Reaper man

Reaper man är en bok i Disc world-serien av Terry Pratchett. Man skulle kunna kategorisera dessa böcker som science fiction-humor. Just den här boken handlar om Döden, som helt plötsligt försvinner. Detta leder förstås till kaos. Under tiden, omedveten om detta kaos, får en lång, mager främling jobb på en gård och han visar sig vara mycket duktig på att använda en lie.

Jag har tidigare läst Mort från samma serie och var väl måttligt förtjust i den. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på den här boken heller, men jag tyckte faktiskt att den var bättre än Mort. Ändå tyckte jag inte precis att den var bra. Den är väldigt rolig på många ställen, men för det mesta tycker jag att handlingen är lite väl barnslig och innehållslös. Jag har verkligen svårt att bli fångad i den och känner därför inte heller något driv i läsningen.

Jag ogillar också starkt att boken inte är indelad i kapitel. Kapitelindelning hade underlättat läsningen mycket, eftersom man då får naturliga ställen att ta pauser från läsningen. Som det är nu känns det svårt att komma in i den igen när man slutar, även om det finns blankrader som markerar olika avsnitt från varandra.

Men som sagt så tyckte jag bättre om den här och på vissa ställen skrattade jag högt. Faktiskt redan på första sidan där det står ... urban humans whose only connection with the cycles of nature is that their Volvo ran over a sheep. Jag tycker också att det var vansinnigt kul med broder Ixolite som delar ut lappar på vilka det står OoooEeeeOoooEeeeOoooEeee. Detta på grund av att ...brother Ixolite is probably the only banshee in the world with a speech impediment, so instead of sitting on roofs and screaming when people are about to die he just writes them a note and slips it under the door-.

Powerbook

Jag köpte Powerbook av Jeanette Winterson på bokrean och titeln till trots är den inte på engelska. Enligt baksidestexten handlar den om Ali, som är författare och skriver berättelser på beställning via mail. Villkoret är att man är beredd att själv kliva in i berättelsen. Man kan bli hjälte i sitt eget liv. Den här boken utspelar sig olika tider och på olika platser och på olika platser, som t ex Paris, Capri och cyberrymden. Material hämtas från sagor, myter och populärkultur. Detta är en tidlös historia om kärleken.

Men jag får inte riktigt baksidestexten att hänga ihop med handlingen. Visst handlar den om Ali som är författare, men jag får uppfattningen att berättelserna skrivs för en enda person, Alis älskarinna. Vilket kön Ali själv har är lite tvetydigt, men jag tycker ändå att det tydligt framgår att hon är kvinna.

Den röda tråden i romanen är det trassliga kärleksförhållandet mellan Ali och hennes älskarinna. Men tyvärr måste jag säga att den röda tråden är lite svår att följa ibland; man tappar den lätt i berättelserna om fosterbarnet i Sophuset, tulpansmuggling och bestigningen av Mount Everest. Handlingen är dock inte heller särskilt originell.

Jag uppskattade dock kapitelindelningen som Öppna hårddisken, Nytt dokument, Sök, Visa som ikon, Töm papperskorgen o s v. Kapitlen var också korta och texten var väldigt luftig. Därför var den här romanen också mycket lättläst. Den språkliga stilen var precis i min smak. Några smakprov:

Kvällen sträckte på sig. Dagens muskler hade börjat slappna av.

Fakta berättar aldrig sanningen. Till och med de enklaste fakta är missvisande.

Det finns ingen Natscape Navigator som kan hjälpa mig att hitta vägen genom livet.

Jag har aldrig hört talas om den här författarinnan tidigare, men efter att ha googlat lite så vet jag att hon har skrivit flera andra romaner. Även om den här romanen kanske inte är en av de bästa jag läst så gillade jag stilen i den och jag hoppas att hon utvecklar den i andra romaner. Därför kommer jag att försöka få tag på någon eller några andra romaner av Jeanette Winterson (dock inte än på ett tag eftersom jag har massor med böcker liggandes här hemma som väntar på att bli lästa).

Once were warriors

Once were warriors av Alan Duff handlar om Beth Heke, en maorikvinna vars familj håller på att falla samman. Hennes man super och misshandlar henne och hon har själv också alkoholproblem. Hennes äldsta son är medlem i ett gäng, den näst äldste sonen blir omhändertagen av myndigheterna och hennes äldsta dotter begår självmord efter att ha blivit våldtagen av pappan.

Det är med andra ord ingen munter läsning. Romanen är mycket realistiskt skriven och den tar upp väldigt tunga ämnen. Den är också väldigt tungläst rent språkligt. Författaren använder sig av hopskrivningar av ord som "whatsit", "atim" och liknande. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men det är lite mer tidskrävande. Det finns inte heller någon vanlig dialog i boken, utan allt som sägs skrivs direkt i texten, utan talstreck eller annat som markerar att det är dialog. Det kan därför ibland vara knepigt att hålla reda på vem som säger vad.

Men även om jag tycker att boken var tung att läsa på grund av språket beundrar jag författaren för att han lyckats med något annorlunda. Jag tycker också att den tar upp mycket viktiga ämnen och eftersom författaren lyckats skildra problemen så realistiskt får man verkligen en känsla för hur svårt livet kan vara för vissa människor.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte mycket om innehållet i romanen, men tyckte mindre om språket i den. Jag tror också att författaren hade tjänat på att skriva en roman med ett så viktigt budskap på ett mer lättåtkomligt sätt. Fast nu har ju romanen också filmatiserats (filmen heter Krigarens själ på svenska) så jag antar att budskapet ändå nått ut till en bredare publik.

Veronika bestämmer sig för att dö

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho handlar, som titeln säger om Veronika. Hon är ung och vacker med både vänner, beundrare och familj. Men hon känner ändå att det är något som fattas i hennes liv och hon bestämmer sig för att ta livet av sig. Hon tar en överdos sömntabletter, men vaknar upp på ett mentalsjukhus. Där får hon veta att även om hon överlevt, så har hennes hjärta tagit skada och hon kommer att dö om bara några dagar. Man får följa Veronika under dessa sista dagar, medan hon funderar på vad livet är och hon inser att varje ögonblick vi lever är ett medvetet val mellan liv och död.

Detta var en mycket lättläst roman; jag läste ut den på bara några dagar. Jag tyckte också att den var väldigt intressant. Jag gillade de filosofiska tankarna på livet, döden och galenskapen. Speciellt kul tyckte jag att det var att läsa överläkarens funderingar på vad galenskap är, t ex att det orsakas av ett gift som han kallar vitriol.

Romanen är också rätt humoristisk. I alla fall tycker jag att det är rätt kul att Veronika inte skriver något självmordsbrev, utan istället skriver ett brev till en tidsskrift för att de inte vet var Slovenien ligger. Trots det allvarliga temat är tonen lättsam och boken känns aldrig tung att läsa.

Jag har aldrig tidigare läst något av Paulo Coelho, men jag gillade verkligen den här romanen. Jag kommer alldeles säkert att läsa mer av honom.

The snapper

The snapper av Roddy Doyle läste inför en skoluppgift. Den handlar om Sharon, som är 20 år och just har blivit gravid. Hon bor fortfarande hemma och vägrar att tala om vem pappan till barnet är, fast det finns misstankar både hos hennes föräldrar och grannarna om vem det är. Främst handlar romanen om förhållandet mellan Sharon och hennes pappa. Hennes pappa förändras från att vara lugn till att bli arg till att bli mycket stödjande.

Jag tyckte att den här romanen var mycket lätt att läsa. Språket var inte särskilt svårt, inte ens dialogen som var skriven på irländsk dialekt med mycket svordomar och dylikt, som t ex "eejit" (idiot). Jag gillade dock inte alls att nästan hela romanen var uppbyggd på dialog. Visst, det går fort att läsa men det är också tråkigt. Man får ju inte veta något om personernas tankar på det viset, eller i alla fall inte särskilt mycket.

Roddy Doyle skriver på ett ganska humoristiskt sätt, men det är inte riktigt min typ av humor. Men visst skrattade jag på ett par ställen. Romanen utspelar sig under 80-talet så det är ju en hel del populärkulturella grejer man känner igen. Dock reagerar jag (och säkert många med mig) på dryckeskulturen i romanen. Till exempel går firar Sharon sin graviditet med att dricka vodka och när hon är i nionde månaden går hon på puben och super så att hon kräks i sin handväska. Detta gör att jag har väldigt svårt att känna sympati med henne.

Djungelbarn

Dokumentären Djungelbarn av Sabine Kuegler handlar om Sabine som redan som femåring flyttar ut i Västpapuas djungel tillsammans med sin familj. Hennes pappa är språkforskare och ska undersöka språket hos den okända fayustammen, som hittills aldrig sett vita människor och som fortfarande lever som på stenåldern. Inte förrän i tonåren återvänder Sabine till västvärlden för att slutföra sin utbildning.

Allt detta tyckte jag lät mycket intressant. Men tyvärr var det inte lika bra som omslaget utlovade. Först av allt så var boken mycket dåligt skriven. Språket var mycket enformigt och författaren upprepade sig ofta. Men det gör egentligen inte så mycket i en sådan här typ av bok, där ju innehållet är det viktiga och det intressanta.

Jag hade förväntat mig att få lära mig mer om fayustammens liv och leverne och om kulturkrockarna som borde ha inträffat. Istället handlade det mest om författaren själv; om hennes vana att samla på djur och hennes upptåg tillsammans med syskonen och/eller fayubarnen. Dessutom kryddar hon berättelsen med lite äckliga historier om att äta levande maskar och stekta fladdermusvingar- allt för att chockera den västerländska läsaren. Den kannibalism som utlovades på omslaget lyste också med sin frånvaro. Fayustammens invånare kom helt i skymundan i hennes nostalgiska berättelser om hur väl anpassad hon blev till djungeln.

Visst förekommer det en del intressanta glimtar ur fayustammens liv, som t ex att fayukvinnorna ammar dingovalpar och att äktenskap ingås genom att en man stjäl en kvinna. Men dessa fungerar mest som en aptitretare för någonting som aldrig kommer. Språkintresserad som jag är hade jag också gärna velat veta mer om fayustammens språk; det var ju ändå därför som de var där. Jag kommer antagligen att försöka leta reda på någonting annat skrivet om fayustammen för att få veta något om dem, för här får jag det då inte.

Jag blir också rätt irriterad på de religiösa undertonerna. redan efter första kapitlet infogas en bön och när de flyttar till fayufolket så utlovar de ett budskap om fred. Så det känns inte som att det viktigaste syftet var att studera fayufolkets språk och seder, utan att lära dem det rätta sättet att leva, d v s som en kristen.

Bokens största behållning är de foton som finns infogade på några ställen i boken. De ger en mycket bättre bild av livet i djungeln än vad texten gör. I själva verket var det nästan så att jag läste vidare bara för att komma till nästa avsnitt med bilder. Synd på en historia som skulle kunna bli så bra om den bara berättades på rätt sätt!

Gregorius

Gregorius av Bengt Ohlsson bygger på romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. I Doktor Glas är den otrevlige prästen Gregorius en av karaktärerna och här får man läsa om det som händer och sker i Doktor Glas från Gregorius synvinkel. En mycket intressant idé att skriva på det viset.

Prästen Gregorius börjar bli till åren och känner att han börjar få lite problem med hjärtat. Han är gift med den unga och vackra Helga. De har länge försökt att få barn, liksom Gregorius och hans förra fru, men det har inte blivit några barn. Men hoppet finns ändå kvar. En dag får Gregorius höra att hans fru är otrogen mot honom. Hans hjärtproblem verkar förvärras och han åker iväg till hälsokällan Porla för att vila upp sig. Där träffar han Anna och genomgår en förändring.

Det var tyvärr lite för länge sedan jag läste Doktor Glas för att jag skulle kunna uppskatta den här romanen fullt ut. Jag hade glömt lite av vad som hände i den. Men den här romanen var i alla fall mycket välskriven och rent språkligt. Språkligt hade den ungefär samma stil som Doktor Glas, även om det gått nästan hundra år mellan de två romanerna (Doktor Glas är skriven 1905 och Gregorius 2004). Denna roman var dock betydligt längre än "originalet", som var ganska kort och skriven i dagboksform.

Det jag mest uppskattade med Doktor Glas var hans moraliska dilemma-skulle han ta livet av Gregorius eller inte- och i den här romanen uppskattar jag mest att man får en helt ny bild av Gregorius som inte helt stämmer överens med den man får i Doktor Glas. Men tyvärr tyckte jag att den var lite för lång och bitvis lite för långtråkig för att jag verkligen skulle tycka om den.

Box 21

Trots att jag inte gillade The rule of four på grund av att det var två författare, har jag nu läst Box 21 av Börge Hellström och Anders Roslund. Men den här gången upplevde jag det inte som störande att det var två författare, även om det märktes lite grann (dock tror jag inte att det hade märkts om man inte hade vetat om det).

I en lägenhet i Stockholm utnyttjas och misshandlas Lydia båda fysiskt och psykiskt. Och knarkaren Hilding säljer amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer. De båda hamnar på sjukhus, där deras öden avgörs i olika rum. Ewert Grens och Sven Sundkvist får ansvaret för varsin brottsutredning på sjukhuset. Hilding får betala dyrt och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att uppmärksamma alla på det hon utsatts för.

Detta var inte den mest välskrivna kriminalroman jag läst, men den innehöll en hel del tänkvärt om dagens samhälle. Författarna lyckas skapa en känsla av obehag och äckel. De skildrar också människornas sämsta sidor, men inte på ett överdrivet sätt utan på ett sätt så att man förstår att det är sånt som faktiskt händer i verkligheten (vilket också bekräftas av författarnas egna kommentarer i slutet av boken).

Detta var också det jag mest uppskattade med romanen. För karaktärerna är inte mycket att hurra för. Ewert Grens är i allra högsta grad en stereotyp kriminalkommissarie och i stort sett alla andra är precis lika stereotypa. Den enda karaktär som jag verkligen engagerar mig i är Lydia (och i viss mån hennes väninna, eftersom de i stort delar samma öde).

Jag har tidigare läst en annan roman av dessa författare, Odjuret, och hade i stort sett samma uppfattning om den, d v s en otäck, men verklighetsnära, skildring av samhället, men med ointressanta och stereotypa karaktärer. Men de tråkiga karaktärerna till trots så är det ganska troligt att jag kommer att läsa fler romaner av dessa författare, just för samhällsskildringen skull.

The rule of four

The rule of four är skriven av två författare, Ian Caldwell och Dustin Thomason. Jag lockades att köpa den på grund av kommentarerna på omslaget; kommentarer i stil med "If you loved THE DA VINCI CODE" och "One part THE DA VINCI CODE, one part THE NAME OF THE ROSE...". Det lät ju bra, men det visade sig inte stämma särskilt bra.

The rule of four handlar om ett par collegeungdomar, Tom och Paul, som snart ska gå ut från Princeton. Tillsammans försöker de tolka koden i en gammal bok från 1499, Hypnerotomachia Poliphili. Men när de börjar närma sig lösningen börjar det hända saker. En forskare som hjälpt dem blir mördad och Tom och Paul befinner sig nu i fara.

Likheten med ovan nämnda romaner är nog enbart att den här romanen också handlar om en gammal bok och en kod. Den var inte i närheten av att vara lika spännande och välskriven som någon av dem. Visserligen var den bitvis lite spännande, men det kunde inte uppväga alla tråkiga och alldeles för detaljerade beskrivningar av omgivningarna på Princeton och alla människor och deras relationer.

Delvis kan det bero på att Caldwell eller Thomason just gått ut från Princeton när de skrev romanen. Delvis beror det nog också på just det faktum att de var två författare. Det märks ganska tydligt att de är två som skrivit romanen. En av dem är en ganska duktig skribent och jag tror att han skulle kunna skriva en alldeles utmärkt roman på egen hand.

Vargbröder

Vargbröder av Michelle Paver är en ungdomsfantasyroman som handlar om tolvårige Torak, som lever ute i skogen med sin far. När fadern blir dödad av en demon i skepnad av en björn måste Torak fly och försöka ta sig till Världsandens berg för att rädda världen undan denna demon. Som följeslagare har han också vargvalpen Ulv, som är hans vägvisare och så småningom blir han också vän med en jämnårig flicka.

Detta är den första boken i en serie och det är troligt att jag kommer att försöka läsa fler. Jag gillade att boken utspelar sig i någon slags järnålder/vikingatid istället för i en helt annan värld, som är vanligt i fantasy. Boken känns väldigt nordisk, trots att den inte är det. Eftersom jag dessutom är väldigt förtjust i vargar (de är ju ursprunget till hunden) så gillar jag tanken med att Torak har en vargbroder.

Språkligt var den här romanen inte särskilt imponerande, men den var mycket lättläst och det gick fort att läsa den. Den hände också väldigt mycket hela tiden och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Torak och Ulv. Jag får därför en känsla av att den kan bli populär bland ungdomar och jag är inte främmande för tanken att använda den i skolan, fast då kanske främst för lite svagare och/eller läsovilliga elever. Det finns dock en viss risk att den kan upplevas lite för barnslig; inte för att handlingen är det utan för att huvudpersonen är just tolv år (vilken för en gymnasieelev kan kännas som en enormt stor åldersskillnad).

Den yttersta kärlekens gulag

Den yttersta kärlekens gulag av James Meek utspelas 1919 i en liten by i Sibirien. I den lilla byn finns tjeckiska ockupationsstyrkor, som lyder under en galen befälhavare. Där finns också en vacker änka och hennes lille son samt en religiös sekt av kastrater. Hit kommer den förrymda straffången Samarin, som övernattar hos den vackra änkan. Men han för också med sig ondskan till byn. Dessutom kommer de röda revolutionärerna hela tiden allt närmare.

I den här boken skildrar britten James Meek både religiös fanatism, politisk extremism och kannibalism. Ett ämne som religiös fanatism, som hos sekten där alla, män som kvinnor, frivilligt kastrerar sig för att eliminera sexualitet (som ju är lika med synd) och därmed bli så lika änglar som möjligt, är naturligtvis något som intresserar mig. För min del kunde det gärna har fått vara mer av det än av politiken.

Svensk politik är inte något som intresserar mig särskilt mycket och jag är än mindre intresserad av rysk politik. Dock lärde jag mig en del om Sovjets historia på köpet. Och visst är det väl intressant att fundera på likheterna mellan alla olika typer av extremism, vare sig den är religiös eller politisk. Likaså är tankarna om kannibalism väldigt intressanta att ta del av.

Kärleken, som nämns i romanens titel, gäller snarast kärleken till stora idéer, än den traditionella kärleken mellan man och kvinna. Kärlek till Gud, kärlek till kommunismen, kärleken mellan människa och djur samt kärlek mellan mor och son är några av de kärlekar som tas upp i den här romanen.

I den här romanen fanns det mycket intressant att tänka på och diskutera och författaren låter karaktärerna komma med många intressanta och tänkvärda repliker. Språkligt var den mycket välskriven. Jag kan inte undgå att tänka på de ryska författarna, som t ex Dostojevski, medan jag läser. Det känns definitivt som att författaren inspirerats av de ryska författarna, även om den språkligt och i sina ämnen känns lite modernare.

Jag tyckte om det tänkvärda, det psykologiska och filosofiska i Den yttersta kärlekens gulag. Men samtidigt tyckte jag att den var ganska tung och tråkig att läsa. Dels var den ganska lång och dels tyckte jag att författaren tar upp lite för många saker på en gång. Det var väldigt många karaktärer och det var ibland svårt att komma ihåg vem som var vem (dock är detta ganska typiskt för ryska romaner, så på sätt och vis är det ju också så det ska vara). Men skulle James Meek skriva någon fler roman är det mycket troligt att jag kommer att läsa den.

Livets uppkomst

Livets uppkomst av Joyce Carol Oates handlar om Kathleen Hennesy. Som barn blir hon svårt misshandlad av sin far. Hon hamnar först på sjukhus, sedan i fosterhem och som ung kvinna söker hon sig tillbaka till sjukhuset som biträde.

Detta är en kortroman och den gick väldigt fort att läsa. Tempot trappades också upp av att många av meningarna är så långa. Ibland kände jag mig rent av andfådd efter att ha läst en sådan lång mening. Jag tror att det kan vara svårt med dessa om man inte är en van läsare, men jag hade inte några större problem. Jag är också ganska imponerad av författaren (och översättaren) som lyckades skriva dessa meningar utan att tappa tråden. Ett exempel på en lång mening (dock en av de kortaste långa meningarna):

Efter tjugosex dagar på barnsjukhuset skulle Kathleen överföras till barnavårdsmyndigheten i Wayne County eftersom ingen mor hade uppenbarat sig, och inga släktingar och mr Hennessy satt i häktet utan möjlighet att ställa borgen och när hon gjorde sig i ordning för att gå kom hennes sköterskevänner och kramade om henne en efter en och hon försökte besvara kramarna, klumpigt, skyggt, ovan vid den sortens känsloyttringar, med rodnande kinder och tårfyllda ögon; där kom Hazel som luktadejäst och gav henne en blöt kyss på kinden, där kom Betty Lou, kortoch tjock och storbröstad, en äldre kopia av Kathleen Hennessy själv, Betty Lou med de ljusa ögonen i det rödblommiga ansiktet som ofta hade överraskat Kathleen med otaliga små presenter och när de nu tog farväl tryckte hon i Kathleens hand ett mystiskt föremål som flickan först trodde var ett halsband a kristallpärlor, eller kanske äkta ädelstenar: åttkantiga, med omsorgsfullt slipade glittrande fasetter, så vackert det var och så oväntat!

Detta var en väldigt svart roman. Kathleen får utstå mycket elände i sitt liv och det påverkar henne till att utföra saker som andra aldrig ens skulle överväga att göra. Det var detta som gjorde att jag tyckte att romanen blev intressant- att få följa en elvaårig flickas väg till att bli en dödsängel.

Jag har tidigare läst novellen Where are you going, where have you been? av Joyce Carol Oates och tyckte väldigt mycket om den, vilket var ett av skälen till att jag valde att läsa just den här romanen. Det var ganska olika stilar på de två verken, fast de har det gemensamt att de nästan mellan raderna lyckas skapa en känsla av rädsla och förfäran. Detta tycker jag tyder på stor skicklighet hos författaren och jag kommer helt säkert att läsa fler böcker av denna författare.

In country

In country av Bobbie Ann Mason handlar om sjuttonåriga Sam, som bor i en liten stad i Kentucky. Hennes pappa dödades i Vietnam innan hon föddes och hennes morbror Emmett lider också av sviter efter kriget. Sam funderar mycket på vad som egentligen hände i Vietnam, men det är svårt att få Emmett och hans veteranvänner att prata om det. Hon får veta en del genom att läsa sin pappas brev och dagbok som han skrev "in country".

Man kan säga att detta är en utvecklingsroman. Sam är till en början förvirrad och splittrad, men efter en inre och en yttre resa lär hon sig att acceptera det förflutna. Jag hade dock lite svårt att komma in i romanen, vilket jag tror beror på att jag inte riktigt kan identifiera mig med Sam. Visserligen var jag bara ett par år yngre än Sam 1985, när boken utstpelar sig, och kommer från ett lite samhälle, men min värld och hennes skiljer sig ändå väldigt mycket åt.

Det som fick mig att läsa vidare (bortsett från att jag var tvungen för att detta är en skoluppgift) var att boken börjar med att Sam, Emmett och Sams farmor är ute på en bilresa på väg till Washington. Jag ville veta vart de var på väg och varför. Största delen av boken handlar om vad som ledde fram till att de gav sig ut på den här resan.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag tyckte att den här boken var ganska tråkig, men den tog sig lite grann efter ungefär halva boken. Det jag mest uppskattade var referenserna till film, TV och musik, eftersom det fick mig att minnas mitt 80-tal. Speciellt kul tyckte jag att referenserna till M*A*S*H var, eftersom författaren berätta så detaljerat om vissa episoder. Eftersom jag relativt nyligt sett om en stor del av avsnitten kommer jag tydligt ihåg dem och kan förstå vad de har för relevans i Sam och Emmetts liv.

Det jag inte gillade så mycket var de grammatiska felen. Visserligen säkert medvetna från författarens sida, men jag stör mig ändå på det. På det stora hela tyckte jag att den här boken var ganska tung att läsa och jag kände inte att den riktigt hade någon relevans för mig och det samhälle jag lever i, men jag kan förstå varför det är en uppskattad bok i USA.

I ondskans spår

I ondskans spår är en kriminalroman av Peter Robinson. Omslaget är fullt med positiva kommentarer om både denna bok och hans förra, prisbelönta roman. Detta faktum avskräckte mig från att läsa den, trots att jag haft den liggande hemma ett bra tag. Men eftersom jag var ute efter att läsa något som skulle gå relativt lätt och och snabbt att läsa började jag på den till slut i alla fall.

Handlingen börjar när Yorkshirepolisen kallas till ett lägenhetsbråk. Där möts man av en förfärlig syn. Den unga Lucy Payne har blivit svårt misshandlad, men det värsta är det som upptäcks i husets mörka och fuktiga källare. Alan Banks och hans kollegor har länge sökt efter seriemördaren Kameleonten som misstänks ligga bakom flera unga kvinnors försvinnande. Nu tyder allt på att polisen har hittat rätt man, men avslöjandet visar sig bara vara början.

Jag blev faktiskt intresserad av att fortsätta läsa den här boken redan efter att jag läst prologen. Som väntat gick den också relativt lätt och snabbt att läsa, eftersom det händer saker hela tiden. Dock kan jag tycka att det är lite för många handlingar på en gång. Exempelvis tycker jag att man kunde ha valt bort historien om polisens övervåld mot gärningsmannen- det tog bara bort fokus från själva historien och var inte särskilt intressant.

Jag tycker också att det var alldeles för många personer i boken och eftersom personporträtten inte var särskilt övertygande var det svårt att hålla isär vem som var vem (möjligen kan det ha varit lättare om man läst andra romaner av samma författare, för det var en del hänvisningar till sånt som hänt tidigare). På många ställen tyckte jag också att författaren var alldeles för detaljerad i oväsentligheter, t ex när har hela tiden skriver vilken musik personerna lyssnade på. Det kunde ha varit väsentligt om musiken de lyssnade på karaktäriserade dem, men så var det inte.

Översättningen var också ganska dålig och det fanns en del irriterande missar av den som korrekturläst (om nu någon gjort det), som att det stod fillade istället för gillade. Lätt misstag att göra och inte så viktigt egentligen, men det stör ändå läsningen. Språkligt var den här romanen dock inte lika dålig som kriminalromaner brukar vara, även om det känns lite tungt att handlingen ska komma fram genom dialogen (vilket gör att dialogen inte känns naturlig).

Den här romanen var ändå rätt spännande och som sagt så blev jag intresserad av att läsa vidare redan från prologen. Det var mycket hemskheter, som övergrepp mot barn och mord, och det var nog egentligen det som fångade mitt intresse, även om det låter hemskt. Dock kändes handlingen väldigt amerikansk och ibland blev jag tvungen att påminna mig själv om att boken faktiskt utspelade sig i England. Den kändes inte det minsta brittisk, faktiskt (vilket på sätt och vis är ett bra betyg, för brittiska kriminalromaner brukar vara mycket torra och tråkiga).

Lost in a good book

Nu har jag läst den andra boken om Thursday Next, Lost in a good book, av Jasper Fforde. I den här boken har Thursdays man Landen blivit raderad från allas minnen utom hennes. Detta i ett försöka att pressa henne till att befria Jack Schitt från Edgar Allen Poes dikt The Raven, i vilken Thursday Next fångade honom i första boken.

Jag hade lite svårt att komma in i och engagera mig i den här boken. Det kan möjligtvis bero på att jag varit sjuk och inte har orkat läsa så mycket, vilket innebar att jag läste lite då och då (jag höll på med boken från den 22 december fram tills nu, vilket är ovanligt lång tid för att vara mig). Men jag tror också att det kan bero på att den kändes lite ansträngd i författarens försök att vara rolig.

Därmed inte sagt att den inte var rolig på vissa ställen. Jag gillade ordförklaringarna som förekom i början av vissa kapitel, t ex PageRunner: Name given to any character who is out of his or her book and moves through the back-story (or more rarely the plot) of another book. They may be lost, vacationing, part of the Character Exchange Programme or criminals, intent on mischief.

Jag gillar också ordlekar, som att en karaktär heter Schitt-Hawse, och hänvisningar till mytologin, som syskonen Acheron, Styx och Aornis Hades (jag misstänker också att det kommer att dyka upp fler personer ur släkten Hades i kommande böcker). Dock hade jag lite svårt att uppskatta den här boken. Jag valde att läsa den på originalspråket för att verkligen kunna uppskatta ordlekarna och det var ett bra val (inte för att det egentligen fanns något val, för den finns inte översatt till svenska). Jag kommer troligtvis också att läsa fler böcker i Thursday Next-serien, även om just denna kändes lite tung att ta sig igenom.

Årets bästa böcker 2006

Under 2006 har jag gjort 99 inlägg i min bokblog (100 med detta), vilket innebär att jag läst 98 böcker under året. Fast jag har faktiskt läst lite fler än så, för jag har inte skrivit om riktigt alla. Det var några ungdomsböcker som jag inte orkade skriva om för att de inte var särskilt bra. Dessutom har jag läst någon enstaka Harlekinroman också, men dem är det knappast värt att skriva om i bloggen.

Vid nyår är det ju väldigt populärt att göra listor och utse Årets bästa... av allt möjligt. Så jag tänkte att jag skulle försöka göra en årets bästa-lista på de böcker jag har läst. Det var dock inte lätt, men så här ser min lista på de tio bästa böckerna ut.

1. Kärlekens dårar av Joanne Harris
2. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
3. Gentlemän och spelare av Joanne Harris
4. Solrosskogen av Torey Hayden
5. En doft av apelsin av Joanne Harris
6. Angels and demons av Dan Brown
7. En smak av vin av Joanne Harris
8. Lysistrate av Aristofanes
9. Penelopiaden av Margaret Atwood
10. Rebecca av Daphne de Maurier

Julmysteriet

Julmysteriet av Jostein Gaarder är en barnbok som är en sorts julkalenderberättelse. Den handlar om en pojke som får en gammal julkalender i en liten bokhandel. När han öppnar första luckan faller en liten lapp ut. På lappen finns en berättelse om Elisabet som får följa med en ängel på en resa i tid och rum till Betlehem för att se Jesusbarnet födas. För varje lucka som öppnas ramlar en ny lapp ut och Joakim får läsa mer om Elisabets äventyr. Kapitlen är indelade dag för dag, från 1 december till 24 december.

Jag har läst en hel del av Jostein Gaarders böcker och gillat dem. Den här boken var typisk för hans stil, även om den vänder sig till betydligt mindre barn än de övriga. Därför var den förstås också väldigt lättläst. Både historien om Joakim och om Elisabet var välkomponerade berättelser, men jag personligen hade lite svårt att engagera mig i Elisabets resa, troligtvis för att jag är ateist och inte finner berättelser om änglar och sånt särskilt intressant.

Man fick dock veta en del intressanta historiska saker också, vilket jag gillade. Jag tror att det kan väcka intresse för historia hos barn. Båda berättelserna var lite mystiska och man undrade vem Johannes, som gett Joakim julkalendern var, och skulle de få reda på vem Elisabet var? Det gjorde att man drevs framåt i läsningen. Det tog mig inte särskilt lång tid att läsa ut den här boken, eftersom det är en barnbok. Jag ångrar dock lite grann att jag inte började läsa den den 1:a december och sedan läste ett kapitel om dagen, så som det är tänkt att den ska läsas.

Må döden sova

Må döden sova av Anna Jansson handlar om kriminalinspektör Maria Wern. På det exklusiva privatsjukhuset Cheironkliniken, som specialiserat sig på provrörsbefruktning, sker ett självmord. Och en ung kvinna av estniskt ursprung råkar ut för en olycka. Men varför slutar inte såret på hennes knä att blöda och varför vägrar hon att åka till sjukhus? Snart upptäcks att det finns ett samband mellan de båda kvinnorna.

Den här romanen var mycket lättläst även om den inte direkt var välskriven. En sak som bidrog till att den var så lättläst var att kapitlen är väldigt korta. Det händer också hela tiden väldigt mycket i den här romanen, vilket också gör att man drivs framåt i läsningen.

Ett litet irritationsmoment var det dock att hon skriver om saker som hon uppenbarligen inte har någon aning om, som t ex när hon skriver om hunden som Maria Werns familj skaffar. Så som hon beskriver den hunden låter inte som någon afghanhund jag någonsin har träffat. Uppenbarligen är Anna Jansson ingen hundkunnig människa.

Jag har tidigare läst en annan roman av Anna Jansson, Brudkronan, (som dock utkom senare än denna) och den blev jag inte särskilt imponerad av. Imponerad är jag fortfarande inte, men den här romanen var i alla fall bättre än Brudkronan. Historien var mer engagerande och intresseväckande, även om den var grymt förutsägbar. Det jag ville ha med att läsa den var en stunds enkel avkoppling och det fick jag.

Nästan sant

Det finns tillfällen då jag ångrar att jag har för vana att läsa ut alla böcker, oavsett hur dåliga de är. Nästan sant av Margaret Yorke är annars en bok som jag skulle ha lagt ifrån mig redan efter ca 20 sidor. Den handlar om... Ja, egentligen vet jag inte riktigt vad den handlar om, fast lite förenklat kan man nog säga att den handlar om konsekvenserna efter ett inbrott och våldtäkt. Två män bryter sig in hos Derek och hans dotter Hanna blir våldtagen av den ene av dem, medan Derek sitter fastbunden i badrummet. Hanna blir väldigt bitter på på sin far eftersom han inte hjälpte henne och äktenskapet med hustrun Janet spricker. Sedan släpps våldtäktsmannen fri och Derek bestämmer sig för att hämnas.

Hela historien verkade väldigt spännande på baksidestexten, men författaren verkade ha svårt att välja vilken historia hon ville berätta. Jag har också väldigt svårt att engagera mig i huvudpersonerna eftersom jag tycker att deras reaktioner är fullständigt ologiska. Jag förstår mig inte på hatet som Hanna känner för sin far, för jag kan inte på något vis anse att han har någon skuld i det som inträffar. Inte heller har jag någon förståelse för Dereks lust att hämnas. Jag tycker därför att historien känns väldigt ansträngd och tillrättalagd.

Språket är också mycket dåligt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna. I stort sett alla meningar börjar med ett substantiv eller ett personligt pronomen, vilket gör det mycket enformigt. Jag tycker rent av att det är pinsamt att läsa. Det är också en dålig översättning av en usel bok, vilket inte kan leda till något bra.

En enda positiv sak fanns dock med den här boken och det var att den faktiskt innehöll en oväntad twist på slutet. I alla fall hade jag inte förutsett det, men det kan förstås också bero på att jag inte engagerade mig särskilt mycket i läsningen.

Jag kommer inte att läsa fler böcker av den här författaren. Jag vet dock att hon har skrivit en massa böcker (kanske kvantitet får gå före kvalitet?) och det verkar som att hon är populär, men jag gillade inte alls den här boken.

En smak av vin

Så har jag läst ännu en roman av Joanne Harris, En smak av vin. Den handlar om författaren Jay, som för många år sedan skrev en bästsäljande bok. Sedan dess har han inte lyckats skriva någon fler bästsäljare, utan försörjer sig på att skriva dålig sciene-fiction och hålla skrivarkurser.

En dag får han i en annons syn på ett hus i Frankrike som påminner honom om något i hans barndom. På impuls köper han huset, lämnar flickvännen och flyttar till en liten by på franska landsbygden. Han renoverar huset och fixar till trädgården och får helt plötsligt lust att skriva igen. Med tiden lär han också känna sin mystiska granne Marise och hennes dotter.

Som vanligt när det gäller Joanne Harris böcker tyckte jag att denna var mycket bra. Jag uppskattar språket i hennes romaner och jag tycker mycket om miljöerna hon beskriver. Men kanske främst är det hennes personbeskrivningar jag tycker om. Varje karaktär i hennes romaner har en egen personlighet. I just denna roman var det också en del trevliga återseenden av karaktärerna, eftersom den utspelar sig i samma by som Choklad.

Romanen är som vanligt välskriven och tydligt uppdelad; i detta fall mellan Jays nutid (London och Lansquenet 1999) och hans barndom (Kirby Monckton 1975-1977). Det som driver en framåt i läsningen är dels att man vill veta hur det ska gå för Jay med hans nya bok och hur det ska gå för honom och Marise och dels att man vill veta vad det var som hände i hans barndom.

Detta var en mycket bra bok, men ändå inte en av hennes bästa. Jag tror att det är det lilla inslaget av övernaturlighet som gör att jag tycker så. Jag hade dock ändå väldigt svårt att lägga den ifrån mig och jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Inte helt oväntat, eftersom jag hittills älskat alla romaner jag läst av henne (vilket är nu är alla, tror jag). Jag ser mycket fram emot att få läsa en till!

Nymåne

Romanen Nymåne av Diana Abu-Jabar handlar om trettionioåriga Sirine, som jobbar som kock på en arabisk restaurang i Kalifornien. En dag träffar hon Hanif, som kommit till USA som flykting från Irak. De blir förälskade i varandra, men problem uppstår på grund ett misstag och på grund av Hanifs hemligheter om det förflutna.

Den här romanen är mycket välskriven och författarinnan lyckas verkligen förmedla allting via de fem sinnena. Man kan nästan känna lukten och smaken av all mat som Sirine lagar. Språket i boken är mycket bra och beskrivningarna av omgivningarna gör att man nästan kan se hur det ser ut.

Det var också väldigt intressant att läsa om erfarenheter från flyktingar, invandrare och andragenerationens invandrare i USA. Jag känner igen mycket av deras tankar och känslor från bl a Jonas Hassen Khemiris böcker Ett öga rött och Montecore- en unik tiger.

Berättelsen om Sirine och Hanif är intressant, men jag hade ändå svårt att bli verkligt fast för den här boken. Det tog tid att komma in i den, men inte ens när jag väl hade börjat intressera mig för huvudpersonerna och deras öde lyckades jag hålla intresset vid liv någon längre stund. Så länge jag fortfarande läste kände jag en viss drivkraft att läsa vidare, men när jag lade boken ifrån mig kände jag ingen längtan att återvända till den och jag hade till och med svårt att komma ihåg vad som hade hänt senast jag läste. Detta trots att jag började läsa den på torsdag eftermiddag och läste ut den på eftermiddagen dagen efter.

Trots detta kan jag inte påstå att detta var en dålig bok, men den var heller ingen jättebra bok. Snarare var den väl medelmåttig. Det är möjligt att jag kommer att läsa även andra böcker av den här författaren, men jag kommer inte att aktivt leta efter dem.

My heartbeat

När jag skulle välja ungdomsböcker för mina skoluppgifter lånade jag hem ett antal böcker och My heartbeat av Garret Freymann-Weyr var en av dem. Den handlar om Ellen, som är förälskad i sin bror Links bästa kompis James. En dag påpekar en tjej i skolan att Link och James uppför sig som ett par. Det får Ellen att börja fundera på om det kan vara så och allting blir upp-och nervänt i familjen.

Historien verkade väldigt lovande på baksidestexten, tyckte jag, men det uppfylldes inte. Det fanns egentligen ingenting i den här boken som kändes trovärdigt. Inte ens i USA, där boken utspelar sig, kan en fjortonåring vara så blåögd att hon tror att det inte finns några problem med att vara homosexuell eftersom alla lagar som förbjuder det är upphävda.

Det känns inte heller särskilt trovärdigt att Ellen läser böcker som Jane Eyre, Stolhet och fördom och Oskuldens tid och ser på filmer som Casblanca, även om pappan är en akademisk snobb. Dessutom skriver författaren om handlingen i dessa böcker och filmer (och andra) som om läsaren redan känner till dem, vilket knappast är fallet om man vänder sig till fjorton- femtonåringar.

Språket i boken var dock lätt och den var också väldigt kort. Med tanke på det skulle den ha kunnat gå att använda i en gymnasieklass, men jag tror att det skulle vara svårt att få dem att engagera sig i handlingen. Därför kommer jag inte att använda mig av den i min undervisning och jag kommer knappast att läsa mer av den här författarinnan heller. Det enda kloka hon skriver i den här boken följer hon inte ens själv: A good book is a reflection of some kind of truth.

Drömmarnas väg

Drömmarnas väg är skriven av Nicholas Sparks och är en kärleksroman. Dne handlar om Miles Ryan, vars hustru Missy blev påkörd av en smitare och lämnar Miles ensam med sonen Jonah. Två år senare träffar Miles Jonahs lärarinna Sarah och de blir förälskade i varandra. Men så uppdagas en förödande hemlighet och allting blir annorlunda.

Jag hade lite svårt att komma in i den här romanen. Någonstans i mitten blev jag intresserad av att få veta hur det skulle gå, men den sista tredjedelen eller så tappat jag intresset igen. Historien var inte tillräckligt engagerande och jag kände inte att jag hade något gemensamt med någon av karaktärerna.

Boken kändes också väldigt mycket amerikansk, vilket kan ha bidragit till att jag inte gillade den. Dessutom var den uruselt översatt, t ex var många amerikanska uttryck bara direktöversatta till svenska.

Den delar av boken som intresserade mig var när Miles och Sarah börjar träffas samt de avsnitt med kursiv stil där smitaren berättar sin version om vad som hände då Missy blev påkörd. I och för sig misstänkte jag ganska tidigt vem det kunde vara, men en drivkraft att fortsätta läsningen är ju just det att man vill veta om man hade rätt eller inte.

Men jag imponerades inte att Nicholas Sparks som författare. Det känns nästan som att han anstränger sig lite för hårt för att skapa en intressant historia, dock utan att lyckas. Jag kommer knappast att läsa något mer av honom.

Ett enda ögonblick

Jag har nu läst ännu en thriller av Harlan Coben. Denna heter Ett enda ögonblick och handlar om Grace, som hittar ett gammalt foto instoppat bland familjens semesterbilder. Och det ser ut som om hennes man Jack är en av personerna på bilden, men han förnekar det. Morgonen därpå är dock Jack spårlöst försvunnen. Polisen vill inte hjälpa till så Grace inleder därför ett eget sökande efter sin make. Det visar sig dock att hon inte är den enda som söker efter honom; också en yrkesmördare och en FBI-agent är ute efter honom.

Som vanligt har Harlan Coben lyckats bra med att skapa en spännande historia. Den kanske inte är den mest trovärdiga historia jag har läst, men den erbjuder både spänning och tankearbete. Det känns nästan som att läsa en film och jag hade många gånger svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville veta hur det skulle gå.

Historien fångade mig faktiskt mer än hans andra böcker, men intrycket förstördes till viss den av några småsaker. En grej var att Coben inte kunde hålla isär detaljerna. En av karaktärerna anges vara 1.93 och väga 120 kg, men på ett annat ställe (i samma kapitel!) står det att han är 1.88 och väger 95 kg. En annan grej var att Grace, som bodde i Frankrike, ville åka tillbaka till USA när hon blev gravid för att uppfostra sina barn i de frias och de tappras land. Patetiskt!

Men på det stora hela så gillade jag den här boken. Den var som sagt spännande och den fångade mitt intresse redan på första sidan. Den var inte heller lika förutsägbar som böcker i denna genre ofta är. Med all sannolikhet kommer jag att läsa även Harlan Cobens nästa thriller, för de bjuder på en stunds angenäm avkoppling.

Anybody out there?

Anybody out there? är Marian Keyes senaste roman. Jag vet inte om den har kommit ut på svenska än. Detta är en roman som handlar om en av de fem systrarna Walsh. Eftersom jag har läst nästan allt Marian Keyes har skrivit så har jag också läst de tidigare böckerna om systrarna Walsh; Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar. Denna handlar om den näst yngsta systern Anna. När boken börjar befinner hon sig hemma i Dublin där hon återhämtar sig efter en olycka. Men snart åker hon tillbaka New York där hon jobbar för ett kosmetikaföretag. Anledningen till att hon vill åka tillbaka är att hon vill vara nära sin man Aidan, även om han inte verkar vilja ta kontakt med henne.

Den här romanen skiljer sig något från Keyes andra feel-good romaner, eftersom den faktiskt inte handlar om att må bra- snarare tvärtom. Fast visst finns det delar i den som är lyckliga och fina, men mest tycker jag att den kändes allvarlig. Men den handlar om ett ämne som är viktigt att ta upp, så jag har egentligen inget emot det. Det jag inte gillar är hur boken marknadsförs på omslaget, med kommentarer som "There's a laugh in every line" och "Wildly funny and romantic". Visserligen handlar dessa kommentarer om hennes andra böcker, men det känns ändå mycket malplacerat, eftersom den här boken inte alls är rolig på samma sätt som hennes andra böcker. Inte ens kommentaren "Hilarious, heartbreaking and life-affirming, Marian's unforgettable new novel is as epic as it is entertaining", som faktiskt gäller just den här boken, tycker jag passar in. Den bejakar livet, ja, men inte annat än undantagsvis är den rolig.

I själva verket handlar boken om sorg och dess olika stadier som t ex förnekelse och ilska. På sina ställen försöker Marian Keyes att lätta upp det tunga med försök att vara rolig, men jag tycker inte att hon lyckas särskilt bra. Ett exempel på detta är mailen från systern Helen, där hon berättar om sitt jobb som privatdetektiv och om ett uppdrag åt den irländska maffian. Det hela känns mest bara löjligt och jag tycker att Keyes kunde ha hoppat över den delen. Mest roande är dock kärlekshistorien mellan Annas kompis Jaqui och Joey, en vän till hennes svåger Luke. Den bjuder i alla fall på en del skratt mitt i allt elände.

Men trots allt var det en stunds avkoppling att läsa den här boken. Faktiskt en ganska lång stunds avkoppling, eftersom den är 600 sidor lång och inbunden. I och för sig tycker jag att den kunde ha kortats ner lite grann och jag skulle nog ha föredragit att läsa den i pocketformat, eftersom den blev ganska tung att hålla i. Jag tyckte i alla fall att det var kul att få läsa om ännu en av systrarna Walsh; jag hade nästan börjat tro att Marian Keyes inte tänkte skriva fler böcker om dem eftersom det kommit som många andra böcker emellan. Men jag ser fram emot att läsa om den sista av systrarna Walsh, Helen, eftersom jag hela tiden tyckt att hon är den intressantaste systern. I själva verket kommer jag att läsa nästa bok, oavsett vem den handlar om.

Junk

Junk av Melvin Burgess är ännu en engelsk ungdomsroman som jag har läst inför en skoluppgift. Den handlar om Tar och Gemma, som fjorton år gamla rymmer hemifrån. De hamnar i storstaden Bristol, där de snart finner vänner bland husockupanterna. Snart blir de också vänner med Lily och Rob, som bara är ett par år äldre än de själva. Lily och Rob använder heroin och Gemma och Tar börjar också använda det. I början är allt bra, men sedan börjar allting gå utför.

Boken spänner sig över en ganska lång tid- från det att Gemma och Tar är fjorton tills de är nitton. Under dessa år sjunker de djupare och djupare in i missbruket. Melvin Burgess skildrar detta på ett mycket realistiskt sätt. Han använder sig också av ett ganska annorlunda sätt att berätta Gemma och Tars historia. Även om de är huvudpersoner i boken så låter han också åtta av de andra karaktärerna komma till tals i sina egna kapitel. Det gör att man får flera sidor på historien, som då blir mer nyanserad.

Detta är en väldigt gripande historia. I början hade jag lite svårt att komma in i den, men när jag väl gjorde det ville jag läsa vidare för att se hur det skulle gå för Tar och Gemma. Jag tycker att slutet var bra; det var hoppfullt, men realistiskt. Jag tycker att det var ett bra grepp att dela upp kapitlen mellan karaktärena, för att göra historien mer nyanserad. Men jag tycker nog att det var lite för många karaktärer som fick komma till tals. Det kunde ibland bli lite svårt att hålla reda på vem som hade ordet i just det kapitlet.

Språket var inte heller särskilt bra. Jag ogillar när författare använder ihopdragna former och det var ibland svårt att hänga med. Det var också ganska mycket slang i boken, vilket kan vara svårt när man läser på engelska. Mest var det slang som gäller drogvärlden och det är nog inte ett vokabulär som alla behärskar. Bokens titel, Junk, är t ex slang för heroin. Men trots detta tror jag att det finns möjlighet att använda boken i undervisning. Inte minst för att diskutera, men också för att göra karaktärsanalyser, vilket blir extra intressant när karaktärerna inte bara beskrivs av sina egna tankar och handlingar utan också av andra syn på deras handlingar.

Gentlemän och spelare

Nu har jag läst ännu en fantastiskt bra bok av Joanne Harris; Gentlemän och spelare. Det är hennes allra senaste bok och den utspelar sig på den anrika pojkskolan St Oswalds. Där finns ett antal gamla lärare, t ex Roy Straitley, som har varit på skolan i evigheter. Det här året kommer också ett antal nya lärare till skolan och en av dessa har ett dolt motiv med att komma dit, nämligen hämnd; hämnd för något som hände på skolan för många år sedan. Men hämnden måste vara smart upplagd för att slå så hårt som möjligt och för att de berörda ska förstå vem som hämnas.

Jag blev nästan genast fast i den här boken. Den var intressant upplagd- som ett schackspel- med vissa kapitel, markerade med vit schackpjäs, som handlade om läraren Straitley och vissa kapitel, markerade med svart schackpjäs, som handlade om den mystiska hämnaren. Vissa kapitel handlade också om denna mystiska persons barndom och om vad som ledde fram till händelsen som denna person är ute efter att hämnas. Romanen är mycket väl disponerad; det avslöjas hela tiden precis lagom mycket för att man ska hålla nyfikenheten vid liv.

Trots detta så gissade jag mig till vem den mystiska personen är redan efter cirka fyrtio sidor. Det gjorde dock inte så mycket; jag ville naturlgitvis läsa vidare och se om jag hade rätt. Som vanligt i Harris böcker är språket väldigt bra. Det är enkelt, fast ändå mycket skickligt formulerat. Den här boken var spännande och intressant och jag blir bara mer och mer imponerad av Joanne Harris som författare.

The secret diary of Adrian Mole aged 13 and 3/4

Jag har faktiskt läst The secret diary of Adrian Mole aged 13 and 3/4 av Sue Townsend för länge sedan när jag gick i gymnasiet. Nu läste jag den för en gruppuppgift i skolan. Jag mindes dock inte särskilt mycket av den från när jag läste den tidigare, utom vissa delar som tydligen gjort intryck.

Boken handlar om Adrian Mole, och sträcker sig från det att han är 13 år och 3/4 fram till dess att han är drygt 15. Han är på samma gång en helt vanlig tonåring och en ganska ovanlig tonåring. Han är rätt självisk, men samtidigt är han väldigt hjälpsam mot andra. Hans mamma har ett förhållande med grannen, med vilken hon senare lämnar familjen. Adrian får då mer eller mindre ta hand om sin pappa som dessutom blir arbetslös. Adrian skaffar också en flickvän, Pandora. För att få bättre betyg hjälper han också en gammal otrevlig man att städa och diverse andra saker.

Den här boken, som förstås är skriven i dagboksform, är väldigt lättläst och det tar inte lång tid att läsa den. Den är dock ganska ytlig och mer av en rapport om olika händelser och väldigt sällan några känslor. Det tycker jag gör att den känns ganska tråkig. Man får ingen känsla av att dagboken är autentisk. Jag har därför svårt för att identifiera mig med och engagera mig i karaktärernas liv.

Tanken med boken är att den ska vara rolig, men jag tycker inte att den är särskilt kul. Visst skrattade jag till på ett par ställen, men mest känns det som ett ansträngt försök till att vara rolig. Dock vill jag minnas att jag tyckte att den här boken var riktigt bra när jag läste den som tonåring. Jag har ju dessutom läst alla de andra böckerna om Adrian Mole, så det borde vara ett tecken på att jag gillade den. Så det är förstås möjligt att det är min ålder (och kanske också läserfarenhet) som gör att jag inte tycker så mycket om den nu. Därför kan det mycket väl tänkas att det är en lämplig och uppskattad bok för tonåringar.

Blue

Blue av Sue Mayfield är ytterligare en engelsk ungdomsroman. Jag läste den dock inte för något specifikt skolarbete, utan hittade den bara på biblioteket när jag lånade böcker till en uppgift. Blue börjar med att en flicka, Anna, begår självmord. Sedan delas boken upp i tre trådar: Annass bästa vän Melanie berättar vad som har hänt tidigare och hennes mamma och pappa läser i hennes dagbok, och på så vis får man också reda på Annas tankar och känslor om det som händer.

Ibland kunde den vara lite förvirrande med alla olika trådar, men inte så mycket att läsningen stördes av det. Det var också lite irriterande med alla upprepningar. Man fick ta del av vissa saker genom Melanie, men sedan upprepades samma sak i Annas dagboksanteckningar. Detta hade kunnat vara intressant om man bara hade fått ta del av Annas tankar, känslor o s v om detta, men så var det oftast inte.

Den här boken var mycket enkel att läsa. Språket var enkelt och de korta kapitlen bidrog till känslan av att den var enkel. Handlingen var också ganska engagerande. Temat i boken är vänskap. Den handlar också en hel del om mobbing. Detta är naturligtvis viktiga ämnen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att använda boken i skolan just för att ta upp sådana saker. Den var dock väldigt flickaktig, så jag har svårt att tänka mig att den skulle kunna engagera en hel klass.

Homecoming

Homecoming av Cynthia Voigt är ytterligare en ungdomsroman på engelska som jag läst på grund av ett skolarbete. Valet av bok var dock fritt. Romanen handlar om fyra barn som blir övergivna av sin mamma på en parkeringsplats utanför ett köpcenter. De var på väg till en släkting och den äldsta systern Dicey föreslår att de ska gå dit. På kartan ser det inte så långt ut, men det är det. De har inte särskilt mycket pengar och det är svårt för dem att klara sig. Och när de väl kommer fram till sitt mål visar det sig att resan inte är slut.

Språket i boken var ganska enkelt och den var som en äventyrsroman. Därför tror jag att detta är en roman som kan intressera ungdomar. Dock tror jag inte att jag kommer att använda den i min undervisning, utom möjligen för att exemplifiera saker i det amerikanska samhället. Själv hade jag bitvis lite svårt att engagera mig i handlingen.

Karaktärerna var inte heller särskilt intressanta, med undantag för några mindre viktiga karaktärer som jag gärna skulle ha velat veta mer om. Till exmpel mamman- varför övergav hon sina barn? Vad var det som ledde fram till att hon hamnade där hon gjorde? Varför blev det som det blev? Även mormodern och den yngre systern Maybeth, som inte talar annat än i den närmaste familjen är intressanta karaktärer. Det är dock möjligt att man får veta mer om dem i senare i serien.

Boken är nämligen ett bra exempel på amerikanska värderingar. Barnen är visserligen fattiga, men de har sin stolthet och vägrar söka hjälp hos socialtjänsten och vägrar ta emot välgörenhet. Dicey är mycket företagsam och istället för att tigga eller stjäla pengar lyckas hon hitta olika arbeten för att tjäna lite pengar, t ex att bära folks matvarukassar i shoppingcenter. När de kommer fram till släktingen skaffar hon också ett arbete. Hon köper utrustning för att putsa fönster och skaffar sig snabbt en kundkrets bland affärsinnehavarna i området.

Detta är som nämnts den första boken i en serie. Jag vet inte om jag är intresserad av att läsa fler böcker, men om jag gör det så är det förmodligen bara för att få bekräftat att huvudpersonen Dicey kommer att lyckas i livet och bli rik och lycklig.

Saknad- Jennie 3 år

Det var egentligen meningen att jag skulle ha läst Saknad- Jennie 3 år av Caroline B. Cooney på engelska för en uppgift i skolan, men eftersom jag inte lyckades få tag på den på engelska (på grund av att en person inte lämnat tillbaka boken i tid på biblioteket- finns det någon mer irriterande?) så fick det bli på svenska.

Den handlar om femtonåriga Janie som en dag får syn på en bild på ett saknat barn på baksidan av ett möjlkpaket. Barnet på bilden försvann från ett köpcenter i New Yersey när hon var 3 år gammal. Janie känner igen barnet och inser att det är hon själv. Men kan hennes föräldrar verkligen ha kidnappat henne? Det hela verkar så otroligt, men Janie kan inte släppa tankarna på detta. Som en bihandling finns också kärlekshistorien mellan Janie och grannpojken Reeve.

Eftersom detta är en ungdomsroman är den väldigt lättläst och det var inga problem att läsa ut den på en dag. Meningarna är korta och språket relativt enkelt. Översättningen kunde dock ha varit bättre. Den var intressant och fångade i alla fal mitt intresse med en gång. Kanske för att jag kan känna igen mig lite i den genom att jag som barn ibland önskade att det skulle visa sig att mina föräldrar egentligen inte var mina riktiga föräldrar. Jag tror också att det skulle gå bra att använda den här boken i skolan, både på svenska och engelska, för jag tror att de flesta tonåringar kan känna igen sig i den.

Var är Jane Eyre?

Var är Jane Ayre? av Jasper Fforde är den första boken om Torsdag Nesta. Hon bor i någon slags parallellvärld till vår. Året är 1985 och Krimkriget pågår fortfarande. Tidsresor förekommer, Wales är inte en del av Storbritannnien, utan är en folkrepublik, och dronter hålls som husdjur. Litteratur är betydligt viktigare i hennes värld än i vår och Torsdag Nesta arbetar som kriminalare vid litteraturroteln i London. Superskurken Acheron Hades stjäl ett orginalmanuskript av Dickens och snart dyker en av karaktärerna i boken upp död. Han har också blivit utplånad i alla senare utgåvor. Riktigt allvarligt bli det dock inte förrän Jane Ayre kidnappas. Torsdag Nesta blir då tvungen att själv bege sig in i romanen för att förhindra kaos.

Detta är en roman full med ordlekar och litterära anspelningar. Den påminner mig om Liftarens guide till galaxen, Terry Pratchetts böcker och Harry Potter. Lite drag av Monty Python finns det också, precis som det står på bokens baksida. jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och skrattade faktiskt högt ibland medan jag läste. Jag gillade Liftarens guide till galaxen, men jag tyckte ännu bättre om denna. Det tror jag beror på att litteratur är en sådan viktig del i den. Litteratur är en viktig del i mitt liv också.

Jag tycker också om när karaktärerna har namn med btydeleser som gör att man kan tolka in hur de är, t ex jack Schitt och Felix Tabularasa. Ett annat exempel på detta är superskurken Acheron Hades och hans bror Styx. Eftersom mytologi är ett stort intresse för mig uppskattar jag namn ur mytologin. Jag gillar också lite absurd humor som t ex följande citat: Han klappade på den stora boken som var prosaportalen och beraktade Mycrofts genmanipulerade bokmalar. De ägnade sig åt vila & återhämtning i sin guldfiskskål, de hade just smält ett skrovmål prepositioner, och fes gladeligen apostrofer och et-tecken, luft'n i rumm& va' full av d'om.

Dock hade jag lite svårt att komma in i den i början, men det kan ha berott på att jag hade fullt upp med att plugga till en grammatiktenta, så jag hade inte tid att läsa så mycket. Men när jag väl kom igång läste jag ut de 2/3 av boken som jag hade kvar på en dag. Den var relativt lättläst och språket är enkelt. Jag kan dock tänka mig att den inte är särskilt intressant om man inte har läst eller känner till handlingen i de romaner som det handlar om. Det krävs förstås också att man uppskattar den här typen av humoristisk och fantasifull litteratur för att man ska gilla den här romanen.

Själv kommer jag dock med all säkerhet att läsa också de andra böckerna i serien. Jasper Fforde har skrivit åtminstone fyra böcker till om littkrimmaren Torsdag Nesta, men jag tror att detta är den enda som har utkommit på svenska än så länge. Det spelar dock ingen roll för mig, eftersom jag ändå hade tänkt att läsa resterande böcker på engelska. Det var inga större fel på översättningen men jag tror att detta, likt Harry Potter-böckerna, är en bok som gör sig bäst på originalspråk.

For Mike

Ungdomsromanen For Mike av Shelley Sykes handlar om Jeff, vars bästa vän Mike har varit försvunnen i tre veckor. Jeff börjar då drömma mycket verkliga drömmar där han möter Mike, som försöker be Jeff om hjälp. Jeff vågar inte berätta för någon om sina drömmar, förutom för sin barndomsvän Berry. Hon försöker hjälpa Jeff att tolka drömmarna och ta reda på vad som har hänt Mike.

Detta var en vädligt spännande ungdomsroman som gick väldigt fort och lätt att läsa. Det händer ständig nya saker som för handlingen framåt och man vill verkligen veta vad som har hänt Mike. Språket var enkelt, kapitlen korta och den är relativt lättläst, vilket talar för att den skulle gå bra att använda i skolan. Den är också tilltalande för både pojkar och flickor, tror jag.

Det enda som jag egentligen har emot romanen är den religiösa präktigheten. Jeff är visserligen inte religiös, i alla fall inte i början av romanen, men han är ganska präktig ändå. Men religiositeten i Mikes hem, där Jeff vistas en del för att vara ersättande storebror för Mikes syskon, är på gränsen till äcklig. Eftersom romanen är amerikansk är det inte förvånande, eftersom folk i allmänhet är mer religiösa där, men det känns lite främmande för en svensk, och dessutom ateist, som jag.

Jag tyckte dock att på det stora hela var detta en väldigt bra roman och jag är inte främmande för tanken att använda den i mitt framtida yrke.

The present takers

The present takers av Aidan Chambers är en engelsk ungdomsroman. Jag valde att läsa den på grund av att jag behöver läsa en del engelska ungdomsromaner för en uppgift i engelska på universitetet.

The present takers handlar om Lucy Hall, som i skolan blir trakasserad av klasskamraten Melanie och hennes två vänner. De retar och hotar henne för att få presenter och pengar. Och det är inte bara Lucy de har gett sig på heller. Lucy vågar inte säga något till sina föräldrar eller till läraren. Hon finner dock en oväntad vän i den ovårdade Angus och tillsammans kommer de på en plan för att få Melanie och hennes vänner att sluta upp med mobbingen.

Eftersom denna bok egentligen vänder sig till yngre ungdomar, ca 10-13 år, än jag kommer att arbeta med i framtiden så har jag valt att inte använda den till någon skoluppgift och jag kommer knappast att använda den i skolan heller. Den var dock väldigt lättläst, förmodligen just för att den vänder sig till lite yngre ungdomar. Det var dock en del medvetna stavfel, som gav karaktär åt romanen, men som kanske gör den svårläst för någon som inte är så van att läsa på engelska.

Romanen var ganska kort och handlingen gjorde att man hela tiden ville fortsätta att läsa för att få veta hur det skulle gå för Lucy och Angus och hur de skulle få Melanie att sluta mobba. Jag har tidigare läst en del andra ungdomsromaner av Aidan Chambers, t ex Dansa på min grav och Tullbron och jag gillar hans sätt att skriva. Jag tyckte inte att denna bok var i klass med de andra jag har läst, men dock läsvärd om man är i de yngre tonåren.

Kärlek @ första träffen

Jane Moore har skrivit Kärlek @ första träffen, som är en romantisk komedi. Den handlar om Jessica, som är 34 år gammal och singel. På sin födelsedag får hon en internet date i present av en av sina vänner. Den första dejten är totalt misslyckad, men hon fortsätter ändå att gå ut med män hon fått kontakt med via kontaktförmedlingen på Internet i hopp om att träffa den rätte. Men när något vänder upp och ner på hennes liv inser hon att det finns andra värden i livet än de hon tidigare letat efter.

Som de flesta böcker i den här stilen är också den här ganska förutsägbar. Karaktärerna är rätt stereotypa och jag tyckte nog också att det var en aning för många karaktärer i denna. Det räcker med en kvinnlig bästa vän, en ovän och en bögkompis (även om jag skulle tycka att det vore skönt med en sådan här roman utan den obligatoriska bögkompisen). Jag tycker dock att Jane Moore skriver bättre än de flesta andra författare i denna genre, t ex Jane Greene som jag nyligen läste en bok av. Handlingen var lite annorlunda, även om den som sagt var förutsägbar, och det tyckte jag var lite uppfriskande.

Eftersom språket var enkelt, utan att vara för enkelt och handlingen förutsägbar, utan att vara för förutsägbar tyckte jag att denna bok erbjöd bra avkoppling. Den var både allvarlig och humoristisk. Jag har tidigare läst Mina ex av samma författare och även den upplevde jag vara över genomsnittet när det gäller den här typen av litteratur, så det är mycket troligt att jag kommer att läsa även annat av denna författare i framtiden.

The Great Gatsby

The Great Gatsby av F.Scott Fitzgerald hör till klassikerna. Eftersom många av de böcker som räknas till klassikerna är rätt tråkiga (det är väl knappt att man vågar säga/skriva det, men jag avskyr Jane Austens böcker). Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på The Great Gatsby, vilket gjorde att jag blev glatt överraskad. Den fångade mitt intresse redan från början och var bra ända till slutet.

Den handlar om Nick Carraway, som efter kriget flyttar till New York för att försöka göra sig en framtid som fondmäklare. Han hyr ett hus i det lilla kustsamhället West Egg, granne med Jay Gatsby, en förmögen, ensamstående ung man som ofta håller storslagna fester i sin trädgård under de varma sommarkvällarna. Gatsbys bakgrund är mystisk och gissningarna många. Nick blir bjuden till Gatsbys fester och snart börjar en djup vänskap uppstår mellan dem. Nick får veta vem den store Gatsby är och varför han valt att slå sig ner just i West Egg.

Mystiken som omger Gatsby är det som får en att vilja läsa vidare; man vill helt enkelt veta vem han är. När man får veta mer om honom och om hans anledning till att slå sig ner i West Egg och bli vän med Nick vill man veta hur det kommer att gå. Även när man mot slutet får en föraning om hur det kommer att gå genom att författaren skriver "So we drove on towards death through the cooling twilight" drivs man vidare i läsningen genom att man undrar vems död det gäller.

Det händer alltså ganska mycket på ganska få sidor, eftersom detta är en relativt kort roman. Jag valde att läsa den på engelska mest av en slump, men jag att glad att jag gjorde det. De flesta böcker gör sig naturligtvis bäst på originalspråket. Jag upplevde att den här romanen fångade tidsandan, tiden just efter andra världskriget, väldigt bra. Jag kan verkligen rekommendera den här romanen.

Den andra kvinnan

Titeln på den här chic lit-romanen av Jane Green antyder att den handlar om någons älskarinna, men det gör den inte. Det är i stället svärmor som avses med Den andra kvinnan. Den handlar om Ellie, som ska gifta sig med Dan. Först tycker hon att det är trevligt med hans stora och kärleksfulla familj eftersom hon själv inte har någon familj. Men snart visar det sig att Dans mamma är väldigt dominerande. Hon dyker upp när som helst och var som helst, och hon tar över bröllopsplanerna helt. Och det är bara början- när Ellie och Dan berättar att de dessutom väntar barn inser Ellie att hon bara sett en bråkdel av vad hennes svärmor kan ta sig till.

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på den här romanen, trots att jag läst andra böcker av Jane Green som jag tyckt rätt bra om. Dels berodde det nog på att jag nyss läst en roman i samma genre som jag inte tyckte var särskilt bra och dels på att jag inte egentligen var upplagd för att läsa en sån här roman (men hade inget annat att läsa). Men den översteg i alla fall mina låga förväntningar och visade sig vara ganska bra. Jag kom i alla fall in snabbt i handlingen och kände ett visst engagemang i huvudpersonernas liv. Även om jag inte helt kunde identifiera mig med Ellie så kände jag i alla fall igen en del av handlingen från andras liv. Det jag tycker var lite trist med romanen var att den var ganska ensidig; det handlade mest om Ellie och hennes tankar och inte så mycket om Dans.

Det mest irriterande med romanen var dock att den var skriven i presens, men med en massa inslag av förfluten tid. På vissa ställen användes också fel tempus, men om det är författaren eller översättaren som har gjort fel är förstås svårt att säga. Även om det dock inte alltid var felaktiga byten av tempus så tyckte jag i alla fall att det var irriterande och störande.

Byt liv med mig

Detta är en så kallad feel good-roman av Adele Parks. Den handlar om systrarna Eliza och Martha Evergreen. Men de är inte särskilt lika varandra. Martha lever det perfekta livet med sin man och två underbara barn i ett fint bostadsområde. Eliza bor i en liten etta tillsammans med sin pojkvän, som är musiker. Eliza avundas sin systers liv och gör slut med sin pojkvän för att hitta en lämpligare kandidat för äktenskap. Hon flyttar in till sin syster för att få del av deras familjegemenskap. Men Martha har just fått veta att hennes man tänker lämna henne. De båda systrarna går ut och träffar män, men nu är rollerna ombytta. Martha har ett fritt förhållanden med en snygg och sexig man, medan Eliza letar efter en respektabel äkta man. Men ingenting förändras egentligen bara för att de byter roller.

Jag tycker ärligt talat att denna bok var en besvikelse. Jag hade förstås inte väntat mig någon stor litterär upplevelse, men väl en stunds underhållning. Men i själva verket var den ganska tråkig. Jag hade läst nästan halva boken innan jag kände att jag kom in i den och kunde engagera mig något i huvudpersonernas liv. Men inte ens då var deras liv särskilt spännande. Den var dessutom mycket förutsägbar, till och med mer förutsägbar än vad andra böcker i den här genren brukar vara. Det är med andra ord inte sannolikt att jag kommer att läsa fler böcker av denna författare.

Systrar i jeans: Tredje sommaren

Systrar i jeans: Tredje sommaren är naturligtvis den tredje boken i Ann Brashares serie om de fyra vännerna Carmen, Bridget, Lena och Tibby och deras magiska, flygande jeans. Detta är "systrarnas" sista sommar tillsammans före college och just nu, när de är på väg att bli vuxna, behöver de jeansen som bäst.

Tibby känner ångest inför att bli vuxen och vågar inte satsa på kärleken, eftersom det skrämmer henne. Lena funderar på om hon ska satsa på sina konststudier, trots att hennes familj inte stöder henne i det. Carmen behöver all styrka hon kan få för att orka vara sällskapsdam till Lenas besvärliga farmor och hon mår dåligt över att hon låtsas vara någon hon inte är inför någon hon tycker mycket om. Bridget åker på fotbollsläger och när hon får höra vem som också ska vara ledare på lägret blir hon extra glad över att ha jeansen...

Också denna bok i serien var lättläst och underhållande. Jag tycker att detta är den bästa boken hittills eftersom denna går mer på djupet i flickornas tankar och känslor, även om den förstås ändå är ganska ytlig. Hittills är detta den sista boken i serien, men jag hoppas att det kommer åtminstone en till. Jag tror i och för sig att så är fallet, eftersom det första kapitlet i varje bok berättas av en av tjejerna och det finns ju fyra tjejer. Jag kommer i alla fall med ganska stor sannolikhet att läsa den fjärde boken också om/när den kommer.

Systrar i jeans. Andra sommaren

Systrar i jeans: andra sommaren av Ann Brashares är naturligtvis uppföljaren till Systrar i jeans. Också denna bok handlar om Carmen, Bridget, Lena och Tibby. Och också denna sommar kommer de att vara åtskilda och de skickar jeansen mellan varandra. Carmen blir kvar i stan och hennes mamma träffar en ny man. Carmen blir mycket upprörd när hon lånar De flygande jeansen. Bridget söker sanningen om sin mamma och åker till Alabama för att, under falskt namn, träffa sin mormor. Där träffar hon också sin barndomskamrat Billy. Lena är kvar i stan och inser att känslorna för Kostos inte har svalnat, trots att hon gjort slut med honom. Hon drabbas också av en stor överraskning. Tibby börjar på filmcollege och tvingas göra klart för sig vilka hennes verkliga vänner är.

Jag tycker att denna bok var betydligt bättre än den första boken. Det kan kanske ha något att göra med att jag hade sett filmen innan jag läste första boken. Men troligtvis beror det på att flickornas karaktärer nu är mer komplexa och föränderliga. Visserligen är de fortfarande ganska stereotypa, men det sker ändå en viss mognad. Den enda av karaktärerna som jag fortfarande inte riktigt förstår mig på är Bridget, medan jag är väldigt förtjust i Tibby.

Eftersom det är en ungdomsroman är den väldigt lättläst och jag läste ut den på en eftermiddag. Det är dock ingen nackdel; det är skönt ibland med något lättläst och lättsmält.

Systrar i jeans

Systrar i jeans av Ann Brashares är en ungdomsroman som främst vänder sig till flickor i yngre tonåren. Jag har sett filmen som bygger på denna första bok av tre (förmodligen så småningom fyra) böcker och tyckte att den var helt okej. Jag ville därför också läsa boken/böckerna för att jag antar att många av mina kommande elever har läst dem.

Boken handlar om vännerna Carmen, Bridget, Lena och Tibby. De ska skiljas åt över sommaren för första gången i deras liv: Carmen ska åka och hälsa på sin pappa i South Carolina, Bridget ska åka på fotbollsläger i Mexico, Lena ska hälsa på morföräldrarna i Grekland och Tibby är den enda som kommer att stanna kvar i stan. Carmen har köpt ett par jeans i en second hand-butik och det visar sig att de passar dem allihop, trots deras varierande kroppsformer. De drar slutsatsen att jeansen måste vara magiska, eller i alla fall väldigt speciella, och de bestämmer sig för att skicka jeansen mellan varandra under sommaren. Och mycket riktigt händer det dem en massa saker, både när de har jeansen och när de inte har dem. Dock inte alltid bara bra saker.

Den här boken var förstås väldigt förutsägbar, och inte bara för att jag redan sett filmen. Men jag tyckte ändå om den. Den var väldigt lätt att läsa och lätt att fastna för karaktärerna (utom Bridget, som jag av någon anledning inte gillar särskilt mycket). Den kanske inte hade så mycket att erbjuda mig som vuxen annat än en stunds avkoppling, men det är inte att förakta. Jag kommer att läsa också de andra två böckerna om systrarna i jeans; jag har redan lånat dem på biblioteket.

Mitt vågräta liv

Mitt vågräta liv av Chelsea Handler har undertiteln En oblyg rapport från sängkanten och det stämmer verkligen. Detta är en minst sagt oblyg samling berättelser från Chelsea Handlers eget sexliv. Chelsea älskar män- många män. Hon tror på att hoppa i säng med dem så fort som möjligt- varför slösa tid på att dejta och sedan upptäcka att det inte finns någon sexuell kemi? Hon bjuder generöst på intima och pinsamma ögonblick, allt berättat med en stor portion humor och självdistans.

Denna bok var underhållande och jag skrattade högt många gånger. Det finns många roliga och dråpliga historier om hur hon smyger ut halvnaken från en killes hem bara för att hans penis inte är större än en konserverad prinskorv och när hon tar med sig sin bögkompis hem som kavaljer på sin systers bröllop (och sedan hämnas genom att spela bitter hustru vid hans klassträff från high school).

Men samtidigt känner jag mig en aning oroad och bekymrad. Jag är inte pryd eller tycker att sex är omoraliskt och fel, men jag tycker ändå att denna bok glorifierar tillfälliga sexuella förbindelser (ofta i samband med sprit och droger), utan att också ta upp riskerna med det. I boken antyds på vissa ställen att Chelsea Handler inte alltid mår bra av sitt i mångt och mycket självdestruktiva beteende, men det skojas bort ganska omgående.

Det är visserligen en trend i samhället just nu att framställa kvinnors sexuella äventyr i en positiv dager (t ex i TV-serier som Sex and the city) och denna bok följer med i den trenden. Kvinnlig sexuell frigörelse är förstås någonting bra, men det finns en viss risk att den påverkar unga kvinnor att bete sig på ett självdestruktivt sätt.

Hur som helst så var denna bok roande att läsa och den var också väldigt lättläst. Chelsea Handler är skådespelerska och stå upp-komiker och detta var hennes debutroman. Om hon skriver någon fler bok kommer jag förmodligen att läsa den, men jag vill inte påstå att jag kommer att aktivt hålla utkik efter någon ny roman av denna författarinna.

Rebecca

Rebecca av Daphne de Maurier är skriven 1938, men trots detta är den mycket läsvärd även idag. Den handlar om en ung, blyg och naiv kvinna som arbetar som sällskapsdam åt en otrevlig gammal tant, mrs Bates (som får mig att tänka på en annan otrvlig mrs Bates). På en resa träffar hon den äldre änklingen Maxim de Winter och han friar till henne. Som den nya mrs de Winter följer hon med honom hem till slottet Manderley. Hon blir inte särskilt väl mottagen av hushållerskan mrs Danvers, som gör sitt bästa för att ställa till problem. Det är svårt för henne att mäta sig med den vackra och färgstarka Rebecca, som var den första mrs de Winter. Men den stora frågan är vad som egentligen hände när Rebecca dog...

Jag skulle vilja påstå att detta är något mitt emellan en Harlequinroman och en deckare. Det finns både romantik och spänning. Tyvärr har jag av någon outgrundlig anledning redan läst en bok som heter Rebeccas hemlighet av Sally Beauman. Den bygger på denna roman och det gjorde att det som egentligen skulle ha varit spännande och överrraskande inte blev det för mig. Båda böckerna var dock läsvärda, fast då i omvänd ordning. Så vitt jag kan förstå finns det många andra romaner som bygger på just denna roman, som också filmatiserats.

Läsupplevelsen hade förmodligen blivit större om jag inte hade läst Rebeccas hemlighet innan, men jag tyckte ändå att Rebecca var bra och läsvärd. Den var väldigt lättläst och det hände saker hela tiden. Att den är så gammal märks inte alls (förutom då att den utspelar sig i förfluten tid). Den är som sagt läsvärd, men kommer förmodligen inte att bli någon roman som jag läser om flera gånger (det är dock inte många som är så bra).

Pojke flicka

Ungdomsromanen Pojke flicka är skriven av Terence Blacker. Sam, Matthews kusin från Amerika är en otrevlig, långhårig typ som ställer till med problem för Matt och hans kompisar. För att få vara med i gänget efter att ha fått dem portade från deras favoritställe måste Sam utföra ett uppdrag: under sin första vecka i den nya skolan ska han vara utklädd till tjej. Allt fungerar bra ända tills det hela går över styr.

Detta är ju inte precis någon ny historia och jag visste redan från början ganska exakt vad som skulle hända. Dock är det något ovanligt att det är en kille som klär ut sig till tjej; oftast är det tjejer som klär ut sig till killar, som i boken/TV-serien Döskallar och dönickar och i filmer som She's the man och 80-tals- filmen En bland grabbarna. Men berättelsen blir ändå i stort sett densamma.

Det som var lite udda med den här boken var att det inte finns någon berättare, utan alla inblandade berättar sin historia i kortare eller längre avsnitt. Och då menar jag verkligen alla inblandade; till och med en tant som bara bevittnar ett par oviktiga händelser och en kille som bara vill ställa till med bråk i början av boken får sina egna avsnitt där de redogör för sina tankar. Alla dessa avsnitt är skrivna i jag-form. Det skulle ha kunnat bli krångligt om inte varje avsnitt var så kort och om det inte så tydligt framgått i rubriken vem som är jaget, men det fungerar bra.

Medan jag läste den här romanen funderade jag lite på vad författaren egentligen ville få fram. Jag har en vag aning om att det på något vis handlade om könsroller och skillander mellan män och kvinnor, men jag tyckte inte att jämställdhetsperspektivet riktigt kom fram. Det finns ju dock ändå utrymme för att diskutera detta om jag någon gång väljer att använda boken i undervisningen (vilket i och för sig är tveksamt).

Det förekommer också en del kulturella skillnader på grund av att boken är brittisk, vilket kan göra att svenska ungdomar har svårt att identifiera sig med huvudpersonerna. T ex känns det lite osannolikt att trettonåriga pojkar idag inte vet vad mens och PMS är. Men boken var i alla fall lättläst och gav en stunds underhållning.

När kommer du tillbaka?

När kommer du tillbaka? är ungdomsroman skriven av Marika Kolterjahn. Den handlar om Johanna, som flyttar till sin farmor i en större stad för att gå estetisk linje på gymnasiet. Där blir hon vän med Magda, som är tyst, tillbakadragen och har en del problem med sig själv. Johanna vill hjälpa henne, men samtidigt är hon rädd för att Magda inte vill ha hennes hjälp och att hon kanske sviker Magda. Det handlar också om Johannas andra kompisar och om killen hon träffar.

Temat i romanen är vänskap och kärlek, t ex kärlek mellan föräldrar och barn. Språket i romanen var väldigt enkelt och det var ganska mycket dialog. Kapitlen var också väldigt korta. Det gjorde att den gick väldigt fort att läsa.

Trots att jag är vuxen kände jag igen mig i mycket av det romanen handlar om. Och jag kände inte bara igen mig genom minnen från min egen gymnasietid utan också genom upplevelser och erfarenheter som vuxen. Jag kan mycket väl tänka mig att rekommendera den här romanen till mina elever i framtiden.

Mörk vår & Jasminmannen

Unica Zürn är författaren till Mörk vår och Jasminmannen, två korta romaner som i svensk översättning är publicerade i samma bok. Mörk vår är en kortroman som handlar om en ung flickas sexuella uppvaknande. Jasminmannen är en skildring av depression, psykos och vistelser på olika mentalsjukhus. Gemensamt för de båda berättelserna är att lust är förknippat med smärta och kärlek är förknippat med utplåning.

Jag får uppfattningen av att Mörk vår delvis kan vara självbiografiskt, trots att jag till stor del tyckte att den inte kändes särskilt trovärdig. Jag tycker att det verkar lite konstigt att tolvåriga flickor pratar och tänker så mycket på sex som huvudpersonen och hennes kompisar i den här romanen gör. Speciellt med tanke på att den utspelar sig på 20-talet. Den sexualitet som skildras är ganska destruktiv och smärtsam. Den unga flickans sexuella uppvaknande involverar också en hund, vilket jag tycker är mycket obehagligt. Djursex är något som jag verkligen inte tycker om. Trots det tyckte jag att Mörk vår var riktigt bra. Den var välskriven och speciellt slutet tyckte jag om.

Jasminmannen är också mycket välskriven och jag tyckte att den var väldigt bra. Psykosskildringen känns väldigt trovärdig och det är nästan så att man själv känner sig lite psykotisk när man läser den. Det jag uppskattade allra mest var dock anagramdikterna. Anagram är ord och fraser som uppstår när man flyttar om bokstäverna i ett ord eller en fras. Ett exempel på en anagramdikt, bildad av frasen Kommer jag någonsin att träffa dig?:
Ja. For fångad i regnmätt stig. Ankom
din antites. 'Jag?' Frågan kom färgtom.
'Magikern!' Någon som jag träffat. Tid
man fått kom jagande i sfär, ring- tog
fatt! Såg fantom. Kom. I regn är jag din.

På baksidan av boken står om anagrammens hypnotiska dragningskraft, och den kände jag verkligen av. Jag fick genast lust att sätta mig ner och skriva anagramdikter. Här är det också på sin plats att berömma översättaren Helena Eriksson, som gjort ett mycket bra jobb. Speciellt då med anagramdikterna som inte kan ha varit lätta att översätta. I slutet av boken finns ett avsnitt där översättaren skriver om sitt arbete med översättningen av anagramdikterna och det var mycket intressant läsning.

Båda de här romanerna var väldigt mörka, dystra och lite skrämmande. Just därför tyckte jag om dem. Språket var också väldigt bra och det distanserade sättet att skriva passar utmärkt för sådana här berättelser.

Trollbunden

Eftersom jag kände för att läsa något lättsamt valde jag Trollbunden av Jane Green. Den handlar om Alice, som är gift med Joe. Joe är snygg, framgångsrik och charmig. Och notoriskt otrogen. Det är naturligtvis inte lätt att vara gift med Joe och Alice känner att hon inte räcker till trots att hon gör allt för att vara den perfekta hustrun. Men hon har ända sedan hon var liten varit som trollbunden av honom så att bryta upp verkar helt omöjligt. När de flyttar till New York ser hon det som en nystart och när de hittar ett drömhus på landet är Alice lycklig. Men det visar sig snart att Joe har lika svårt att vara trogen på den här sidan om Atlanten.

Detta är ren och skär chic lit och som sådan så erbjuder den en stunds lättsam avkoppling. Karaktärerna är förstås stereotypa och handlingen förutsägbar, men det är ju på sätt och vis charmen med denna typ av litteratur.

Dock tycker jag inte att den här romanen hör till de bästa inom genren. Främst tyckte jag att den saknade tempo och action. Eftersom otrohet är något jag tycker mycket, mycket illa om så skulle jag ha velat att Alice hade haft lite mer skinn på näsan och konfronterat sin man långt tidigare än vad hon gör. Och när hon väl gör det så gör hon det på ett ganska mesigt sätt (fast kanske mer verklighetstroget?).

Alice var alldeles för präktig för att jag skulle kunna känna något verklig gemenskap. Visserligen drömmer också jag om ett hus på landet och hunddressyr är ett intresse jag har. Men med Alice blir det på tok för mycket präktighet när hon börjar renovera det gamla huset (i en stil som jag föreställer mig vara shabby chic), gå med i trädgårdsföreningar och kakbytarträffar.

På det stora hela var romanen lite för slätstruken och intetsägande för att jag skulle bli riktigt förtjust i den. Men som lättläst och lättsam avkoppling när man inte orkar med något annat duger den.

Syster min

Jag har nu läst Syster min av Barbara Voors. Den handlar om Saskia, som kommer till Sverige med sin man och dotter för att städa upp i moderns hus efter hennes död. På vinden hittar hon några gamla dagböcker som hennes tvillingsyster Klara har skrivit. Klara försvann för tio år sedan i samband med mordet på hennes bästa väninna och dennas älskare. Allt tyder på att systern har begått självmord. Genom att läsa dagböckerna kan Saskia göra upp med sitt förflutna.

Jag hade ganska svårt att komma in i den här romanen. Jag tyckte att karaktärerna var ganska stereotypa och jag kände egentligen inte att jag hade något gemensamt med någon av dem. Därför var det också svårt att känna engagemang. Det blev dock lite bättre när jag kom längre in i romanen.

Klaras dagböcker var inte särskilt intressanta och framför allt kändes de inte särskilt autentiska. Jag menar, vem skriver ner hela dialoger i dagboken? De var också alldeles för detaljerade, precis som om den som skrev dem visste precis vad som skulle hända i framtiden.

Dessutom tyckte jag att författaren kunde ha valt att inte skriva ut vissa saker, som t ex namnet på Klaras psykolog, för att väcka läsarens nyfikenhet. Då hade det heller inte varit lika lätt att räkna ut vad som var hemligheten bakom Klaras försvinnande, som jag anade mig till mycket tidigt i romanen. Det hade varit kul att bli lite överraskad mot slutet, men så blev det inte. Dock kan jag tänka mig att en person som inte läser så mycket böcker och tittar på så mycket film som jag gör kan bli överraskad.

Jag väljer livet

Jag väljer livet av Sabine Dardenne är en självupplevd berättelse. När Sabine var tolv år blev hon kidnappad när hon var på väg till skolan. I 80 dagar hölls hon fången av pedofilen Marc Dutroux, som tidigare dödat fyra andra flickor. Sabine blir dock räddad ur källaren. Därefter följer Belgiens mest omfattande rättgång någonsin. För att bearbeta sina minnen, göra upp med offerrollen och gå vidare med sitt liv har hon skrivit den här boken.

När jag började läsa den här boken förväntade jag mig att få läsa en hemsk, men gripande och engagerande berättelse. Tyvärr infriades inte dessa förväntningar. Boken är ganska tunn, bara ca 190 sidor, och innehållsmässigt var den också väldigt tunn. Egentligen beskriver inte Sabine vad som hände henne, utan snarare vad hon såg. Det hus hon hölls fången i beskrivs ingående; vissa saker, (som t ex att väggarna i hennes cell är gula) upprepas flera gånger. Detta vore helt okej om hon också berättade vad hon upplevde, tänkte och kände. Lite av vad hon tänkte berättar hon i och för sig, till stor del genom de brev (som naturligtvis aldrig postades) som hon skrev till sin mamma under fångenskapen. I nämnda brev hade hon också beskrivit de övergrepp hon utsattes för. Detta var dock borttaget i boken.

Det är naturligtvis så att det var frunktansvärt otäcka saker som hon utsattes för och att hon kanske tycker att det är jobbigt att tänka på det. Men som läsare vill man gärna ha dessa detaljer för att lättare kunna sätta sig in i hennes situation. Jag berördes mer av hur hemskt det måste ha varit att sitta inspärrad i det lilla rummet i källaren än av övergreppen. Inte för att jag är en okänslig människa, men eftersom jag själv aldrig varit utsatt för övergrepp räcker min fantasi inte till för att fylla i luckorna. Därför skulle boken ha tjänat på utförligare beskrivningar av övergreppen, om än kanske vissa detaljer kunde ha uteslutits.

Boken var inte särskilt bra, men den var heller inte direkt dålig. Snarare lämnade den mig ganska oberörd, tyvärr. Jag har dock förståelse för att det säkert var jättejobbigt för Sabine Dardenne att skriva den här boken, vilket sannolikt är skälet till att vissa detaljer saknades. Jag hoppas innerligt att det hjälpte henne att bearbeta sina minnen och gå vidare med livet.

Bokcirkeln

Bokcirkeln av Elizabeth Noble handlar om fem kvinnor som bildar en bokcirkel. De är lika olika som böckerna de väljer. Clares största problem är barnlöshet, Harriet älskar inte sin man längre, medan Nicole älskar sin notoriskt otrogne man alldeles för mycket, Pollys unga dotter blir gravid och Susan har det jobbigt med sin gamla och sjuka mor. Vid möten varje månad pratar de inte bara om boken utan också om sina egna bekymmer och glädjeämnen. Mötena blir en sorts terapi för dem alla.

I början tyckte jag att den här romanen var alldeles för rörig. Det var alldeles för många olika personer och jag hade svårt att komma ihåg vem som var gift med vem och vem som var mamma till vilka ungar. Men efter ett tag fick jag lite bättre koll i alla fall. Det var också olika hur engagerad jag blev i de olika livshistorierna. Polly och hennes gravida dotter var enligt min mening de som det var intressantat att läsa om. Clare fick dock alldeles för lite utrymme i romanen för att man skulle kunna engagera sig i hennes livsöde.

Jag gillade upplägget av romanen, som är uppdelad i tolv avsnitt, från januari till december. Dessa avsnitt är uppdelade i kortare avsnitt som har titel efter den eller de personer som det handlar om. Detta gjorde det hela betydligt mer överskådligt. Det jag dock inte gillade var att författaren valde att inte sätta ut vem som sa replikerna i de (korta) avsnitt där de diskuterar böckerna. Det kanske inte är så väsentligt att veta vad fiktiva personer har för åsikter om olika böcker, men jag tror att det hade gjort karaktärerna mer personliga.

Detta var en underhållande och engagerande roman som gick väldigt lätt att läsa. Jag tycker definitivt att den var läsvärd. Det bästa med den var dock alla nya boktips, närmare bestämt tolv stycken. Varje bok som de läste presenterades med baksidestexten. Jag har bara läst en enda av de romaner som de läste i bokcirkeln, Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier, men de flesta av de andra böckerna verkade mycket intressanta. Så dem har jag skrivit upp på en lista för att läsa vid tillfälle. Bokcirkeln är författarens debutroman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa fler romaner av henne.

När blodsbanden brister

När blodsbanden brister av Hanna Svensson är en verklighetsbaserad bok. Den handlar om Hanna, som trodde att hon hade träffat mannan i sitt liv. Redan innan bröllopet visade det sig att han hade väldigt aggressiva sidor och ett onormalt kontrollbehov. Eftersom Hanna var gravid gav hon ändå äktenskapet en chans. Efter två års äktenskap lämnar Hanna sin man och hennes liv blir en mardröm. Sonen Lukas mår sämre och sämre efter att ha träffat sin pappa på egen hand och så småningom kan han sätta ord på vad som händer hemma hos pappan. I korthet kan man säga att boken handlar om Hannas kamp mot samhället för att skydda sitt barn.

Detta var en väldigt gripande och engagerande berättelse. Jag kunde knappt sluta läsa den trots att jag var både arg och upprörd. Jag var arg på mamman, som trots att hon själv utsatts för psykisk och fysisk misshandel av mannen, ändå envisas med att far och son skulle ha umgänge. Och när de första tecknen på att allt inte står rätt till kommer så ignorerar hon dem. Som t ex när Lukas frågar om han ska slicka henne och spruta på hennes tuttar så ...stoppade jag det jag nyss hade hört långt, långt inom mig själv. Låtsades som om ingenting hade hänt och dagen fortlöpte.

Arg och frustrerad blir man också av att läsa hur hon behandlas av de sociala myndigheterna och hur de alla blir manipulerade av hennes f d man (vilket jag verkligen har svårt att förstå, för vissa fakta som att han levt på socialbidrag i mer än tio år och att han inte har någon kontakt med sina tidigare barn, går ju inte att bortse ifrån). Man vill inte gärna tro att det man läser om hur hon behandlas av myndigheterna är sant, men ändå vet man att det är så.

Den här boken påminner väldigt mycket om både Gömda och Asyl av Liza Marklund samt Anhörig av Katerina Janouch, fast i mitt tycke är dock denna betydligt bättre skriven än tidigare nämnda böcker, även om det naturligtvis inte är något litterärt mästerverk. Här är det inte egentligen det litterära som är det viktiga; det är budskapet- svenska kvinnor och barn är rättslösa och utlämnade.