och hennes två små barn Åke och Tyra. Carolin hjälper dem till ett bättre liv. Och så finns förstås Berta och hennes/deras pappa, Arild och Rosilda på Rosengåva och Lydia, hennes mor med i bilden. Och så finns ju också den där okände unge mannen med de speciella ögonen.
Det var ju rätt länge sedan jag läste de andra romanerna av Maria Gripe, så jag kom inte ihåg så mycket. Men tack vare tillbakablickarna i den här romanen kände jag inte att det var något problem. Jag kom ihåg det mesta med lite hjälp. Dock tyckte jag inte att den här romanen var lika bra som de tidigare. Men det är förstås mycket möjligt att jag tycker det på grund av att jag är äldre och har mer "läserfarenhet" nu. Fast den var helt klart läsvärd, speciellt om man tyckte om de tidigare romanerna.
Språket var väldigt enkelt, Jag upplevde det som att denna var enklare än de tidigare, men det är möjligt att jag minns fel. Hela romanen gick rätt fort att läsa trots att den var över 500 sidor lång. Jag irriterar mig dock på att det finns väldigt många fristående bisatser. Det ger ett korthugget och slarvigt intryck. Jag fastnade speciellt för ett tankeväckande påstående i romanen: En verkligt intelligent människa kan inte vara elak. Därför att hon genomskådar hur dum elakheten i själva verket är. Trots att det även här finns en fristående bisats fastnade jag för det här citatet eftersom det fick mig att börja fundera. Och jag kom fram till att det förmodligen är sant.
Det fanns även en del andra tänkvärda saker i romanen och det uppskattade jag. Men jag tyckte tyvärr att handlingen var lite tunn och dessutom har jag alltid, även i de tidigare romanerna, tyckt att Carolin är en rätt osympatisk person. Hon är alldeles för självcentrerad och nyckfull. Eftersom denna roman egentligen bara handlade om Carolin blev jag aldrig riktigt engagerad i handlingen. Kanske det dock hade varit bättre om jag hade läst Skuggornas barn innan; det hade kanske gett mer förståelse.
tisdag, april 25, 2006
Den oskyldige
Detta är en spännande thriller av Harlan Coben. Jag har tidigare läst andra romaner av honom, bl a Ingen andra chans, Borta för alltid och Berätta inte för någon. och gillade dem. Jag hade därför goda förhoppningar för Den oskyldige.
Den handlar om Matt Hunter, som under sin collegetid råkade döda en annan ung man i ett slagsmål. Handlingen i romanen utspelar sig dock nio år senare, men Matt tänker fortfarande mycket på det som hände då och det har fortfarande konsekvenser för hans liv. Han är gift med Olivia, som han älskar och hon är gravid. En dag får han en liten filmsnutt skickad som meddelande på sin telefon. Filmen visar hans fru tillsammans med en annan man. När han börjar undersöka saken visar det sig att saker och ting inte alltid är som de ser ut. Han får hjälp att ta reda på vad som hänt av privatdetektiven Cingle Shaker och även hans gamla barndomsvän Loren Muse hjälper till.
Redan från första sidan blev jag intresserad av handlingen i den här romanen. Visserligen kanske historien inte alltid kändes helt trovärdig, men å andra sidan brukar den här typen av romaner sällan vara trovärdiga. Jag tyckte i alla fall att den var tillräckligt spännande för att hålla mitt intresse vid liv genom hela läsningen. Handlingen utvecklar sig i precis lagom takt hela tiden. Personerna i romanen var inte heller riktigt lika stereotypa som de brukar vara i den här typen av romaner. Språkligt var den enkel och lättläst. Jag valde att läsa boken för att få en stunds spänning och underhållning och det fick jag verkligen. Den oskyldige var nästan som en film i bokform.
Den handlar om Matt Hunter, som under sin collegetid råkade döda en annan ung man i ett slagsmål. Handlingen i romanen utspelar sig dock nio år senare, men Matt tänker fortfarande mycket på det som hände då och det har fortfarande konsekvenser för hans liv. Han är gift med Olivia, som han älskar och hon är gravid. En dag får han en liten filmsnutt skickad som meddelande på sin telefon. Filmen visar hans fru tillsammans med en annan man. När han börjar undersöka saken visar det sig att saker och ting inte alltid är som de ser ut. Han får hjälp att ta reda på vad som hänt av privatdetektiven Cingle Shaker och även hans gamla barndomsvän Loren Muse hjälper till.
Redan från första sidan blev jag intresserad av handlingen i den här romanen. Visserligen kanske historien inte alltid kändes helt trovärdig, men å andra sidan brukar den här typen av romaner sällan vara trovärdiga. Jag tyckte i alla fall att den var tillräckligt spännande för att hålla mitt intresse vid liv genom hela läsningen. Handlingen utvecklar sig i precis lagom takt hela tiden. Personerna i romanen var inte heller riktigt lika stereotypa som de brukar vara i den här typen av romaner. Språkligt var den enkel och lättläst. Jag valde att läsa boken för att få en stunds spänning och underhållning och det fick jag verkligen. Den oskyldige var nästan som en film i bokform.
fredag, april 21, 2006
Kapten Corellis mandolin
Jag har nu läst Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. En gång för länge sedan började jag se filmen som bygger på romanen, men av någon anledning såg jag den aldrig till slut. Jag har länge funderat på att läsa romanen istället, men inte förrän nu har det blivit av.
Romanen handlar om doktor Iannis och hans dotter Pelagia som bor på den lilla grekiska ön Kefalinia. Under 2:a världskriget ockuperas ön av tyskar och italienare. Doktor Iannis tvingas att hålla den italienske kapten Corelli med husrum. Först gillar de det inte, men med tiden vänjer de sig vid situationen och blir vänner. Kapten Corelli är en trevlig och humoristisk man som gärna spelar på sin mandolin. Även hans musikaliska vänner blir välkomnade i huset. Med tiden utvecklas också en kärlekshistoria mellan doktorns dotter Pelagia och kaptenen.
Jag gillade historien om doktor Iannis, Pelagia och kapten Corelli. Visserligen en helt vanlig kärlekshistoria, men ändå väckte den mitt intresse. Men tyvärr håller sig inte författaren till detta. Det är visserligen det som upptar det mesta av romanen, men författaren kastar också in kapitel som handlar om i mitt tycke helt oväsentliga saker. Möjligen kan historien om Madras, Pelagias fästman, ha sin plats i romanen även om jag tycker att den kunde ha berättats mindre ingående, men exempelvis de två kapitel som handlar om prästen är helt onödiga. Även kapitlet med hela Mussolinis livshistoria var helt onödigt för handlingen, liksom andra kapitel som handlar om hur kriget utveklar sig. Kriget är naturligtvis inte oväsentligt för handlingen, men jag skulle ha föredragit om handlingen hade fokuserat mer på huvudpersonerna och på Kefalinia. Om författaren ändå vill få med viktiga historiska händelser i världen kunde de istället ha fått komma fram genom personerna på ön.
Detta var med andra ord en mycket ojämn roman. Bitvis hade jag väldigt svårt att hålla intresset vid liv och det gäller då främst vid de avsnitt som handlade om historia eller politik. De var också skrivna på ett mycket tråkigt sätt. Men när det handlade om vad som hände huvudpersonerna i byn på Kefalinia var det inte alls särskilt svårt att hålla intresset vid liv. De var också skrivna på ett mycket roligare sätt med mycket humor. Så på det stora hela var romanen inte särskilt utmärkande, men trots allt läsvärd.
Romanen handlar om doktor Iannis och hans dotter Pelagia som bor på den lilla grekiska ön Kefalinia. Under 2:a världskriget ockuperas ön av tyskar och italienare. Doktor Iannis tvingas att hålla den italienske kapten Corelli med husrum. Först gillar de det inte, men med tiden vänjer de sig vid situationen och blir vänner. Kapten Corelli är en trevlig och humoristisk man som gärna spelar på sin mandolin. Även hans musikaliska vänner blir välkomnade i huset. Med tiden utvecklas också en kärlekshistoria mellan doktorns dotter Pelagia och kaptenen.
Jag gillade historien om doktor Iannis, Pelagia och kapten Corelli. Visserligen en helt vanlig kärlekshistoria, men ändå väckte den mitt intresse. Men tyvärr håller sig inte författaren till detta. Det är visserligen det som upptar det mesta av romanen, men författaren kastar också in kapitel som handlar om i mitt tycke helt oväsentliga saker. Möjligen kan historien om Madras, Pelagias fästman, ha sin plats i romanen även om jag tycker att den kunde ha berättats mindre ingående, men exempelvis de två kapitel som handlar om prästen är helt onödiga. Även kapitlet med hela Mussolinis livshistoria var helt onödigt för handlingen, liksom andra kapitel som handlar om hur kriget utveklar sig. Kriget är naturligtvis inte oväsentligt för handlingen, men jag skulle ha föredragit om handlingen hade fokuserat mer på huvudpersonerna och på Kefalinia. Om författaren ändå vill få med viktiga historiska händelser i världen kunde de istället ha fått komma fram genom personerna på ön.
Detta var med andra ord en mycket ojämn roman. Bitvis hade jag väldigt svårt att hålla intresset vid liv och det gäller då främst vid de avsnitt som handlade om historia eller politik. De var också skrivna på ett mycket tråkigt sätt. Men när det handlade om vad som hände huvudpersonerna i byn på Kefalinia var det inte alls särskilt svårt att hålla intresset vid liv. De var också skrivna på ett mycket roligare sätt med mycket humor. Så på det stora hela var romanen inte särskilt utmärkande, men trots allt läsvärd.
tisdag, april 18, 2006
White
White är en nyutkommen roman av Marie Darrieussecq handlar om den franskfödda amerikanskan Edmée och skandinaven Peter. De ingår i ett projekt, Whiteprojektet, vars uppgift är att bygga en forskningsstation på Sydpolen. Båda har mörka och tunga minnen med sig i bagaget. Men när Edmée och Peter träffas dras de till varandra av en passion som de inte kan kämpa mot.
Jag har alltid, av någon anledning, tyckt att polarexpeditioner är intressanta; inte med tanke på forskningsresultaten utan med tanke på människornas levnadsvillkor. Och jag tyckte att den här romanen skildrade människorans levnadsförhållanden på stationen på ett bra sätt. Det framkom verkligen hur trist, trångt och tråkigt de har det. Också kylan skildrades på ett mycket bra sätt, nästan så att jag frös medan jag läste.
Språket var också väldigt intressant. Den är mycket poetiskt skriven; det är nästan som en enda lång, berättande dikt. Jag gillade det poetiska i romanen. Men det var samtidigt lite jobbigt. Ibland tog språket lite överhanden och jag tappade fokus på handlingen. Dessutom kände jag mig ibland lite stressad av att det var så högt "tempo" i texten. Detta beror mest på att hon använder sig alldeles för mycket av satsradning. Anledningen till att jag retar mig på satsradningen kan kanske vara att jag är blivande svensklärare. Dock anser jag att satsradning kan vara okej i skönlitteratur och jag brukar inte alls reta mig på det. I denna roman tycker jag dock att det blev för mycket.
Romanen kändes väldigt tidlös. Människors tankar, problem och passioner är desamma i det förflutna, i nutiden och i framtiden. Det tog faktiskt ganska lång tid innan jag insåg att romanen faktiskt utspelar sig i framtiden, om än inte särskilt långt in i framtiden. Denna tidlöshet bidrog till romanens känsla av overklighet. Även romanens övernaturliga väsen bidrog till känslan av overklighet. Dessa väsen, andar, fantomer, spöken eller vad man vill kalla dem är de som betraktar och berättar vad som händer.
Jag är inte riktigt säker på vad jag tyckte om den här romanen. Jag gillade känslan av kyla och tidlöshet och jag tyckte att hon skildrade passionen mellan Edmée och Peter på ett mycket bra sätt. Jag hade heller inget emot de övernaturliga fantomerna. Dock tyckte jag att handlingen var lite tunn och jag stördes rätt mycket av språket, även om jag också uppskattade det poetiska.
Jag har alltid, av någon anledning, tyckt att polarexpeditioner är intressanta; inte med tanke på forskningsresultaten utan med tanke på människornas levnadsvillkor. Och jag tyckte att den här romanen skildrade människorans levnadsförhållanden på stationen på ett bra sätt. Det framkom verkligen hur trist, trångt och tråkigt de har det. Också kylan skildrades på ett mycket bra sätt, nästan så att jag frös medan jag läste.
Språket var också väldigt intressant. Den är mycket poetiskt skriven; det är nästan som en enda lång, berättande dikt. Jag gillade det poetiska i romanen. Men det var samtidigt lite jobbigt. Ibland tog språket lite överhanden och jag tappade fokus på handlingen. Dessutom kände jag mig ibland lite stressad av att det var så högt "tempo" i texten. Detta beror mest på att hon använder sig alldeles för mycket av satsradning. Anledningen till att jag retar mig på satsradningen kan kanske vara att jag är blivande svensklärare. Dock anser jag att satsradning kan vara okej i skönlitteratur och jag brukar inte alls reta mig på det. I denna roman tycker jag dock att det blev för mycket.
Romanen kändes väldigt tidlös. Människors tankar, problem och passioner är desamma i det förflutna, i nutiden och i framtiden. Det tog faktiskt ganska lång tid innan jag insåg att romanen faktiskt utspelar sig i framtiden, om än inte särskilt långt in i framtiden. Denna tidlöshet bidrog till romanens känsla av overklighet. Även romanens övernaturliga väsen bidrog till känslan av overklighet. Dessa väsen, andar, fantomer, spöken eller vad man vill kalla dem är de som betraktar och berättar vad som händer.
Jag är inte riktigt säker på vad jag tyckte om den här romanen. Jag gillade känslan av kyla och tidlöshet och jag tyckte att hon skildrade passionen mellan Edmée och Peter på ett mycket bra sätt. Jag hade heller inget emot de övernaturliga fantomerna. Dock tyckte jag att handlingen var lite tunn och jag stördes rätt mycket av språket, även om jag också uppskattade det poetiska.
fredag, april 14, 2006
I virvlande dans
I virvlande dans är en novellsamling av Joanne Harris. Den innehåller 22 stycken noveller, som samtliga är väldigt bra. De är ganska olika, men stilen att skriva är väldigt personlig. Man känner lätt igen hennes stil från hennes romaner, trots att vissa av novellerna skiljer sig väldigt mycket från dessa i handling.
Vissa noveller är jordnära, andra övernaturliga. Vissa utspelar sig i historisk tid medan andra utspelar sig långt i framtiden. De flesta förefaller dock att utspela sig i nutid och är därtill många gånger ganska samhällskritiska. Gemensamt för nästan alla novellerna är dock att de har en liten överraskande twist på slutet.
Jag tyckte att alla novellerna var bra, fast jag tyckte att vissa var bättre än andra. Vissa av dem har jag redan glömt, medan jag kommer att minnas några av dem länge. Några exempel på sådana favoritnoveller är Avgångsklassen 1981, Autodafé, En plats i solen, I väntan på Gandalf, Alla flickor kan bli en sockerpulla och Den lilla sjöjungfrun. Några av dessa kommer jag antagligen också att använda mig av i min undervisning eftersom jag tycker att de tar upp viktiga saker i samhället.
Vissa noveller är jordnära, andra övernaturliga. Vissa utspelar sig i historisk tid medan andra utspelar sig långt i framtiden. De flesta förefaller dock att utspela sig i nutid och är därtill många gånger ganska samhällskritiska. Gemensamt för nästan alla novellerna är dock att de har en liten överraskande twist på slutet.
Jag tyckte att alla novellerna var bra, fast jag tyckte att vissa var bättre än andra. Vissa av dem har jag redan glömt, medan jag kommer att minnas några av dem länge. Några exempel på sådana favoritnoveller är Avgångsklassen 1981, Autodafé, En plats i solen, I väntan på Gandalf, Alla flickor kan bli en sockerpulla och Den lilla sjöjungfrun. Några av dessa kommer jag antagligen också att använda mig av i min undervisning eftersom jag tycker att de tar upp viktiga saker i samhället.
söndag, april 09, 2006
Snygg
Snygg av Joyce Carol Oates är en ungdomsroman som handlar om den sextonåriga Darren Flynn. Han är en idrottskille och hänger ihop med ett gäng andra idrottskillar. Han är en lovande simmare och dessutom är han mycket snygg och han är omtyckt både av tjejer och killar. Några av killarna i simlaget upplever att de fått orättvist låga betyg av engelskläraren och de lämnar anonyma brev med homopornografiska bilder och anklagelser mot läraren ifråga. Skolledningen och polisen tar dessa falska anklagelser på allvar och drar igång med samtal och förhör. Även Darren förhörs och har svårt att hålla tyst om sin hemlighet- att engelskläraren gav honom skjuts hem en gång och att han då kände vibbar och anade att läraren ville något.
Den här boken gick väldigt fort att läsa och den tar upp ett allvarligt ämne. Men jag hade svårt att känna för karaktärerna i boken och jag irriterades ganska mycket av den homofobiska stämningen. Jag tycker inte att det kommer fram tillräckligt tydligt att den inte är något fel att vara homosexuell. Till exempel blir Darren lättad för att han inte känner någon av de elever på skolan som kommer ut som homosexuella.
Jag har egentligen inte särskilt mycket åsikter om den här boken, förutom detta att jag tycker att den befäster att det är något onormalt att vara homosexuell. Men egentligen var den ganska intetsägande och rätt så tråkig.
Den här boken gick väldigt fort att läsa och den tar upp ett allvarligt ämne. Men jag hade svårt att känna för karaktärerna i boken och jag irriterades ganska mycket av den homofobiska stämningen. Jag tycker inte att det kommer fram tillräckligt tydligt att den inte är något fel att vara homosexuell. Till exempel blir Darren lättad för att han inte känner någon av de elever på skolan som kommer ut som homosexuella.
Jag har egentligen inte särskilt mycket åsikter om den här boken, förutom detta att jag tycker att den befäster att det är något onormalt att vara homosexuell. Men egentligen var den ganska intetsägande och rätt så tråkig.
Tigerhjärta
Tigerhjärta av Gunila Ambjörnsson är en ungdomsroman, en spännande deckarhistoria. Den handlar om Jenny som fått jobb som rekvisitör i en uppsättning av Macbeth i Roma kloster på Gotland. Enligt en gammal legend vilar det en förbannelse över den här pjäsen och den får inte nämnas vid namn, utan den omnämns istället som The Play eller den skotska pjäsen. Men varken Jenny eller någon av de andra som var med den här sommaren tror på förbannelser. Men ändå- när underliga saker börjar hända är det lätt att tro att mörka krafter verkar.
Den här romanen var väldigt lätt att läsa och man drevs vidare i läsningen av nyfikenhet att få veta vem som spelar in kryptiska meddelanden och får den gamla grytan att tala, vem som skjuter på skådespelarna med slangbella och vem som kastar kniv på regissören. Jag tyckte också att det var kul att den utspelade sig på en plats som jag känner igen, eftersom jag faktiskt en gång cyklat dit under en Gotlandssemester. Därför har jag en klar bild av allén som leder till klosterruinen och av Konsum i Roma.
Jag tyckte om den här romanen; den var spännande och händelserik. Men jag saknade lite mer utförliga personbeskrivningar. Det kändes inte riktigt som att jag lärde känna karaktärerna, inte ens huvudpersonerna. Därmed var det också ibland svårt att engagera sig i händelserna.
Romanen var också rätt lärorik, eftersom den till stor del handlar om pjäsen Macbeth. Handlingen i pjäsen beskrivs väldigt noggrannt och det finns många citat från pjäsen i boken. Detta är en anledning till att jag kan tänka mig att använda den i min framtida undervisning. Inte bara för att den tar upp Macbeth, men också för att den är lättläst och spännande.
Den här romanen var väldigt lätt att läsa och man drevs vidare i läsningen av nyfikenhet att få veta vem som spelar in kryptiska meddelanden och får den gamla grytan att tala, vem som skjuter på skådespelarna med slangbella och vem som kastar kniv på regissören. Jag tyckte också att det var kul att den utspelade sig på en plats som jag känner igen, eftersom jag faktiskt en gång cyklat dit under en Gotlandssemester. Därför har jag en klar bild av allén som leder till klosterruinen och av Konsum i Roma.
Jag tyckte om den här romanen; den var spännande och händelserik. Men jag saknade lite mer utförliga personbeskrivningar. Det kändes inte riktigt som att jag lärde känna karaktärerna, inte ens huvudpersonerna. Därmed var det också ibland svårt att engagera sig i händelserna.
Romanen var också rätt lärorik, eftersom den till stor del handlar om pjäsen Macbeth. Handlingen i pjäsen beskrivs väldigt noggrannt och det finns många citat från pjäsen i boken. Detta är en anledning till att jag kan tänka mig att använda den i min framtida undervisning. Inte bara för att den tar upp Macbeth, men också för att den är lättläst och spännande.
lördag, april 08, 2006
Kärlekens dårar
Så har jag läst ännu en underbar roman av Joanne Harris, Kärlekens dårar. Och detta är nog den bästa jag läst hittills. Den handlar om skådespelerskan och lindanserskan Juliette som tvingas överge sitt kringresande liv och söka skydd i ett kloster. Men hennes förflutna hinner ikapp henne när klostrets nya abbedissa anländer tillsammans med en präst.
Romanen utspelar sig i 1600-talets Frankrike, en tid som präglades av religiös fanatism och häxprocesser. Religiös fanatism är också något centralt i romanen och jag tycker att det är mycket intressant, och skrämmande, hur lätt troende människor kan styras. Detta är också något som det engelska originalets titel, Holy Fools, syftar på.
Romanen är både spännande och intresseväckande. Redan från första sidan fångas man av intresse för Juliettes historia; vad har hänt i det förflutna och vad kommer att hända nu när det förflutna hunnit ikapp henne? Precis som i Joanne Harris andra romaner är miljöbeskrivningen mycket bra; det känns precis som att man befinner sig i ett litet kloster på en ö utanför Frankrike på 1610. Även romanens karaktärer känns väldigt trovärdiga. Nunnorna i klostret är komplexa med olika personligheter: den dementa Rosamonde, den vanställda, våldtagna Germaine, den vackra Clèmènte, tjocka, matglada Antoine. Och inte minst den stumma flickan Perette, som ingen vet var hon kommer ifrån. Le Merle, mannen från Juliettes förflutna, är både beräknande, elak och passionerad. Juliette själv är också äventyrlig och passionerad, även om hon försöker undertrycka det under sin tid i klostret.
Språkligt är romanen mycket välskriven. Den är också uppdelad i fyra delar som i sin tur är uppdelad i lagom långa kapitel. I dessa kapitel får man ta del av dels Juliettes och dels Le Merles tankar och känslor. Det framgår dock inte i början av kapitlet vem det handlar om. För det mesta gör det inget, eftersom man snabbt förstår om det är Juliette eller Le Merle som tänker, talar och agerar. Men ibland tar det en liten stund innan man förstår vem kapitlet handlar om och detta är något som kanske skulle kunna göras bättre.
Men det är också det enda negativa med denna roman, Jag älskade den och var fast från första sidan. Helst hade jag sluppit lägga den ifrån mig, samtidigt som jag inte ville läsa ut den för fort.
Romanen utspelar sig i 1600-talets Frankrike, en tid som präglades av religiös fanatism och häxprocesser. Religiös fanatism är också något centralt i romanen och jag tycker att det är mycket intressant, och skrämmande, hur lätt troende människor kan styras. Detta är också något som det engelska originalets titel, Holy Fools, syftar på.
Romanen är både spännande och intresseväckande. Redan från första sidan fångas man av intresse för Juliettes historia; vad har hänt i det förflutna och vad kommer att hända nu när det förflutna hunnit ikapp henne? Precis som i Joanne Harris andra romaner är miljöbeskrivningen mycket bra; det känns precis som att man befinner sig i ett litet kloster på en ö utanför Frankrike på 1610. Även romanens karaktärer känns väldigt trovärdiga. Nunnorna i klostret är komplexa med olika personligheter: den dementa Rosamonde, den vanställda, våldtagna Germaine, den vackra Clèmènte, tjocka, matglada Antoine. Och inte minst den stumma flickan Perette, som ingen vet var hon kommer ifrån. Le Merle, mannen från Juliettes förflutna, är både beräknande, elak och passionerad. Juliette själv är också äventyrlig och passionerad, även om hon försöker undertrycka det under sin tid i klostret.
Språkligt är romanen mycket välskriven. Den är också uppdelad i fyra delar som i sin tur är uppdelad i lagom långa kapitel. I dessa kapitel får man ta del av dels Juliettes och dels Le Merles tankar och känslor. Det framgår dock inte i början av kapitlet vem det handlar om. För det mesta gör det inget, eftersom man snabbt förstår om det är Juliette eller Le Merle som tänker, talar och agerar. Men ibland tar det en liten stund innan man förstår vem kapitlet handlar om och detta är något som kanske skulle kunna göras bättre.
Men det är också det enda negativa med denna roman, Jag älskade den och var fast från första sidan. Helst hade jag sluppit lägga den ifrån mig, samtidigt som jag inte ville läsa ut den för fort.
torsdag, april 06, 2006
Min legendariska flickvän
Min legendariska flickvän av Mike Gayle handlar om Will som lever ett rätt så tråkigt liv. I boken får man följa honom under fyra dagar, från fredag eftermiddag till måndag. Under den tiden kommer han hem från jobbet, pratar i telefonen med sina kompisar Simon och Alice, sina släktingar, sin efterhängsna "flickvän" samt en tjej han inte känner, Kate. Då och då går han också ut för att köpa något att äta eller dricka. Men allra mest tänker han på sin flickvän Aggi som gjorde slut för tre år sedan och som han fortfarande älskar.
Under lärarutbildningen har jag fått lära mig att man ska lära eleverna att inte skriva för detaljerat för att texten då blir jobbig att läsa. Det är synd att ingen lärt Mike Gayle det. För den här boken är verkligen alldeles för detaljerad. Det är totalt onödigt för handlingen att berätta när Will går på toaletten och vad han gör där och hur länge. Det är onödigt att beskriva hur han går fram till fönstret, öppnar det, tänder en cigarett, röker, släpper en fjärt, stänger fönstret och går tillbaka till soffan. Jag antar att anledningen till att författaren tar med alla dessa detaljer är att handlingen i själva verket är alldeles för tunn. Det skulle inte bli mycket till roman om man bara tog med det som är väsentligt för handlingen.
Det enda som fångade mitt intresse var Wills telefonsamtal med Kate. Kate bodde tidigare i hans lägenhet och väntar ett viktigt brev, vilket är anledningen till att hon ringer. Men de börjar prata om allt möjligt annat också, bl a Kates före detta pojkvän och Wills legendariska flickvän. En viss humor finns det också i boken, men inte tillräckligt för att jag ska roas av den och glömma bort att jag är uttråkad av alla detaljer. Boken slutade också "fel". Visserligen blir Will kär och får en kvinna i slutet, precis som det ska vara i den här typen av roman. Men den följer inte mönstret. Ibland kan det förstås vara uppfriskande med litteratur som bryter mot genrernas gränser, men i det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas särskilt bra.
Under lärarutbildningen har jag fått lära mig att man ska lära eleverna att inte skriva för detaljerat för att texten då blir jobbig att läsa. Det är synd att ingen lärt Mike Gayle det. För den här boken är verkligen alldeles för detaljerad. Det är totalt onödigt för handlingen att berätta när Will går på toaletten och vad han gör där och hur länge. Det är onödigt att beskriva hur han går fram till fönstret, öppnar det, tänder en cigarett, röker, släpper en fjärt, stänger fönstret och går tillbaka till soffan. Jag antar att anledningen till att författaren tar med alla dessa detaljer är att handlingen i själva verket är alldeles för tunn. Det skulle inte bli mycket till roman om man bara tog med det som är väsentligt för handlingen.
Det enda som fångade mitt intresse var Wills telefonsamtal med Kate. Kate bodde tidigare i hans lägenhet och väntar ett viktigt brev, vilket är anledningen till att hon ringer. Men de börjar prata om allt möjligt annat också, bl a Kates före detta pojkvän och Wills legendariska flickvän. En viss humor finns det också i boken, men inte tillräckligt för att jag ska roas av den och glömma bort att jag är uttråkad av alla detaljer. Boken slutade också "fel". Visserligen blir Will kär och får en kvinna i slutet, precis som det ska vara i den här typen av roman. Men den följer inte mönstret. Ibland kan det förstås vara uppfriskande med litteratur som bryter mot genrernas gränser, men i det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas särskilt bra.
söndag, april 02, 2006
Anhörig
Detta är en bok som jag länge funderat på att läsa när jag sett den i bokaffären och på biblioteket. Av någon anledning har det dock aldrig blivit av. Men nu har jag gjort det och jag måste säga att den inte alls motsvarade förväntningarna. Anhörig av Katerina Janouch handlar om en ung kvinna som är gift med en man som är alkoholist. Hon tar hand om de fyra barnen medan mannen är ute på krogen och super och använder kokain. Den handlar också om hur de försöker bli en normal familj.
Detta är en roman, men är delvis också självupplevd. Med att skriva romanen ville författaren sätta den anhöriga, inte missbrukaren, i fokus. Hon ville också visa att på att missbruk kan finnas även under en till synes perfekt yta. Detta säger hon i en intervju i det extramaterial som finns med i slutet av romanen. Anledningen till att jag ville läsa boken var att jag tycker att ämnet är viktigt. Men tyvärr måste jag säga att romanen var en besvikelse.
Jag hade mycket svårt att identifiera mig med någon av personerna (utom då kanske möjligen med den stackars barnlösa systern). Speciellt har jag svårt att förstå varför en kvinna gifter sig med en man trots att hon är medveten om att han har alkoholproblem.l Och dessutom skaffar tre barn med honom, när alkohol- och drogproblemen verkligen är uppenbara. Jag är naturligtvis medveten om att sånt händer, men författaren fokuserar alldeles för mycket på eländet. Hon skriver visserligen att mannen var charmig och det fanns goda stunder, men inget av detta beskrivs på något vis i romanen. Om det trevliga hade framkommit tydligare hade jag nog mer kunnat förstå huvudpersonen.
Författarens ambition att visa att en missbrukare inte alltid är en skitig, illaluktande gubbe på en parkbänk lyckas rätt bra. Mannen i romanen har ett jobb som ägare till en innekrog och barnen är problemfria. Varken släkten (utom systern) eller vänner misstänker att det finns problem i familjen. Men jag tycker nog att det är rätt onödigt att visa på; idag vet nog de flesta att missbrukare finns i alla samhällsskikt.
Det jag mest ogillar med romanen är dock att den slutar lyckligt. Jag tycker att det leder till att romanen inte känns särskilt trovärdig. Visserligen händer det att människor lyckas komma ur ett missbruk och att äktenskapet fortsätter och de blir en perfekt, lycklig familj. Men den erfarenhet jag har är att det väldigt sällan fungerar på det viset.
Det var dock i synnerhet två saker som jag verkligen irriterade mig på: att det påstås att det är en sjukdom både att vara alkoholist och anhörig och att Anonyma Alkoholister och deras 12-stegsprogram framstår som den enda lösningen. Jag anser inte att alkoholism är en sjukdom. Att kalla det en sjukdom är att frånta missbrukaren allt ansvar. Och att påstå att det är en sjukdom att vara anhörig till en missbrukare är enbart fånigt...
AA lyckas naturligtvis hjälpa en hel del missbrukare och det är självklart bra. Men jag tycker inte om att deras program bygger på kristen tro. De menar att man inte kan komma ur sitt missbruk om man inte erkänner gud och blir kristen. Det är också det som jag starkt ogillar. Eftersom jag haft en f d alkoholist i familjen genom min halvbrors pappa vet jag att det också finns andra vägar att gå, t ex Länkarna som bygger på att medlemmarna ska hjälpa och stödja varandra. Hon skriver dock att en missbrukare inte får återfall, utan att de tar återfall. Detta tycker jag var väldigt klokt och jag håller helt med om det.
En fördel med romanen var att den var väldigt lätt att läsa. Texten var luftig och språket var enkelt. Det är också möjligt att romanen kan vara mer givande för en person som lever med en missbrukare, som kan "fylla i luckorna" med egna upplevelser. Också för någon som inte har någon som helst erfarenhet av missbruk kanske den kan vara upplysande. Men så fantastisk som de många citaten från kritiker och läsare som finns både på framsidan, baksidan och bland extramaterialet kan jag inte tycka att den är.
Detta är en roman, men är delvis också självupplevd. Med att skriva romanen ville författaren sätta den anhöriga, inte missbrukaren, i fokus. Hon ville också visa att på att missbruk kan finnas även under en till synes perfekt yta. Detta säger hon i en intervju i det extramaterial som finns med i slutet av romanen. Anledningen till att jag ville läsa boken var att jag tycker att ämnet är viktigt. Men tyvärr måste jag säga att romanen var en besvikelse.
Jag hade mycket svårt att identifiera mig med någon av personerna (utom då kanske möjligen med den stackars barnlösa systern). Speciellt har jag svårt att förstå varför en kvinna gifter sig med en man trots att hon är medveten om att han har alkoholproblem.l Och dessutom skaffar tre barn med honom, när alkohol- och drogproblemen verkligen är uppenbara. Jag är naturligtvis medveten om att sånt händer, men författaren fokuserar alldeles för mycket på eländet. Hon skriver visserligen att mannen var charmig och det fanns goda stunder, men inget av detta beskrivs på något vis i romanen. Om det trevliga hade framkommit tydligare hade jag nog mer kunnat förstå huvudpersonen.
Författarens ambition att visa att en missbrukare inte alltid är en skitig, illaluktande gubbe på en parkbänk lyckas rätt bra. Mannen i romanen har ett jobb som ägare till en innekrog och barnen är problemfria. Varken släkten (utom systern) eller vänner misstänker att det finns problem i familjen. Men jag tycker nog att det är rätt onödigt att visa på; idag vet nog de flesta att missbrukare finns i alla samhällsskikt.
Det jag mest ogillar med romanen är dock att den slutar lyckligt. Jag tycker att det leder till att romanen inte känns särskilt trovärdig. Visserligen händer det att människor lyckas komma ur ett missbruk och att äktenskapet fortsätter och de blir en perfekt, lycklig familj. Men den erfarenhet jag har är att det väldigt sällan fungerar på det viset.
Det var dock i synnerhet två saker som jag verkligen irriterade mig på: att det påstås att det är en sjukdom både att vara alkoholist och anhörig och att Anonyma Alkoholister och deras 12-stegsprogram framstår som den enda lösningen. Jag anser inte att alkoholism är en sjukdom. Att kalla det en sjukdom är att frånta missbrukaren allt ansvar. Och att påstå att det är en sjukdom att vara anhörig till en missbrukare är enbart fånigt...
AA lyckas naturligtvis hjälpa en hel del missbrukare och det är självklart bra. Men jag tycker inte om att deras program bygger på kristen tro. De menar att man inte kan komma ur sitt missbruk om man inte erkänner gud och blir kristen. Det är också det som jag starkt ogillar. Eftersom jag haft en f d alkoholist i familjen genom min halvbrors pappa vet jag att det också finns andra vägar att gå, t ex Länkarna som bygger på att medlemmarna ska hjälpa och stödja varandra. Hon skriver dock att en missbrukare inte får återfall, utan att de tar återfall. Detta tycker jag var väldigt klokt och jag håller helt med om det.
En fördel med romanen var att den var väldigt lätt att läsa. Texten var luftig och språket var enkelt. Det är också möjligt att romanen kan vara mer givande för en person som lever med en missbrukare, som kan "fylla i luckorna" med egna upplevelser. Också för någon som inte har någon som helst erfarenhet av missbruk kanske den kan vara upplysande. Men så fantastisk som de många citaten från kritiker och läsare som finns både på framsidan, baksidan och bland extramaterialet kan jag inte tycka att den är.
fredag, mars 31, 2006
Smitvarning
Smitvarning av Hans Olsson är en ungdomsroman som handlar om Angel. Han bor i stockholmsförorten Farsta med sin mamma och lillasyster. Han kommer inte särskilt bra överens med mamman, mycket på grund av att hon inte vill prata om Angels pappa. Dessutom favoriserar hon lillasystern, som också Angel älskar. Angel ser bra ut, har lätt för att få tjejer och är mycket duktig på att dansa. En dag får Angel syn på en person från sitt förflutna, Gustav. Han söker upp Gustav för att få svar på en del frågor, bl a om pappan. Den handlar om hans förhållande till vännerna, främst Fredrik, Victor och Katta. Den handlar också om pressen från mamman och danstränaren Manuel. Dessutom handlar den om hans förhållande med en lite äldre tjej, Klara "ljus och mörker".
Man blir nästan genast nyfiken på Angel och hans liv. Man undrar vem Gustav är och vad han har med Angels barndom att göra. Dock tycker jag att det är lite förvirrande att man får ta del av både Angels och Gustavs tankar, främst för att det som handlar om Angel är skriven i tredje person, medan det som handlar om Gustav är skrivet i första person. Skildringen av hur Angel börjar bli vuxen är intressant och precis som Angel vill man att saker och ting ska börja falla på plats.
Romanen är mycket välskriven och den var väldigt lätt att ta sig igenom, dels på grund av den intresseväckande handlingen och dels på grund av det lättsamma språket. Dock tycker jag inte riktigt att den är i samma klass som hans senaste ungdomsroman, Inga bomber över Skärholmen, även om det finns vissa likheter: de handlar om invandrarungdomar i förorten, att bli vuxen, sex och problem med föräldrar. Men språkligt var den inte lika välskriven om Inga bomber över Skärholmen. Denna bok hade också en något dystrare stämning.
Men den tar upp ständigt aktuella ungdomsproblem och är en mycket bra ungdomsroman. Jag gillar hans sätt att skriva om dessa ämnen och jag kommer definitivt att läsa även hans första roman. Och därefter kommer jag att vänta och hoppas på att han skriver fler.
Man blir nästan genast nyfiken på Angel och hans liv. Man undrar vem Gustav är och vad han har med Angels barndom att göra. Dock tycker jag att det är lite förvirrande att man får ta del av både Angels och Gustavs tankar, främst för att det som handlar om Angel är skriven i tredje person, medan det som handlar om Gustav är skrivet i första person. Skildringen av hur Angel börjar bli vuxen är intressant och precis som Angel vill man att saker och ting ska börja falla på plats.
Romanen är mycket välskriven och den var väldigt lätt att ta sig igenom, dels på grund av den intresseväckande handlingen och dels på grund av det lättsamma språket. Dock tycker jag inte riktigt att den är i samma klass som hans senaste ungdomsroman, Inga bomber över Skärholmen, även om det finns vissa likheter: de handlar om invandrarungdomar i förorten, att bli vuxen, sex och problem med föräldrar. Men språkligt var den inte lika välskriven om Inga bomber över Skärholmen. Denna bok hade också en något dystrare stämning.
Men den tar upp ständigt aktuella ungdomsproblem och är en mycket bra ungdomsroman. Jag gillar hans sätt att skriva om dessa ämnen och jag kommer definitivt att läsa även hans första roman. Och därefter kommer jag att vänta och hoppas på att han skriver fler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)